”Brösten liksom surar över sakernas tillstånd när de trycks ner i trånga och skaviga utrymmen. De är tämjda.” Sandra Dahlén brösten som välsignelse och förbannelse och myten om 60-talets bh-bränning.
Jag tänker ofta på bröst, särskilt mina egna. De har liksom inte vant sig vid att det är höst. I den heta, fuktiga och långa sommaren gav jag upp bh-konventioner och gick ofta utan, trots att jag har stor kupstorlek. Och det var så befriande. Men nu är det jobb som gäller och jag tar på mig bh:n som ett vadderat pansar och kliver ut i möten, konsultationer och föreläsningar.
Brösten liksom surar över sakernas tillstånd när de trycks ner i trånga och skaviga utrymmen. De är tämjda. Under dem bildas en tydlig röd kant efter arbetsdagens slut. En bh ska ju sitta åt för att sitta bra. Otaliga expediter har ställt sig bakom mig i provrummet och pillat in ett finger innanför bh-kanten och dragit hårt några gånger när jag undrat om hen inte gett mig en för liten storlek. Expediten har alltid konstaterat att jag behöver ännu mindre omfång. Du vill väl att den ska sitta bra? Om den inte är tajt åker axelbanden ner!
Jag tänker då att jag vill också kunna andas och röra mig fritt. Och nu tänker en del läsare att det finns ju mjuka bh-ar som inte sitter åt, i skönt bomull. Ja det gör det och grattis ni som kan ha sådana utan att brösten i andras ögon gör sig påminda vid minsta lilla rörelse. För det handlar om andras ögon. Jag går gärna utan bh men jag orkar inte med andras ögon i formella sammanhang, som inte bara ser om de rör sig utan även om bröstvårtor anas. Jag blir inte bekväm.
Jag tittade härom dagen på ett gammat avsnitt av 90-talsserien Vänner. Den känns till viss del daterad. Tjejernas luggar går inte ens att beskriva i text men däremot en annan daterad detalj – den att tjejernas bröstvårtor syns. Se där, en ny sak att noja över och lägga pengar på. Kampen mot kvinnokroppens bröstvårtor är så mycket 2000-tal.
Ute är topless-bad och inne är istället nipple covers att köpa i vanliga klädbutiker. Men själva brösten ska synas i vårt samhälle. De ska lyftas upp, gärna göras större med ingrepp eller vadd och kanske tillsammans bilda en liten klyfta i vissa festligare sammanhang. Men sällan ska de få röra sig fritt i offentligheten, hänga neråt eller peka åt olika håll.
För den med små bröst kan det ibland gå bra utan men de flesta med kvinnokropp har bh i sin garderob, särskilt straighta kvinnor. Vi får lära oss att bh ingår i en naturlig utveckling under puberteten, något knutet till kvinnlighet och vuxenskap, men även god eller dålig sexualitet, äcklig eller normal kropp. Och tydligare koppling mellan patriarkat och kapital finns väl knappast. De större klädkedjorna säljer alltid bh:ar. Dock inte större storlekar för de som verkligen behöver en bysthållare mot rygg- och nackbesvär, utan storlekar där bh:ns funktion är mer av en accessoar.
Den lanseras dock som nödvändig, en nödvändig accessoar. Men hur kan en accessoar vara nödvändig? Samhället gör den nödvändig. Det kan vara svårt att arbeta, studera, gå till socialkontoret, lämna på förskolan, gå på middag och bli tagen på allvar utan bh. Så därför trycker jag ”frivilligt” ner brösten i kupor innan jag lämnar hemmet. Och jag tar av dem när jag kommer hem. För det är inte bekvämt med bh. Den sitter åt, eller så hasar banden ner, eller så blir det svettigt. Det är alltid skönare utan. Och denna sommar fick jag verkligen känna på att gå utan och skillnaden blev så tydlig.
Jag tänker på en kvinna jag träffade på en utbildning i Indien. Hon berättade om hur hon en dag hade råkat gå hemifrån utan sin dupata – den sjal som ofta ligger över brösten och båda axlarna hängande framifrån och ner över ryggen. Hon berättade om hur hon exempelvis kunde hantera trängseln i tunnelbanan eller böja sig ner och plocka upp något på golvet utan att hålla i eller justera sin dupata. Hon hade ingen aning om hur befriande det var utan den innan hon provat. Hon hade såklart på sig plagget när vi pratade om detta. Något annat visste hon vore oanständigt.
Och en sådan anständighet hade min syster svårt att förklara för sin femåriga dotter som undrade varför mamma sätter på sig bh. Hon vände sig till facebook-gruppen Genusmedvetet föräldraskap för att få råd men möttes istället av total förnekelse och käckhet: ”Säg att du tycker det är snyggt!” ”Varför undrar du hur du ska svara, har du bh fast du inte vill?” och den bästa: ”Är det något du inte berättar för oss, något med bh som känns problematiskt för dig?”
Ungefär så såg det ut i detta feministiska forum. Ingen bekräftelse, inget stöd där att hämta om hur en förklarar för en femåring att det finns olika sett att navigera i ett patriarkat där en försöker hitta minst dåliga vägar.
Jag vet att en bh också kan vara en välsignelse. Det här handlar inte om dig som vill att brösten ska synas mer – som vill kunna fylla ut ett plagg eller ha någonstans att stoppa inläggen. Eller som vill känna dig bekväm genom att förminska brösten med hjälp av en minimizer. Eller som vill vara sexig. Jag kan också sätta på mig bh för att vara snygg. Men för de flesta är bh:n mer än så, en nödvändig och obekväm korsett. Det är inte konstigt att bn:n varit symbol för kvinnoförtryck.
Det var tydligen inte så vanligt med bh-bränning på 60-talet. Kanske var det bara en, i typ USA, som ägde rum. Men väldigt många känner till fenomenet som fortfarande omnämns – ofta i förskräckta ordalag. Under 70-talet tror jag dessutom en hel del, i alla fall i Sverige, gick utan. Tanken är väl i dag omskakande, att många kvinnor skulle sluta använda bh. Det är liksom slutet för sexigheten, slutet för den tuktade kvinnokroppen, slutet för det som är så viktigt i vårt patriarkat. Med bh-bränning har det liksom gått för långt. Så vad väntar vi på?
För övrigt vill jag passa på att varmt rekommendera Fevens numera feministklassiska låt Bränn bh:n.
