I en krönika över två revolutionerande år konstaterar Feministiskt perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt att ”#metoo pågår alltjämt. Hon lyfter fram fem tidpunkter som fångats på bild i mobilen och påminner om att vittneskulturen alltid funnits och att allt är möjligt.
Ni vet, bilderna i telefonen blir till en dagbok av signifikanta händelser. I min telefon finns fem tillfällen de senaste två åren jag aldrig i mitt liv trodde jag skulle få uppleva.
Den 20 januari 2017 äger vad som tros vara världens största globala manifestation eller samling sedan millenieskiftet rum. Över hela världen går kvinnor ur huse för att markera mot Donald Trumps installation som president: Women’s march. Donald själv ger ansikte åt vad som nu för tiden dagligdags kallas fake news genom att hävda att Washington svämmar över av supportar vilken den enklaste drönarbild motbevisar.
Över hela världen tågar kvinnor ”för kvinnors rättigheter”. Paris, Jakarta, Tblisi, Nairobi, Ontario, Stockholm.
Women’s march emanerar från USA men sprider sig som en löpeld runt hela jorden. I Stockholm sammanfaller manifestationen ”för kvinnors rättigheter” med en demonstration ”mot Donald Trump”. Det blir ett långt tåg. Pågår i timmar.
Med manifeststationen kommer en logotyp, en snabb och lättvirkad pussyhat och en sång: I can’t keep quite. Oklart om det är svansen som vickar på hunden eller vice versa, men det spelar ingen roll – fundamentala juridiska och reproduktiva rättigheter är på väg att rullas tillbaka och vi är många som förstår det.
Den 8 mars 2017 samlas tusentals rosa mössor och fyller Centralstationen i Stockholm till bredden över sammanlagt 20 minuter (!) och sjunger – eller gastar som en samspelt klack – ”I can’t keep quiet” så det dånar. Bakom gitarrerna står Church of Stonewall och som allsångsledare står Caroline af Ugglas. Efter sången skingras alla på några minuter. Samma sak äger rum på många orter i Sverige.
Den 15 oktober samma år får den nu världsbekanta hashtagen #metoo global spridning när skådespelerskan Alyssa Milano plockar upp aktivisten Tarana Burkes signalkod för att sälla sig till offren för Hollywoodproducenten Harvey Weinsteins systematiska sexuella trakasserier efter ett avslöjande grovgräv i New York times.
I Sverige antar rörelsen formen av branschuppror när skådespelare går samman och vittnar om sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkter inom scen- och filmkonsten i ett skickligt utlägg av Malena Rydell och Erika Hallhagen under hashtagen #tystnadtagning i Svenska dagbladet.
Den 19 november läser skådespelerskor unisont upp varandras vittnesmål på landets scener. I Stockholm samlas svensk skådespelarelit sig på Södra teatern. Stämningen är uppsluppen, trots det sorgliga innehållet. Röd matta, enkelt sceneri. Strax före tredje ringningen dyker drottningen och kronprinsessan in i lokalen. Vi ska senare få veta varför.
2017 blir ett revolutionens år. Den sjungande revolutionens år. #metoo håller i sig. Dagar blir till veckor. Varje dag kommer nya upprop. Sångare, jurister, journalister, servitriser, sjuksköterskor, läkare, kvinnor prostitution – det bara fortsätter. Sverigedemokraternas hittills obrutna uppgång i opinionen hejdas för första gången sedan deras inträde i riksdagen. Partiledaren kommenterar nedgången med att deras frågor ”inte har stått i centrum den senaste tiden”. Gemensamt för vad som i dag kallas svensk altright är att de ogillar #metoo. De tar helt enkelt inte ordet i sin mun.
Genom #metoo och Dagens nyheters Åsa Beckman och reportern Matilda Gustavsson, i dag flerfaldigt prisade för sina insatser, hamnar så Svenska akademien i fokus när 18 kvinnor vittnar om sexuella av övergrepp, trakasserier och våldtäkt utförda av den så kallade Kulturprofilen vars verksamhet, liv och fritidsliv tycks ha finansierats av den ”anrika” akademien. Det blir inget litteraturpris till Alfred Nobels minne 2018.
I stället startar Alexandra Pascalidou med vänner Den nya akademin. Utan ett öre på fickan bjuder Den nya akademien in Sveriges mesta kulturbärare, bibliotekarierna, att nominera författare till priset. Under sommaren är det öppet för vem som helst att delta i omröstningen. Över 33 000 personer från hela världen hörsammar uppmaningen att rösta.
Slutligen är det en expertjury bestående av Ann Pålsson, mångårig förlagsredaktör, litteraturprofessor Lisbeth Larsson, översättaren och Proustkännaren Peter Stenson och biblioteks- och före detta bokmässechefen Gunilla Sandin som fäller det avgörande beslutet.
Söndag 9 december 2018 utdelas så det första, enda och sista alternativa litteraturpriset till flerfaldigt nobelpristippade Maryse Condé på ett fullsatt Berns i Stockholm. Priset, 320 000 insamlade kronor samt en liten statyett föreställande en omhuldad tant med handväska, ståendes på en hög av böcker, utdelas av författaren Gunilla Lundgren som, för trettionde året i rad härmed kunde bjuda en litteraturpristagare till de pålästa eleverna i Rinkeby som, citat; ”inte hade trott att det skulle vara så fett”.
Jag kan inte annat än hålla med. #metoo pågår alltjämt, men den har också funnits där hela tiden, vittneskulturen – i litteraturen. Fantastiska Maryse Condé påminner oss om det i sitt skarpa, kloka tacktal.
Och det har hänt. Jag har bevis – i min telefon – bildbevis. En revolution faktiskt. I fickan. I litteraturen är all möjligt. Uppenbarligen i verkligheten också. För att citera pristagaren: Jag skulle inte vilja vara någon annanstans!
