Demonstrationerna på gator och torg i Iran har upphört eller blivit sällsynta. Omvärlden undrar vad det beror på. Har människorna fått det de ville? Har myndigheterna gått dem till mötes? ”Svaret är: Nej, inte alls”, kommenterar Azar Mahloujian, författare med rötter i Iran.
Regimen har tystat ner ropen på ”bröd, arbete, frihet” med våld. Den iranska regimen, som inte erkänner människors rätt till fredliga demonstrationer, gick till attack med sina maskerade elitstyrkor, basijmiliser och civilklädda agenter som till och med körde över demonstranterna på sina motorcyklar. Eldrivna batonger och vattenkanoner köpta av Kina mötte människorna som ropade ut sin vrede över arbetslöshet, inflation, ayatollornas korruption och maktens arrogans. Första platsen där protesterna exploderade var Irans näst största stad, Mashhad, ett säte för mullornas maktkoncentration. Men snart spred sig elden till drygt 80 andra platser, oftast utkantsområden. Under de tio dagar demonstrationerna pågick sköts 25-27 demonstranter till döds på öppen gata. Regimen har deklarerat att 3 700 personer är gripna, varav tre personer ”av okända anledningar” begått självmord i fängelse. Andra uppgifter visar att fem personer hittills har dött under tortyr i fängelser, något som bekräftas av den iranska juristen och människorättsaktivisten Nasrin Sotoudeh.
Men vilka var de som demonstrerade på gatorna? Det var mindre bemedlade, gamla, pensionärer arbetare, universitetsstudenter och unga arbetslösa som i drygt ett år hade strejkat i fabriker, protesterat utanför oseriösa banker som hade svalt deras sparpengar och vid parlamentet utan att någon hade brytt sig om dem. Den statskontrollerade radion och tv:n, som varit döva och blinda för upproret, har nu börjat citera revolutionsgardets triumferande deklaration: ”Fienden är besegrad”. De protesterande människorna kallas ”vandaler” och ”upprorsmakare”, lakejer till utländska makter, framför allt USA och Israel.
Och vad ville demonstranterna politiskt? Deras krav var tydliga. De ropade: ”Död åt Khamenei”, ”Död åt islamiska republiken”, ”Frige politiska fångar”. Deras slagord var sekulära, de mest radikala som har hörts efter den iranska revolutionen 1979. Myndigheterna var först chockade, men snart stängde de ner sociala medier. Sociala medier som Instagram och Telegram blockerades. Miljoner iranier använder dem som kompensation för den fria press som inte existerar i Iran.
Medborjarjournalistik fyller rollen som nekas professionella iranska journalister, som antingen sitter i fängelse eller är hotade och avskedade från sina jobb. Utländska journalister och fotografer är begränsade i sin rapportering och måste vara försiktiga med regimkritiska reportage om de vill ha en chans att få inresevisum igen. Därför är censuren av sociala medier viktig för regimen. Men trots alla begränsningar har många skådespelare, regissörer, sångare och författare använt sig av sociala medier för att visa solidaritet med demonstranterna. Det iranska författarförbundet har protesterat emot regimens repressiva metoder och i en kommuniké fördömt alla repressiva åtgärder, hot och mord på försvarslösa människor: ”Det är folkets rätt att kunna uttrycka sina åsikter angående ekonomiska, sociala och politiska problem”.
Nu ser det lugnt ut på gatorna. Det verkar som om arbetarklassens revolt har besegrats, som om regimen har lyckats trötta ut människorna eller skrämma bort dem från gatorna. Demonstrationerna upphörde, men människors missnöje kvarstår. Elden ligger och pyr under askan, som ett persiskt talesätt säger.
