– Sorgen och smärtan får aldrig vinna för då förlorar livet sitt liv, och det skulle ju vara ett himla slöseri på den lilla lånade tid en ändå har här på jorden, säger Mariam Wallentin som är aktuell med en ny skiva. Feministiskt perspektivs Elena Wolay fick en pratstund med en av sina favoritmusiker.
Manifestpris-mottagaren Mariam Wallentins röst är svår att inte bli påverkad av. En ärlig röst som kan få vilka tårkanaler som helst att börja röra på sig. Det är ingen slump att skivan heter Love everything då Mariam Wallentin är en sångerska och arrangör med den alltid övervinnande kärleken som ett genomgående tema. Hennes konstnärskap har en genuinitet som gett henne många fans. Just nu är den hyllade sångerskan ute runt om i landet och spelar. På fredag intar hon Inkonst i Malmö.
Hur gick tankarna kring den nya skivan? Det känns som om mycket har hänt sedan sist?
– Jag ville bjuda in flera musiker än sist (sammanlagt medverkar 16 stycken på skivan) och öppna upp mina samarbeten. Samtidigt har jag drivit den mer själv än tidigare, både från starten musikaliskt (komponerat, arrangerat och producerat) och sedan släppt den helt själv, det har varit en ny utmaning. Haha, jag som avskyr ”musikbranschen” blev helt plötsligt tvungen att se ”branschen” i vitögat mer än någonsin, på gott och ont. Jag fick se hur mycket pengar och streams styr dagens musik-klimat. Men också hur mycket frihet som finns i och med sociala medier och andra medel för att kunna vara självständig och driva saker själv utan stora bolag.
– Mellan Blood Donation (2013, debutskivan) och Love Everything har mycket annat hänt, jag har släppt skivor med andra projekt (Wildbirds & Peacedrums, Fire Orchestra, Nuiversum) samt varit med i flera projekt (Det Flygande Barnet på Orionteatern; The Wasp Factory, Ben Frosts opera och andra) men det som påverkat min albumprocess mest har varit stora livsomvälvande privata händelser. Jag har berörts av döden, sjukdomar och kopplat det till universala frågeställningar om livet, kärleken och den sköra tråden vi alla balanserar på. Det är det titeln Love Everything syftar på, det kanske omöjliga i att älska allt men vara tvungen att se och iallafall acceptera det en har runtomkring sig, för att kunna komma tillfreds med sitt liv och sin plats på jorden. Att se andra, medmänskligheten.
Har dina samarbeten utvecklat ditt musikskapande?
– Mina medmusiker och kollegor är alltid mina bästa lärare och min största inspiration, så ja, på många sätt utvecklar och pushar samarbeten mig ständigt framåt. Det handlar om att våga släppa in andra, få nya utmaningar och därigenom vidga sina vyer. Jag är som person i många fall en ensamvarg, tycker om att sitta själv i tystnaden och tänka, läsa och skapa. Det utmanar samarbeten mig att gå ifrån, de lär mig att kommunicera bättre, både vad gäller att driva igenom min vilja och att våga släppa taget och lita på någon annan. Det är en ständig balansgång i livet. Hur mycket vågar jag gå ifrån mig själv utan att tappa min kärna, hur mycket vågar jag lita på andra och min omgivning? Jag hanterar ständigt dessa nya kreativa frågeställningar.
Har du aktivt valt att turnera med så många kvinnor?
– Nu är vi inte endast kvinnor i bandet (vi har Alex Zethson på keyboard) men ja, jag insåg när skivan var färdig att jag inte hade fått med en bråkdel av alla de mäktiga kvinnliga musiker jag har runtomkring mig på inspelningen, och jag ville gärna skapa en situation där jag fick chansen att spela mer live med andra kvinnor. Den möjligheten fanns inte alls när jag växte upp i Örebro på 90-talet men nu ett par årtionden senare kryllar det av fantastiska kvinnliga/icke-binära musiker och den mångfalden vill en ju praktisera, jag älskar kvinnor och det är ett extra stort privilegium att få gå upp på scenen och skapa med sina medsystrar.
Vad har du på gång härnäst?
– Jag råkade i början av året fnula ihop en liten EP som kommer väldigt snart, jag spelar in en ny skiva med Wildbirds & Peacedrums (min trum- och sång-duo), jag spelar en del live med Mariam the Believer och Fire! Orchestra samt fnular på ett körstycke inför nästa år. Så, lite resande och mycket skrivande, och som jag längtar till våren och kaffekopp på verandan i sommarstugan med lösa melodier och fraser i huvudet virrandes runt som små bin, att skörda som honung.
Är ”love everything”?
– Absolut, kärleken är överallt och övervinner allt. Det måste jag tro och hoppas på, sorgen och smärtan får aldrig vinna för då förlorar livet sitt liv, och det skulle ju vara ett himla slöseri på den lilla lånade tid en ändå har här på jorden.
