12-13 maj öppnar utställningen Not a single story i Johannesburg. Därmed inleds en ettårig samverkan mellan den svenska kulturparken Wanås konst i Sverige och syskoninstitutionen Nirox foundation i Sydafrika som sträcker sig över ett år. Projektet kan med sin budget på 2,6 miljoner kronor vara det största kultursamarbetet mellan Sverige och Sydafrika sedan Sida-biståndet fasades ut under första halvan av 2010-talet, enligt Hedda Krausz Sjögren.

På kulturdepartementets blogg berättar Krausz Sjögren närmare om satsningen och dess bakgrund. Hon lyfter fram det långvariga samarbete som Wanås konsts kuratorer Elisabeth Millqvist och Mattias Givell haft med sydafrikanska konstnärer. De kommer nu, tillsammans med Jessica Doucha och Khumo Sebambo på ideella stiftelsen Nirox, att kurera Not a single story-utställningen med verk av ett trettiotal internationellt verksamma konstnärer, bland dem Yoko Ono, Esther Mahlangu och Marianne Lindberg de Geer. Utställningen i Johannesburg pågår till och med 29 juli. Satsningen inkluderar även pedagogiska och kapacitetsbyggande delar, med kulturaktiviteter kopplade till temat, bland annat ett mentorprogram för unga konst- och kulturskribenter.

Hedda Krausz Sjögren.

Du är Sveriges första kulturråd i Sydafrika. Vad är din roll i detta ambitiösa projekt?

– Min roll har främst varit att bidra till att projektet skulle få full finansiering. Jag har bistått med kontakter och fungerat som bollplank både för de sökande institutionerna och finansiärerna, främst Postkodstiftelsen. I ett kritiskt läge sökte jag extra medel från utrikesdepartementet för att säkra att ett viktigt steg i projektplanen kunde genomföras, så att projektet inte skulle försenas, och tillsammans med Wanås har vi sökt medel från Svenska institutet.

– Av egen erfarenhet som konstnär och producent vet jag också att det betyder mycket när personer på en myndighet (som i mitt fall är ambassaden) tror på ett projekt – det ger energi och mod att förverkliga stora idéer. Utöver detta arbetar vi på ambassaden med att kommunicera kring projektet både mot Sydafrika och mot Sverige – du intervjuar till exempel mig just nu om det!

Vilka har de största utmaningarna varit för att få ihop allt?

– Tid. Först tar det väldigt lång tid att bygga ett projekt och söka pengar och så vidare, sedan är det plötsligt väldigt lite tid kvar innan allt ska vara på plats, från det konstnärliga till det kommunikativa till aktiviteter runt omkring.

Samarbetet bygger på likvärdigt partnerskap, hur kommer det till uttryck?

– Alla går in med medel och resurser, de två huvudparterna har formulerat ansökan till Postkodlotteriet gemensamt. Utställningen utformas av ett curatorteam av både svenska och sydafrikanska curators.

Har du några förhoppningar kring vad den här satsningen ska föra med sig?

– Jag hoppas att det kommer generera fler konstnärliga och stora, modiga institutionella samarbeten mellan svenskar och sydafrikaner, självklart.
I det längre perspektivet hoppas jag att svenskars kunskap om konst- och kulturscenen i Sydafrika och Afrika ska öka genom detta samarbete, och bidra till att modernisera bilden av Afrika i Sverige.