”De manipulerar, ljuger och brukar våld för sina barns skull. Det är inte svårt att sympatisera med dessa föräldrakaraktärer. Självklart gör man ju vad man kan för sina barn, för sin familj”, skriver Maria Fredriksson, men konstaterar att sympatierna inte är jämnt fördelade.
Jag erkänner – jag har alltid varit svag för storslagna Hollywoodproduktioner som skildrar katastrofer som exempelvis vulkanutbrott, jordbävningar, orkaner och jordens undergång. Inte sällan är de oerhört USA-romantiserande och framförallt blir vithetsnormen mycket tydlig – det går att räkna ut från början vilka karaktärer som kommer dö och vilka som kommer överleva. I centrum står nästan undantagslöst ett vitt föräldrapar och deras vanligtvis vita barn.
Nu är en spoilervarning på plats då jag kommer ta upp Netflix nyproduktion av den gamla serien Lost in space. Jordens elit överger den döende jorden för ett liv på en paradisplanet. För att få resa dit måste man passera rigorösa test – det är bara de bästa och mest användbara som får komma dit och säkerställa mänsklighetens fortlevnad annorstädes. Vi får följa familjen Robinson på deras resa. Familjen består av två vita föräldrar – Toby Stephens (Black sails) och Molly Parker (House of cards) och deras två gemensamma barn samt en mixad flicka som mamman har sedan ett tidigare förhållande.
Hela expeditionen går snett, därav seriens namn. Det visar sig att pojken – Will – inte klarat testen och att hans mamma på något sätt fuskat så att han passerat. När hon erkänner detta för sin make säger han att det är fullt begripligt och förlåtligt – hon har ju bara gjort det som kan förväntas av en mamma som gör allt för att hennes familj ska få det bättre. Faktum är att hennes gärning framställs som heroisk i filmen – pojken föddes för tidigt och spenderade sin första tid i kuvös. Den förtvivlade mamman svär då att om han överlever kommer hon att ägna resten av sitt liv åt att kämpa för det liv han lyckas återta.
Jag kan inte låta bli att förundras över alla dessa tv-serier och filmer där de vita huvudpersonerna hyllas för kampen för sina barns liv. De manipulerar, ljuger och brukar våld för sina barns skull. Det är inte svårt att sympatisera med dessa föräldrakaraktärer. Självklart gör man ju vad man kan för sina barn, för sin familj.
När man sedan stänger av tv:n eller lämnat biografen lämnar många även sympatin därhän. Plötsligt är diskrepanser i och avsaknad av korrekta dokument skäl nog att neka människor asyl. Den som inte kan visa upp identitetshandlingar av den giltighetsgrad som svenska myndigheter anser vara godtagbara förmodas ljuga och dölja någon form av terroristbakgrund eller annan form av kriminellt förflutet. Det faktum att man troligtvis kommer från ett kaotiskt helvete eller ett land som saknar fungerande statsapparat och att detta är skälet till att man söker sig bort blir plötsligt just det som hindrar en från att nå tryggheten.
Svenska folket gråter till Kristina från Duvemåla och läser om Mobergs invandrare/kolonisatörer och knaprar fredagsmys till sci-fi-skildringar och katastroffilmer där vita familjefäder och -mödrar dödar för sina barns skull. Svenska ungdomar fejkar sin identitet för att få köpa ut på Systemet eller komma in på någon krog. Men ve den asylsökande som försöker nå den välfärd som är så få förunnad utan giltig födelseattest.
Ska du lyckas med det bör din invandring ske medelst adoption. Då spelar papper mindre roll för du är önskad av rätt personer.
