Det gigantiska vattensystemet Guarani Akvifer i Sydamerika skulle kunna förse världens alla invånare med vatten under tvåhundra år, men nu ryktas det att resursen är till salu. Ana Valdés påminner om Vandana Shivas tidiga varningar för en utveckling som ingen längre kan ifrågasätta.
När den indiska filosofen och aktivisten Vandana Shiva kom ut med boken Water wars: Privatization, pollution and profit 2001 hälsades hon som domedagsprofeten av många som inte förstod allvaret.
1993 hade hon fått det så kallade alternativa Nobelpriset, Right livelihood-priset, för sitt stöd för alternativa miljölösningar och hennes arbete mot globalisering, växthuseffekten och genmanipulerad mat. Vattnet skulle vara nästa resurs som länder skulle kriga om, hävdade hon när hon besökte Sverige för att ta emot priset.
I dag är det ingen som ifrågasätter hennes påstående. Flera länder står inför allvarlig vattenbrist, torka och ökenspridning. Många människor måste gå i flera timmar för att komma åt drickbart vatten, epidemier sprids i många länder genom förorenat vatten, barndödligheten i regioner med begränsad tillgång till vatten är hög.
Vandana Shivas tes grundas på många år av forskning och iakttagelser i hennes egen omgivning. Shivas eget land, Indien, har länge lidit av vattenbrist och kampen för att förse alla invånare med drickbart vatten har krävt stora resurser.
Förutom klimatförändringar och naturliga orsaker är det stora läskedryckföretag som är skyldiga till vattenbristen. ”Big soda” har under lång tid köpt hela vattenkällor av byar och skrupellösa politiker har givit dem rätt till källor som var livsnödvändiga för människor och för djur. Det har varit en katastrofal affär, byborna i Indien är ofta tvungna att köpa sitt eget vatten i form av läskedryck, och saknar vatten att laga mat, att odla fält eller att tvätta sig med.
Sydamerika har några av världens största vattenreservoarer, bland annat Guarani Akvifer, ett gigantiskt vattensystem som sträcker sig över 1 100 000 kvadratkilometer och som beräknas ha 40 000 kubikkilometer drickbart vatten. Det skulle räcka för att ge världens alla invånare vatten under tvåhundra år.
Den 2 augusti 2010 undertecknade Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay en överenskommelse som säkrade att de skulle förvalta den enorma vattenreserven gemensamt. Det var första gången som fyra länder, som gemensamt äger betydelsefulla vattenresurser, kom överens om skyddsåtgärder och normer för den gemensamma resursen. Såväl forskare och aktivister som politiker och företagare var överens om hur viktigt det var för regionen att agera som en helhet och inte hamna i gränsdragningskonflikter.
Argentina, Uruguay, Paraguay och Brasilien ingår samtliga i en kommersiell och politisk gemenskap, Mercosur. Men interna konflikter har försvagat gemenskapen och just förvaltningen av akviferen är en av de stora tvistefrågorna i dag. I flera länder har folkomröstningar hållits för att besluta om vattnet ska privatiseras eller inte. I länder som Argentina och Brasilien diskuteras det öppet om vatten kunde användas som garanti för internationella banklån.
Befolkningar har än så länge avvärjt risken genom att rösta nej och protestera mot de olika parlamenten och hela tiden sagt nej till privatiseringar och försäljning av vattenkällor. Men nu är den politiska situationen i regionen en annan och både Brasilien och Argentina, som äger den största delen av akviferen, styrs av nyliberala regeringar som inte ser något som helst problem med att privatisera vattnet.
På det ekonomiska mötet i Davos mötte den brasilianske presidenten Michel Temer Nestlés vd och det skapade vilda spekulationer. Den viktiga dagstidningen Folha de Sao Paulo informerade om mötet och det ryktades att Temer erbjudit ett hundraårigt avtal till både Nestlé och Coca cola.
Uruguay, det enda landet inom styrgruppen för Guaraniakviferen som styrs av en vänsterkoalition, har via diplomatiska kanaler undersökt sanningshalten i detta och Brasilien har formellt dementerat att dessa samtal skulle ha ägt rum. Visst hade de mötts men de pratade om annat…
Men president Temer, vars popularitetssiffror är katastrofalt låga, anklagas för att ta emot mutor och vara en marionett i de stora multinationella företagens händer. Han har ingen trovärdighet och aktivister och forskare är beredda att lansera stora kampanjer för att försvara vattnet.
Nestlé och Coca cola har tvingats gå till pressen och bedyrat att deras etik skulle hindra dem från att lägga beslag på Guaraniakviferen. Men båda företagen är ökända för usla arbetsförhållanden och för att dumpa förbjudna kemikalier i Sydamerika och mycket annat.
Sagan om vattnet i Sydamerika kommer inte att få ett lyckligt slut om inte omvärlden reagerar och ser på vattnet som en reserv för hela planeten.
