Återföreningsberättelser om adopterade som i vuxen ålder hittar sina förstaföräldrar sänds med jämna mellanrum i svensk tv, men vad som kommer fram när tv-kamerorna stängs av uppmärksammas inte lika ofta trots att Sverige är ett av världens största adoptionsländer. I ljuset av utredningarna om olaglig barnhandel under diktaturen i Chile vänder Maria Fredriksson på perspektiven.
SVT Nyheter rapporterar om de olagliga adoptionerna i Pinochets Chile. Det är självklart lockande att tänka att dessa barn via adoption räddades från en vidrig diktatur, men låt mig genomföra ett tankeexperiment.
Sverige har röstat fram en socialkonservativ regim. Successivt demonteras demokratin och stegvis förändras landets rättssystem för att passa det alltmer totalitära partiets vision om hur en stat ska fungera. Snart nog är Sverige en demokratiskt framröstad diktatur. Regimkritiska fängslas med hänvisning till att de utgör en samhällsfara och i enlighet med socialtjänstlagen omhändertas deras barn.
Samtidigt pågår en omfattande adoptionsförmedling då den socialkonservativa regimen förbjudit abort. Sverige har utarmats ekonomiskt på grund av handelskrig och kvinnans ställning har försvagats som en följd av den antifeministiska politiken. Tusentals barn adopteras utomlands. Miljonbelopp omsätts i en verksamhet som helt saknar transparens då den sköts av utländska privata aktörer som samverkar med otaliga inhemska mellanhänder.
Du och din man är öppet regimkritiska vilket lett till att din man har förts bort och fängslats. Du står ensam med två små barn och hankar dig fram med ströjobb. En dag knackar socialtjänsten på dörren. Du bedöms oförmögen att ta hand om båda dina barn då familjeförsörjaren har fängslats och du står utan ekonomisk trygghet.
Självklart är det bättre att du får avlastning tills dess saker ordnat upp sig. Man vill omhänderta det yngsta barnet, ett spädbarn som nyligen slutat amma. Man säger att det är temporärt och om du inte går med på det kommer man att tvångsomhänderta båda barnen. Motvilligt lämnar du ifrån dig ditt barn, som enligt uppgift ska placeras på ett barnhem i närheten. Du är välkommen att besöka barnet ett par gånger i veckan.
När du kommer för att hälsa på ditt barn några dagar senare säger man att det förflyttats till ett sjukhus i en annan del av regionen, men kommer att återkomma nästa vecka. Du saknar möjlighet att ta dig sjukhuset, men hänger på låset veckan därpå bara för att mötas av besked om att sjukhusvistelsen har förlängts med en vecka. Bortförklaringarna avlöser varandra i takt med veckorna som blir till månader och år.
Diktaturen faller, din man återvänder och ni försöker hitta ert barn. Nu visar det sig att barnet redan samma dag som det omhändertogs lämnades till en utländsk adoptionsagentur för adoption utomlands.
Åren går. En dag knackar det på dörren och när du öppnar möts du av en yngre version av dig själv. Namnet och språket är främmande men ögonen de samma. Via tolk tackar den bekanta främlingen för att du gjorde det osjälviska valet den där gången för trettio år sedan. I skenet av starka lampor med tv-kameror faller ni gråtande i varandras armar. Lamporna släcks, tv-teamet beger sig av och kvar står du med en mejladress och ett bestulet liv.
