Jag fick en välkomsthälsning i form av en banan med kondom på i mitt postfack första dagen på mitt nya jobb.

Beroende på vem som gjorde laguppdelningen på fysen kallades jag ibland helt enkel för ”Hålet”.

Vid första övernattningen inför introduktion till chef i beredskap uppmanades jag på allvar att låsa dörren till mitt övernattningsrum, för de kunde inte garantera min säkerhet.

Killen som gick och viftade på sin penis genom korridoren. Som hängde ut den lite varstans. Som hånskrattade mig i ansiktet när jag sa att jag inte ville se den mer. Styrkeledaren som inte sa åt honom att hålla gylfen stängd. Nu har båda klättrat i rang och killen med kuken har personalansvar. Jag har slutat.

I dag arbetar han kvar i samma kommun. Han har personalansvar. Fortfarande med en förkärlek till unga flickor som anställda. Jag anmälde allt som hade hänt till facket och absolut ingenting hände. Det enda jag ville var att säkerställa att ingen skulle råka ut för samma sak igen. Men ingenting hände. De få som jag har berättat det här för säger saker som: ”Ja, jag misstänkte nog allt något…” eller ”Ja, jag har nog sett mönstret.

Varje vecka var en av insatsledarna ”subba”, fick jag berättat för mig under fnitter och lite generade former av de andra (manliga) befälen. Att vara subba innebar att hålla ordning i köket, hämta posten mm, och att sätta på kaffe, och ibland ska det ingå andra tjänster också, som att gå ner under bordet på de som önskar.

Vid fler än ett tillfälle har jag av en och samma räddningsledare fått klappar i rumpan, blivit kallad ”lilla hjärtat”, fått snoppbilder skickade till mig, fått förslag om sex och blivit hotad. Jag har lika många gånger sagt ifrån, läxat upp och blivit förbannad då jag inte är den som håller käften.

Jag har klart och tydligt markerat att jag inte kommer ligga mig till något inom räddningstjänsten. Men på en liten ort får dessa saker stora konsekvenser om det skulle komma ut, därför har jag låtit det vara. Jag orkar helt enkelt inte ta konsekvenserna av det då jag och min familj skall bo kvar och arbeta här.

Jag jobbade som avdelningschef under tre år på en törre räddningstjänst. Jag vande mig vid att alla utgick från att jag var sekreterare åt den äldre skyddsrumskontrollanten, att en av mina manliga medarbetare sa på möte med externa att ”kvinnliga chefer bara kacklar”, att både en nämndsledamot och en brandingenjör tryckte upp mot mot en vägg och kysste mig mot min vilja på en jultillställning, att en manlig kollega från en annan räddningstjänst menade att vår samverkan mellan kommuner byggde på att jag var så fin att pussa på och att myndigheten bjöd på middag efter en dagskonferens med tillhörande bastubad med grabbarna.

Det värsta var när vi var på en större konferens och brandchefen i en grannkommun väntade på mig utanför min hotelldörr (han stod och gömde sig bakom en större växt). När jag tryckte ner handtaget så tryckte han med kraft in dörren och knuffade in mig på rummet. Jag glömmer aldrig hur han stank av svett och sprit och han försökte slita av mig kläderna. Jag lyckades få honom att lämna rummet.

Dagen efter berättade jag för min chef. Han trodde på mig men det enda han gjorde var att säga att jag skulle undvika brandchefen framöver. Flera av mina kollegor vet vad som hände, men ingen gjorde någonting.

Jag lämnade räddningstjänsten och jobbar idag som säkerhetschef i en kommun. Jag har aldrig blivit illa behandlad igen sedan jag lämnade räddningstjänsten.

Förutom alla de stunder jag fått basta med nakna kollegor (bara för att det var tradition innan jag som tjej började på stationen) så har jag alltid behövt överbevisa både fysiskt och psykiskt att jag hör hemma på en brandstation.

Men vidrigast av allt är ändå samtalet i bilen på väg hem från ett larm, en ung kvinna (~18 år) med hjärtstopp. Vi var först på plats och påbörjade HLR till ambulansen kom till platsen. När vi lämnat över den då initialt ”döda” flickan och sätter oss i bilen så kläcker en av de äldre herrarna (+55 år) ur sig: ”Ja, brösten var det ju ingen fel på iallafall. Att få titta på ett par sillisar samtidigt som man jobbar är ju löneförmån”. Alla förutom jag skrattar.

Jag ångrar än idag att jag inte anmälde kommentaren eller på ett tydligare sätt markerade min avsky till denna herre.

Förlåt.

Som 24-åring fick jag mitt drömjobb som ambulanssjukvårdare inom räddningstjänsten. Redan från början fick jag höra av min närmsta chef att ”det ser inte bra ut på stan att räddningstjänsten ska representeras av en kärring.”

Hade ”turen” att ha mitt jourrum vägg i vägg med teverummet. Många nattpass låg jag sömnlös och lyssnade på stön från porrfilmer.

Jag fick av min chef förbud att använda duschen på arbetstid eller i samband med mina arbetspass då det kunde upplevas stötande för mina manliga kollegers fruar. Ingen tänkte på mina känslor när jag nästintill dagligen mötte helt nakna kollegor spatserande i vår korridor.

Fick rådet av min chef att söka annat arbete om jag hade funderingar på att skaffa barn. Det hette att det var emot räddningstjänstens policy att bli gravid inom räddningstjänsten.

Värst var det en dag när jag stod i duschen efter ett arbetspass. Plötsligt slås dörren upp och en manlig kollega kommer inspringandes med en kamera i högsta hugg. Trycker av ett par bilder för att snabbt springa ut. Dörren hinner inte mer än att slå igen då den åter öppnas och han knäpper av ytterligare några bilder med motiveringen att de första bilderna inte blev bra nog. I dag är han yttre befäl. Jag funderar fortfarande ibland på om bilderna finns kvar och vad han skulle med dem till.

Listan kan göras lång.

Det finns många historier att berätta. Under min praktik blev jag ombedd att ”tänka om” angående mitt framtida yrkesval. Graviditeter var inte passande för yrket, inte heller tårar och känslor. På mig tog det tid med stoppur när jag skulle utföra övningar, men inte på killarna, för att påpeka hur långsam jag var. Jag har sett snoppar. Blivit tafsad på. Slagen hårt över rumpan. Fått till mig att tjejer fungerar som en sak endast och det är som en ”madrass”. Det slutar aldrig. Det har funnits tjejer på vår station men inte längre, så nu har jag inte heller någon att prata med och reflektera.

Man vågar inte lita på någon av killarna för snacket pågår på alla nivåer, tyvärr.

Konversationen: ”– Aj, jag satte mig på något!

– För all del, sitt kvar!”

Styrkeledarens hand under kjolen.

Foton på kollegans penis i min telefon.

Kurskamraten som smyger upp bakifrån och för händer innanför tröjan trevande efter brösten upprepade gånger.

Kollegan på konferensen som trycker in mig i hörnet i hissen och håller mig kvar i hissen till sin våning. Försöker tvinga med mig in på sitt rum. Följer efter mig när jag rycker mig loss och försöker följa efter till mitt rum.

Under min utbildning gjorde jag praktik på en räddningstjänst. På ett kvällspass satt vi i teverummet och tittade på TV. Klockan började bli mycket och de flesta hade gått och lagt sig. Plötsligt var det en av brandmännen som började bläddra mellan kanalerna och stannade vid en kanal som visade en porrfilm. Jag tänkte att nu ska de testa och se hur jag reagerar. Jag satt kvar en stund för att jag inte ville att de skulle vinna, inte visa mig ”svag”… Jag hade minsann ”skinn på näsan”, mig knäcker de inte så lätt… Sen reste jag mig och gick därifrån. Kände mig så förödmjukad och dum. Fast det egentligen var de som skulle skämmas.

En kvinnlig kollega sa till mig att jag antingen måste ”lära mig att bita ifrån eller bryta ihop på toaletten”. Jag hade det problemet att jag ”var för snäll och inte rapp i käften”. Hon erkände att hon ibland bröt ihop. I dag jobbar hon inte kvar.

Minicallen (för utlarmning) som av brandchefen föreslås ska placeras i trosan eftersom den vibrerar så skönt vid larm.

När jag höll på att utbilda mig till brandman var där en man i min SMO-klass som visade lite för mycket intresse, det slutade med att han våldtog mig under en klassfest, jag anmälde aldrig och allmänheten får leva med vetskapen om att han är brandman i dag.

Vid första övernattningen inför introduktion till chef i beredskap uppmanades jag på allvar att låsa dörren till mitt övernattningsrum, för de kunde inte garantera min säkerhet.

Vi var över 120 anställda i förbundet men jag var den enda kvinnan i utryckningstjänst. När vi skulle anställa blev det aktuellt med ytterligare en kvinna – men då blev det protester. Någon måtta på jämställdheten måste det ju ändå vara.

När jag var på min praktik fick jag byta om i en städskrubb, tillsammans med den heltidsanställda enda kvinnliga brandmannen. Männen hade två omklädningsrum.

Jag tycker det är fruktansvärt med alla kollegor som stått och ”flinat med” när det skämtats om mig. Människor som varje dag ska förväntas ta hand om andra i svåra situationer och stå upp för demokrati har öppet fnissat med, förlöjligat mig och instämt i den sjuka jargongen. Det är ironiskt att brandmän och befäl beskrivs som modiga när det i själva verket finns så många ynkliga och fega beteenden som tillåter mobbing och härskartekniker. Ännu värre är att det är kollegor och människor som förväntas ”bygga team” och som förväntas vara dina arbetskamrater.

I buss på väg till ett studiebesök. En porrfilm startas ”för att se hur jag reagerar”. Ropade ”stäng av”, och fick som så ofta svaret ”man måste väl få skämta”.

Det var på min första praktik. Jag fick inte sova på brandstationen på natten fast jag följde ett skiftlag. Brandmästaren förklarade att jag måste ju förstå att allas fruar skulle bli oroliga om jag var kvar där över natten.

Jag var den enda kvinnan bland brandmännen i min räddningstjänst.

Rullbrädan som används för att ligga på när man kollar underredet på en bil kallades för ”hora”, precis som på många andra stationer. En av killarna höll på och grejade med en bil. Jag och ett gäng killar stod runt omkring och han som mekade sa: ”ta hit horan, jag måste in en gång till”. Då sa en av de andra ”men hon står ju redan här!” Killarna runt omkring flinade och jag blev helt ställd. De andra brandmännen hängde upp sig på att jag är kvinna och kom ofta med anspelningar på sex. När jag precis hade köpt hus så undrade de ”hur jag som tjej betalade grannen för att klippa gräset”. Det fanns inget sätt att hantera det. Sa man inte ifrån så fortsatte det. Sa man ifrån så hette det att man inte klarade jargongen. Jag fick inget stöd uppifrån när jag försökte få en ändring.

Brandchefen som min andra dag på jobbet väljer orden lilla gumman då han tilltalar mig.

Mitt befäl:

– Det går inte ha två kvinnor i samma skift. Dom kommer få mens samtidigt – och vem kan klara av två PMS-kärringar på en gång?

Jag har inte varit med om några ”värre” händelser men det här upproret leder till eftertanke och jag slås av hur mycket jag bara normaliserat genom åren. De otaliga gånger kollegor skämtat om att jag är på rätt plats när jag plockar i/ur diskmaskinen. Utvikningsplanschen som FORTFARANDE sitter uppe på styrkeledarkontoret.

Den här jargongen finns inte bara på räddningstjänsterna – den finns även inom delar av MSB:s organisation. Då menar jag inte skolorna utan jag menar andra delar av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Jag har suttit på ett antal möten bara den sista tiden där det förekommer sexuella, kvinnoförnedrande skämt och anspelningar — helt öppet — trots att chefer och ansvariga finns med och hör det. Ibland ser jag hur även mina manliga kollegor skruvar på sig (för det är långt ifrån alla som håller på med detta) – men ingen säger något eller sätter stopp.

Aldrig.

Chef tillika befäl utser min rumpa till brandkårens snyggaste rumpa.

Så många penisar jag har sett genom åren. Nog för att vi kan hamna i situationer vid ombyten eller larm när du står i duschen men det är inte den nakenheten. Det är penisar som stoppas in i saker, flaxas runt öppet i tid och otid.

Jag vill aldrig mer se en penis på arbetstid.

Jag vet inte vad som var värst men tror att det är ryktesspridning och skitsnack bakom ryggen eftersom det gör att man aldrig blir betraktad som kompetent.

För mig hade skitsnacket börjat innan jag började fast jag inte visste det. De hade bestämt sig redan innan jag kom dit att jag inte skulle bli kvar. Jag höll ut i några år, trodde att de kanske skulle se vad jag gick för. Under de åren var det kukbilder, sexskämt som blev värre och värre, återkommande kommentarer om avsugningar — den värsta var en varning om vad som kan hända om man suger av någon när man åker på semester och den man suger nyss har satt på ett lik… som ett vänligt ord från en kollega till en annan, naturligtvis utan vittnen i omklädningsrummet.

När jag åkte på utbildning märkte jag att de andra på utbildningen, från samma räddningstjänst, hade nåtts av rykten och spred dessa på utbildningen. Jag blev den som man inte ville göra övningarna med om inte någon offrade sig.

Efter två år, när jag hade försökt prata med stationschefen och sagt att hans fredagsvitsar faktiskt var sexuella trakasserier, gick det helt åt helvete. Det blev möten med nästa chef och jag sa då att det jag berättar nu måste stanna mellan oss — att han inte fick berätta på stationen vad jag hade sagt. Det tog två dagar så förstod jag att han hade berättat för stationschefen som förstås blev ännu argare och mer hatisk.

Efter det var det liksom kört. Jag hamnade i bottenligan i gruppen, den där som består av folk man vill bli av med, och som man mobbar tills de säger upp sig. Han hängde ut mig för de andra när han ansåg att jag hade gjort fel eller bara retat upp honom, försökte få mig att misslyckas på övningarna. Han gick till slut för långt när han öppet diskriminerade mig och gick till aggressiv attack när jag frågade hur han hade fattat beslut, och jag insåg att det finns inga gränser här. Om jag stannar kan vad som helst hända.

Så jag gick.

Jag anmälde honom och två av hans kompisar till chefen. De belönades med utbildningar och mer resurser. Grönt ljus att fortsätta mobba nästa kvinna som kommer in.

Precis i början på min SMO-utbildning (brandmansutbildningen på MSB). Det var gemensam middag med lärare och elever i skolans matsal. Vi hade delats upp i grupper och skulle ordna någon form av mindre underhållning för varandra.

En grupp som bara bestod av killar reste sig upp när det var deras tur och sjöng högt tillsammans:

”Känner ni Anita Kask?

Hon har fittan full av mask.

När hon gjorde fittan ren,

hittade hon en tegelsten.”

Ingen avbröt. Flera skrattade högt och applåderade. Ingen lärare kommenterade det just i efterhand. Jag vet inte om någon tog ett snack med killgruppen. Det var flera tjejer som hoppade av efter första terminen.

Som ny på stationen när vi (jag står framåtlutad över mina skor) och byter om i larmställsrummet efter ett larm kom kommentaren ”nu när vi har en tjej med på laget vet jag inte vart jag ska köra upp kuken längre”. Mitt lag, men framförallt min styrkeledare, gapskrattar åt detta.

Eller när min styrkeledare sa att jag inte har samma regler som gubbarna så jag kan inte duscha i mitt omklädningsrum och gå omsvept i handduk till mitt logement, så som männen gör.

Eller när jag sitter på personalavdelningen med alla möjliga chefer efter att jag blivit utfryst ett år på mitt lag och får höra att ”nu får du minsann sköta dig när du får byta station”.

Eller du min kvinnliga kollega som säger att jag inte ska vara så känslig, när jag berättar om utfrysningen vid ovanstående händelse.

Eller du min manliga kollega som säger att det är jag som har problem med vår styrkeledare inte han, trots att han öppet trakasserar flera på laget.

Eller när min styrkeledare frågar mig på mitt medarbetarsamtal om jag tränar i tights och linne för att bjuda ut mig själv på laget.

Svårt ange vilka som är värst: de som kör alla härskartekniker de kommer på, fryser ut en och kallar en för hora på jobbet, cheferna som konsekvent vägrar vidta åtgärder mot mobbarna, facket som stöttar kollektivet (=mobbarna) eller ens kvinnliga arbets”kamrater” som inte vågar se vad som händer. Som medger att jargongen är rå men hjärtlig men att det är ledsamt att jag uppfattat det som trakasserier. Med vilken rätt den sistnämnda nu tar sig tolkningsföreträde.

Det går knappt att återge alla gånger jag blivit tafsad på eller kallad för saker ”på skämt” eller på fyllan. Vid graviditet kommentarer som ”vilka bröst du har fått…shit”, på fester rena tafsningar och kommentarer, en del väldigt grova. Två arbetsledare har betett sig på detta vis och massor med kollegor.

Det var en avtackning och det var alkohol inblandat. Stämningen var uppsluppen och jag var ganska ny. Jag gick fram för att hälsa på en fd kollega jag inte sett på ett tag då jag blev avbruten av att en hand stacks in under min kjol och mellan mina lår. Inför alla. Jag blev chockad och tittade mig omkring. Alla skrattade. På en sekund hade jag förminskas från en kollega till en kjol att dra upp. Så ledsen och besviken att ingen stod upp för mig. Jag sa till några av befälen som jag kände förtroende för. Någon tog nog ett snack med personen som gjorde detta för ett tag senare kom han och ropade mig till sig och sa: ”Jag ber om ursäkt men det är sånt som händer.” Jag har aldrig namngett personen då problemet är strukturellt och inget skulle förändras om en person fick en varning. ”Han är ju som han är”.

Denna visa sjöngs glatt på fest med kollegorna. Jag var enda tjej i rummet. Aldrig känt mig så äcklad. Dessa personer ska jag lita på med mitt liv.

Nu jag sjunga vill en sång

om när jag var ung en gång

och besökte Finska Mässan uti Purkka.

Uti gamla vänners lag

lekte vi en lek ett slag

och vi lekte den med hjälp utav en gurka.

Den gick till på detta vis:

Först så skaffa vi ett pris:

En flaska brännvin skulle segraren få dricka!

Sen så tog vi alla tre

och skaffa en gurka me’

och så tog vi hjälp utav en konstig flicka.

Uti hennes vittu vi

stoppa hela gurkan i,

så att den flög ut när vi slog hon på magen.

Den som sen fick gurkan mest

ut på golvet, han var bäst.

Vi var tre grabbar som tävla hela dagen.

Lasse han var en starker man.

Han vann brännvinsflaskan han

och som pris så fick han sätta sig att dricka.

Christer kom på andra plats

uti denna hårda match.

Och som pris fick så fick han knulla våran flicka.

Men, se jag var också me’!

Jag var sämst utav oss tre.

Uti denna kamp så hård jag inte orka!

Jag var alldeles för svag

uti detta starka lag,

så till pris fick jag äta våran gurka.

Alla idiotiska kommentarer som flyttar skulden och ansvaret till dig själv. Som att det i grunden handlar om en själv. Sin egen inställning. Om hur man är som person. Att det gäller att kunna ta det på ”rätt” sätt. Är man bara rätt person är det inga problem. Du kanske är lite fel? Du kanske borde vara lite mer si, eller lite mindre så. Eller kan det vara så att du ser problem där de inte finns? Det är en rå men hjärtlig jargong – det gäller att tåla det – annars kanske du inte är rätt person att jobba inom räddningstjänsten. Du får väl säga ifrån om du tycker det blir för mycket…

Jag var lärare på en av befälskurserna. Vi hade varit på studiebesök och på kvällen var vi ute och åt. Efter några öl var det en av kursdeltagarna som ville prata förtroligt och la handen på insidan av mitt lår. Jag tyckte det var obehagligt och blev så förvånad att jag bara reste mig upp och gick därifrån utan att säga ett ord. Men han blev jättesur. Efter den händelsen blev jag så kyligt bemött i den klassen att det nästan var omöjligt att fungera som lärare. Så lite ska det till.

Får ofta lyssna till vad som anses vara roliga historier, men som egentligen bara är av sexistiska och kvinnoförnedrande.

Under utbildning vid Räddningsverket blev man dagligen visslad/ylad/ropad på av Holländska brandmän på kurs. Kändes otryggt att som ensam tjej förflytta sig mellan omklädning, gym, matsal o lektionssalar.

Jag skulle gå rullbandstestet för att få åka på ledningsnivå 3. När jag ska gå på rullbandet så ser jag att det sitter en bild på en barbröstad kvinna. Jag ber personen som ska hantera mitt rullbandstest att ta ner tavlan för jag vill inte titta på ett par bröst när jag går rullbandstestet. Han muttrade och tog ner tavlan. Något år senare när jag sagt upp mig och har avslutade samtal får jag reda på av min formella chef att det jag gjort var dumt. Han tyckte att jag skulle ha sagt att jag inte hade kunnat gå, sedan gått till honom så han kunde ha plockat ner tavlan. Att jag hade gjort som jag gjorde resulterade nämligen i att de hade kallat mig för ”rödstrumpa” bakom min rygg på den stationen. Han tyckte jag skulle bli ”streetsmart” som han uttryckte det.

Hotfullt upptryckt mot en vägg och utskälld i källaren en manlig kollega som var arg över att jag fått tjänsten som brandman, då jag inte gått 250 watt på bandet (utan bara 240 watt). Själv klarade han inte sitt åldersrelaterade prov på bandet, på betydligt lägre hastighet…

Sexuella anspelningar under min preparandutbildning av instruktörerna på heltidsstationen.

Har fått många oönskade klappar på rumpan. Men inget att klaga över, tyckte chefen. Jag skulle se det som komplimanger.

När jag var ny skrek mitt befäl ”hora” till en annan brandman ”på skoj”. Befälet kom senare fram till mig för att förtydliga att det inte var mig han menat. Det finns så många fel i det sättet att agera som arbetsledare. Varför var det ok att skrika det till en man? Varför skulle jag ens ha tagit åt mig mer än nån annan? Är det en rimlig arbetsmiljö för någon?

Om allmänheten bara visste hur dom som kallas ”hjältar” egentligen är. Alla diskussioner om hur kvinnor som brandmän möter på larm,besök på stationen eller som blir utbildade av brandmännen, det är alltid en diskussion om deras utseende. Snygga bröst, snygg rumpa, rumpa stor som en ladugårdsvägg osv. När man på sommaren efter larm ska åka omvägar för att åka nära stranden för att kunna titta på tjejer i bikini. Varför säger inte styrkeledarna ifrån? De är befäl, de ska säga ifrån, men det händer väldigt sällan. Många gånger är det de informella ledarna i lagen som bestämmer mer än styrkeledaren. När det tittas på porrfilm efter sena nattlarm – jag ska gå och lägga mig, men först ska jag se lite fitta sa en av brandmännen till mig. När man får sms med penisar hemskickade… Det här är inga hjältar! De är bortskämda, lata, många gånger äckliga gubbar som tror att de får säga och göra som de vill eftersom samhället (och tyvärr många tjejer) ser dem som hjältar. Det är dags för förändring! Det är lika illa nu som när jag slutade för några år sedan!

Att bli hårt kramad, upplyft och snurrad i luften av manlig kollega, med förklaringen att ”jag kunde inte låta bli för du är så liten och söt”.

Kommentar från chef med personalansvar om att ”du förstår väl att du inte kan se fin ut i larmställ” när man påpekar att de manliga storlekarna på larmställen inte passar min kropp för att jackan i den mindre storleken inte går att knäppa runt höfterna och den större storleken medför att monofonerna hänger längs med överarmarna. Krävdes att gå till hans kvinnliga chef för att få arbetskläder i rätt storlek.

Utbildning på MSB då utländsk räddningstjänst övade på övningsfältet och vi tjejer tvingades röra oss i grupp för att slippa bli utsatta för verbala och fysiska kränkningar. Blickar och bli tutade på av deras brandbilar var mer regel än undantag. Kompis som råkade komma ensam blev omringad och tafsad på. Lärarna var medvetna om det men inget gjordes med förklaringen att ”den utländska räddningstjänsten betalade så bra”. Den utländska räddningstjänsten är fortfarande välkommen till övningsfältet.

Arbetar med utbildning av brandmän och vid en personalfest stod en kamera på bordet för att fota hela festen. Dessa bilder lades sedan i en dropbox så alla kunde hämta hem de som de ville behålla. När jag kolla på dem var hälften av fotona bilder av min urringning – enbart.

Jag bad honom som la upp dem att ta bort dem för jag kände mig riktigt kränkt. De togs sedan bort, men då hade alla kollegor som deltagit redan kunnat gå in och se dessa.

Tror att det faktum att jag från dag ett har blivit ifrågasatt, förminskad, förlöjligad, ignorerad, granskad och nedtryckt har gjort att jag först tänkte att jag inte har blivit utsatt för något.

Det har blivit min norm.

Fast det har jag ju. Varje dag.

På alla brandstationer jag har arbetet så har det alltid funnits porr, tidningar, filmer och planscher på väggarna. Det känns olustigt.

Tänk om man skrivit ner allt man fått höra och upplevt inom räddningstjänsten/myndigheten. Under utbildningen hände det flertalet händelser där ansvariga lärare o även ledning fick kännedom att sexuella trakasserier pågick där man valde att inte agera. Inte bland oss elever utan från lärare. Jargongen och diskussionerna med de som gick befälsutbildningarna var inte heller så rolig alla gånger. Varje vecka slängdes kommentarerna eller för den delen skulle det diskuteras att vi kvinnor inte klarar det här yrket. Det tragiska i detta var ju att dessa befäl hade räddningstjänsterna valt till chefer som man sen skulle arbeta under ute på stationerna. Mycket har jag förträngt men starten och slutet inom räddningstjänst har etsat sig kvar.

Ny på station och nakenbilderna kommer upp på gymmet. En brandman (i min pappas ålder) börjar diskutera det hela om att jag också kanske ville ha lite manliga bilder för att motivera mig var ett samtal man velat vara utan. Slutet var när en brandman kommer in till lunchrummet, insatsledaren tillika personalchef och min närmsta chef sitter bredvid. Brandmannen kommer in och frågar om pressen ringt.

– Nej, vadå?

Brandmannen hade haft utbildning på kommunhuset och frågan om kvinnliga brandmän kom upp. Han hade sagt att kvinnor har inget i den här branschen att göra osv. Min chef står inte upp för mig eller för den delen organisation där räddningschefen var mycket tydlig. Där och då bestämmer jag mig, detta är inte en miljö jag vill spendera mitt yrkesliv i.

Tråkigt att lämna en bransch och yrke man så många år tränat för och älskar, för att man inte orkar med flatheten i ledningen att stävja arbetsmiljön då det på så många sätt var en fantastiskt rolig och lärorik tid i mitt liv. Ja det roligaste jag gjort! För det är ju långt ifrån alla män som går över gränsen, men de få som ändå gör det tillåts fortsätta. Kan ju hoppas att skett en förbättring då det var länge sen jag lämnade!

Jag hade en äldre brandman på stationen som genuint och högljutt protesterade mot kvinnor i räddningstjänsten – med det främsta motivet att hans fru inte tyckte om att de badade bastu tillsammans.

Jag satt med i en arbetsgrupp när den ansvarige chefen för gruppen sökte upp mig en dag och talade om för mig att jag inte fick ställa några frågor (detta efter att jag ställt frågor som rörde arbetsgruppen till honom i ett mail). Jag var ju bara med i gruppen enbart för att den skulle bli mer jämställd. Det skulle se bra ut på pappret enligt honom. Men jag hade ingen rätt att ställa frågor eller tycka någonting!

För tio år sedan gjorde min klasskamrat och jag vår LIA på samma brandstation. En skoluppgift var att planera, genomföra och utvärdera en utbildning. Vi valde att göra en scenarioövning med olika första hjälpen moment. Genomförandet skedde hos ett industriföretag i kommunen som brukade anlita räddningstjänsten för årliga övningar på sitt industriområde. Min klasskamrat spelade i scenariot att hon var medvetslös. Deltagaren från industriföretaget gick fram till henne och gjorde medvetandekontroll genom att klämma på båda hennes bröst. Hon fortsatte att spela medvetslös, chockad och handlingsförlamad av det som hände. Samma gubbe smekte mig över kinden och tackade för en ”mycket trevlig utbildning” som han sa när han lämnade utbildningslokalen med ett stort leende. Min klasskamrat bad mig senare om att ta upp händelsen med vår LIA-handledare på räddningstjänsten. Handledaren så att jag skulle ringa till företaget och berätta om händelsen. Efter en vecka ringde företaget till räddningstjänsten för att meddela att gubben nekar till anklagelserna, trots att vi var två vittnen. Ingenting hände och allt rann ut i sanden.

Blev utsatt då jag tillhörde ungdomsbrandkåren i västra Sverige av en heltidsbrandman. Då jag inte ville kalla han mig för feg. Vet att flera blev utsatta. Många år sedan.

”Men vad ska tjejen göra då vid en trafikolycka? Det är ju tungt att klippa en bil” (i början av karriären, innan jag ens fått chansen att visa att även jag kan hantera en spridare.

Första sommarjobbet på brandstationen mottogs jag med orden ”brandförsvaret är det sista manliga fästet, här ska fan inga kvinnor in”. Inför min ankomst hade TV-rummet dekorerats med urrivna sidor ur porrtidningar och på kvällspasset satt allt som oftast ett par kollegor och tittade på porrfilm. På de dagliga innebandyträningarna tacklades jag hårdast av alla och fick samtidigt höra hur fysiskt underlägsna kvinnor är och att det aldrig skulle fungera att ha kvinnor som ”riktiga” rökdykare. Eftersom kvinnor även är sämre på ”motorer och sånt” skulle vi heller aldrig kunna klara av att köra brandbilarna. Varför en kvinna som jag släppts in var därför oförståeligt och det skulle vara mycket bättre om jag, som dessutom var så ”feminin”, ägnade mig åt något kvinnligare yrke. Som sjuksyrra t.ex. Till detta kom ovälkomna utstuderade blickar och sexuella anspelningar. Allt detta var en så naturlig och normaliserad del av tillvaron att jag inte ens tänkte tanken att jag borde berätta det för min chef eller någon annan.

När jag fått reda på att jag blivit antagen till utbildningen åkte jag med några helger på en brandstation i Stockholm. En brandmästare där tyckte att jag borde tänka om och söka mig till ett yrke för kvinnor.

Beroende på vem som gjorde laguppdelningen på fysen kallades jag ibland helt enkel för ”Hålet”.

Jag fick en välkomsthälsning i form av en banan med kondom på i mitt postfack första dagen på mitt nya jobb.

De spred rykten om mig. Att jag hade ihop det med en brandman. Att jag var ”lätt”. Jag har mått mycket dåligt av det och har inte fått interna jobb som jag varit kompetent för.

Fick höra första dagen på mitt nya jobb av min chef att min utbildning och erfarenhet som brandman inte dög. Att man hade ”haft personer förr” som inte uppfyllde kunskapskraven. Jag blev tvingad första veckan att resa och ta ut utskjutstegen själv framför gruppen då det enligt chefen ”varit svårt för tjejer”. Han skulle konstant påpeka vad jag gjorde fel på larm, gärna framför de andra. Jag spenderade år att försöka visa att jag dög och gjorde rätt, men var aldrig bra nog och han kunde heller inte förklara vad jag skulle öva på eller förbättra för att bli ”okejad”. Tog upp det med högre chefer, jag blev flyttad, han är kvar.

Manlig kollega masserar, gör obehagliga närmanden, ska visa i gymmet hur man ”faktiskt” ska lyfta genom att ta på oss tjejer. Sms:ar vissa med förslag på sexuella aktiviteter, andra frågar han rakt ut om de vill ligga med honom. Han har tagit med sig tjejer till stationen (ej sin fru) på nattpassen. Blev varnad och flyttad, men jobbar nu i annan räddningstjänst med ”nya” tjejer.

Två brandmän tittar på porrfilm på nattpasset i allrummet. Jag säger till befälet att det är olämpligt att de ser på porrfilm och att han borde säga till dom, han skrattar lite och gör inget åt det. Ena brandmannen är i dag själv befäl i större räddningstjänst.

”Vad ska ni (kvinnliga brandmän) hit och göra, det finns ändå ingen som vill ha er här.”

Har en kollega som utsatts för sexuella trakasserier.

Förbundsdirektören känner till händelsen, HR-chef känner till händelsen.

Men ingen agerar, utan man hävdar att en formell anmälan måste göras av den som utsatts.

Har inte arbetsgivaren en skyldighet att agera när man får kännedom?

Tydligen inte i södra Sverige.

Chefen för räddningstjänstförbundet kom fram till mig med välmenande information:

– Nu har vi plockat ner porrbilderna på XXX stationen också, så nu kan du åka och jobba även där.

Kom i en diskussion med fyra manliga kollegor (brandmän och styrkeledare) gällande hälsningsnormen på vår arbetsplats. När män hälsar tar de ofta i hand, men de tar sällan kvinnor i hand utan kramas. Jag tycker det är mer respektfullt att ta i hand och sade att ”när det är någon jag känner, är det ok med en kram, annars vill jag helst ta i hand precis som ni män gör”. Då gick en av männen fram till mig som om han ville ge mig en bamsekram och sade: ”Så här kan man också göra” och tog ett stadigt grepp om min rumpa med båda händer. Jag har berättat detta för personer i ledande befattning. De valde att inte gå vidare med det ”för att jag inte hade gjort en formell anmälan”. Diskrimineringsombudsmannen skriver på sin hemsida att om arbetsgivaren får kännedom om sexuella trakasserier eller kränkningar, ska de agera. Det står ingenting om någon formell anmälan. Mannen i fråga är även anmäld av en annan kvinna på min arbetsplats. Jag välkomnar tydligare rutiner kring hur man ”anmäler” liknande händelser. Jag känner att hela historien och allt runt ikring dränerar mig på energi och jag har valt att inte gå vidare med det. Jag orkar inte, helt enkelt.

Övning. Övningsledaren ställer en fråga till gruppen. Jag svarar, övningsledaren låtsas som ingenting och låter frågan gå vidare. Kollega säger samma sak som jag sagt och nu reagerar han som ställde frågan. Tröttsamt och vanligt. När jag påpekar det får jag höra att det är min uppfattning, att det är jag som väljer att tolka det så.

Jag hade precis fått en tjänst på ett räddningstjänstförbund. Var på besök och blev ombedd att (spontant) presentera mig för den personal som hade samling i lektionssalen. Jag presenterade mig kort. Efteråt fick jag reda på att det enda de pratat om var hur kort kjol jag hade haft. Den slutade 10 cm ovanför knäna.

Sade ifrån mot brandmästaren som trakasserat mig i flera år. Jag blev avstängd, hotad med uppsägning. Jag anmälde dem och fick rätt men ville inte tillbaka pga svag ledning som inte stod på min sida. Dessutom var chefen delaktig i mobbingen. De provocerade mig att säga upp mig och det är jag glad för. Vill aldrig mer ha med räddningstjänsten att göra.

Urval av kommentarer och beteenden från brandmän, befäl och chefer på XX räddningstjänst:

”Underlivssvamp är bra för då vet tjejerna hur det är att leva med en irriterande fitta.”

”Kvarglömda” porrtidningar på logementet.

”Bara om du delar säng med mig.” (Bad kollega om en tjänst.)

Frågade i dagrummet om någon hade en handduk att låna ut. ”Jag har två — en till kuken och en till resten av kroppen. (Brandmästare)

”Man kan sätta en papperspåse över huvudet på tjej om hon är ful. Bara för att ansiktet inte är snyggt ska inte fittan få lida.”

”Så ska det se ut, en kvinna ska stå på alla fyra.” (Befäl)

Tillbaka efter tjänstledighet för studier, återintroduktion som hålls av förman. Han inleder med att lägga på en bild på en svettig kille som klipper gräset. Bilden zoomas ut och det är inte gräs som killen klipper utan könshåret på en tjej.

”Du och XX (annan tjej på jobbet) har ungefär lika stora bröst.” (Chefen)

”Ska du äta med oss ikväll? Du gillar ju grov korv.”(Befäl)

Räddningsskolan i Skövde. Fick ofta höra att kvinnor aldrig kan bli lika bra som en manlig brandman. Eller när sjukvårdsläraren upplyste eleverna om att när man skulle ta hand om kvinnor som råkat ut för en trafikolycka, kunde man ta på deras bröst och känna lite extra noga. Eller brandläraren som upplyste oss om att fogfightern inte är någon blomspruta, att det bara är tjejer som inte kan öppna på 300 l/min.

Skolchefen gjorde inget för att förbättra situationen när jag var utsatt. Det var som att jag ett experiment för de manliga kursdeltagarna trots att jag inte bett om det. Att min närvaro skulle ge killarna erfarenheter så att de fick se hur det ”var att jobba med en kvinnlig brandman”. Jag var där för att gå en utbildning, inget annat!

Varje vecka var en av insatsledarna ”subba”, fick jag berättat för mig under fnitter och lite generade former av de andra (manliga) befälen. Att vara subba innebar att hålla ordning i köket, hämta posten mm, och att sätta på kaffe, och ”ibland ska det ingå andra tjänster också, som att gå ner under bordet på de som önskar”.

Nya handdukar hämtades alltid i killarnas omklädningsrum. För att komma till idrottshallen för t ex innebandy var vägen genom samma omklädningsrum.

Manlig nakenhet på station var vardagsmat.

Fest på brandstationen inkluderade bastande nakna män, även i omklädningsrummet och andra delar. Tjejer var ju välkomna men villkoren upptäckte man när man kom dit. De tyckte även vi skulle vara nakna.

Efter trivseldag med ett antal roliga tävlingsmoment där råstyrka så klart krävdes, var det så klart dags för bastu på kvällen. Som enda kvinnliga deltagare på kvällen och två könsseparerade bastus valde jag istället att åka hem, även om de sa jag var välkommen in till herrarnas. När jag berättade för icke-utryckande personal som varit med ett tag sa hen ”jaså, det där gamla bastutricket. Kör de med det fortfarande?!”

Killen som under vår studietid kollade på porrfilm under lunchen, på den allmänna tv:n i korridoren på skolan. Hur de andra bara skrattade och hur han istället för att stänga av höjde volymen. Skolan gjorde inget.

Vi hade avslutat vårt möte och kramades (som vi gjort flera gånger tidigare utan konstigheter) och plötsligt känner jag hur hans armar slingrar sig innanför tröjan och ner på min rygg. Han stryker med händerna på min rygg, trycker till lite och stönar. Paniken är total! Jag trycker bort honom och säger högt att jag vägrar tro på det som precis hände. Jag vägrar! sade jag högt medan han gick sin väg. Vi var ensamma, ingen såg.

Det tog mig flera år att ordentligt konfrontera denna inom kåren högt respekterade brandman och jävlar vad skönt det kändes att sätta honom på plats och lämna över skammen! Men jag ångrar att jag inte anmälde honom direkt.

Konferensens första dag avslutades med middag för ungefär 60 personer. När efterrätten är uppäten lägger en äldre kollega armen på ryggen på min stol. Jag lutar mig framåt och vänder mig mot en annan person för att markera avstånd. Då lägger han armen om mina axlar, kramar och drar mig intill sig. Jag knuffar bort honom och blänger ilsket. Flyttar min stol en bit.

Ett par minuter senare händer samma sak igen. Då reser jag mig upp så häftigt att stolen ramlar, säger högt ”Vad fan gör du? Lägg av!” och går därifrån.

Minst två chefer befinner sig i lokalen. Händelsen fick inga konsekvenser för kollegan eftersom ”han skulle gå i pension om några månader” och därmed var problemet löst, enligt min chef.

På min praktikplats fanns en manlig äldre brandman som alltid sprang ut naken vid nattlarmen. Jag var tvungen att passera honom på väg till larmställen och fick springa med blicken ner i golvet.

På samma praktikplats pratades det högljutt om vilket resursslöseri det var att ha oss kvinnliga praktikanter, platserna kunde ju gått till någon som faktiskt kunde jobba som brandman.

Efter en övning som inte gått så bra säger instruktörerna till mina kollegor att dom ser ut som apor när dom arbetar.

När jag ska ta en arbetsledande roll på arbetsplatsen, tar min äldre manliga arbetsledare mig åt sidan. han vill i all ”välmening” bara varna mig för att ”alla andra” på arbetsplatsen nog inte tycker att det är så lämpligt att jag tar rollen med tanke på att jag är en ”ung tjej”. Då har jag jobbat där i sex år.

Kommentarer om man har gått upp eller ner i vikt, om man anses ha sminkat sig mer än vanligt, att de kvinnliga befälen borde gå oftare i kjol, räddningsledarvästen som inte har plats för bröst, hela tiden fel storlekar på kläder, trafikolycksvästen som är stor som ett hus, herrmodeller osv. Man är jobbig om man inte vill ha skorna som är inköpta för att de är manliga modeller.

Förutom allt detta så ständig jargong och attityd där det blir väldigt tydligt det är skillnad på könen.

Styrkeledaren på larm ber mig att gå tillbaka till bilen, dom kan ta illa vid sig av att bli hjälp av en kvinna.

Jag kommer in i köket där mina kollegor sitter runt kaffebordet, jag slår mig ner och då kommer frågan. ”Vi pratar om kvinnor som får sprutorgasmer, kan inte du förklara hur det fungerar?”

Vi sitter i brandbilen och kollar utrustningen och varje morgon kommer olika kommentarer från den 30 år äldre manliga kollegan:

– I dag är det du och jag som rökdyker i mörkret, då är det ingen annan som ser vad vi gör.

– Om du drar slang så sprutar jag?!

Osv.

Dom andra brandmännen skrattar med. Arbetsledaren i laget söker upp mig efter några veckor och säger att jag måste säga ifrån till individen, för annars kommer dom andra att haka på och bete sig likadant. Själv agerar han inte för att göra någon förändring.

Ett gäng brandmän sitter vid matbordet när jag kommer in i köket. En av dem känner jag väl och vi har under flera år haft en fin relation, bl. a. kramats när vi setts. Han sitter kvar på sin stol och öppnar sina armar och jag svarar med att ge honom en kram (så långt känns det bra). Men han släpper inte tag om mig utan håller kvar, stönar och säger nåt i stil med att det är skönt och att han vill ha mer. Så han håller kvar mig några sekunder till tills jag lyckas ta mig ur detta vidriga grepp. Alla brandmän skrattar och jag står kvar helt stum innan jag förmår mig att lämna rummet. Några dagar senare talade jag om för honom att han aldrig gör om det där igen. Jag vill tro att han skämdes för han sade inte mycket utan nickade mest osäkert.

Förstärkande stationer som säger att nu är de klara, nu åker vi hem, och är beredda att sticka därifrån fastän man själv som befäl inte alls har sagt något om det, utan istället har ytterligare uppgifter för dem. Manliga kollegor som vittnar om att ”vad var det där? Så gör de aldrig mot oss andra”.

Ifrågasättande, vänder sig till andra underställda (manliga) befäl för order, fastän man själv är tydligt utmärkt och chef.

Mannen som sov naken på natten på stationen och sprang till larmbordet naken när vi fick larm. Vi hade larmställen bredvid varandra så varje nattlarm var jag tvungen att se detta. Kollegorna bara skrattade. Styrkeledarens (gruppchefen) kommentar var att han började med detta när jag började jobba, och att han är sån, rolig och omöjlig att ändra på, så det fick jag ju tåla. Den nakna mannens kommentar när jag tog mod till mig att säga till var att kvinnor som jag behövde få se riktig kuk för att veta min plats, och tålde jag inte det var det här inte en plats för mig. Jag har bytt räddningstjänst.

När jag var ny i räddningstjänsten och besökte en station i vårt förbund kom en person in i köket endast iklädd en liten handduk. Jag påpekade att man kanske inte kan gå omkring hur som helst på en arbetsplats, personen ifråga tittade på mig och sa: det här är som mitt hem jag klär mig väl för fan som jag vill.

När jag hittade mina träningsstringtrosor upphängda på killarnas omklädningsrum med tillhörande text om vem det var som hade tappat bort stringen under helgen.

På en konferens var jag och en manlig kollega med från vår organisation. Han hade precis börjat på samma (högre) befälsnivå som jag hade varit på i flera år. Alla frågor om hur vi jobbade ställdes till honom och han svarade gladeligen, fastän han egentligen inte visste hur vi jobbade mer än i teorin. Jag försökte bidra där jag visste han inte kunde, men avbröts och lyssnades inte på.

Fick en fråga från en kollega som precis fått reda på att jag var gravid: jaha, så nu ska du också bli fet och ful och äcklig?

Lite mer än ett år efter att jag inlett min tjänst hos honom började det. Jag minns det tydligt, starten. Närmandet på hans kontor, den där sena höstkvällen på jobbet. Hans kropp som plötsligt var alldeles för nära mig och kysste mig. Jag backade förvånat tillbaka, väldigt paff över det som nyss hänt. Han frågade om jag ville följa med honom ner i källaren i arbetsbyggnaden där skyddsrummet var, men jag lyckades ta mig därifrån genom att skylla på att jag skulle till en kompis.

Det var starten. Starten på närmre tre och ett halvt år där sexuella inviter, beröringar och närmanden var en del av vardagen. En del av vardagen som jag var tvungen att förhålla mig till. Jag undvek så långt det gick situationer där vi var ensamma en längre stund och visade alltid att jag inte ville, men jag kunde ju absolut varit tydligare…

Så här i efterhand kan jag inte förstå att jag lät det fortgå. Jag är ju en stark och driven kvinna, det var ju bara att säga stopp. Men just där och då var det enklaste för mig att lära mig att förhålla mig till det, och istället leva ut mitt fulla jag i arbetsuppgifterna. Jag älskade ju verkligen mitt jobb! Den mörka sidan av jobbet lärde jag mig liksom att leva med.

Tre och ett halvt år. Där sexuella trakasserier var en del av vardagen. Det yttrade sig genom bland annat viskningar i mitt öra, händer på mina lår, kyssar på halsen när han gavs tillfälle, kläm på rumpa och bröst, intima komplimanger om utseende, skämt om att han ville vara pappa till mina barn…

När jag väl orkade sätta ner foten… När jag hade fått mitt första barn så fick det vara stopp. Jag återvände från mammaledigheten och han ville fortsätta som han hade gjort innan, men jag sa tydligt nej. Jag blev direkt fråntagen min tjänst, degraderad i organisationen och de sexuella trakasserierna förbyttes mot ständiga påpekanden kring hur dålig och otillräcklig jag var.

Åtta månader senare bytte jag organisation. Ytterligare något år senare hade jag så mycket distans till allt som hade hänt att jag kunde förstå det. Jag hade skämts så mycket för allt som hade hänt och skuldbelade mig själv för att jag borde agerat tidigare.

Men när allt väl landat så tog jag kontakt med facket för att kunna ta det vidare. Facket förhandlade med kommunens förhandlare och… inget hände. Ingenting.

Jag tror inte ens att de har pratat med honom om det. I dag arbetar han kvar i samma kommun. Han har personalansvar. Fortfarande med en förkärlek till unga flickor som anställda. Jag anmälde allt som hade hänt till facket och absolut ingenting hände. Det enda jag ville var att säkerställa att ingen skulle råka ut för samma sak igen.

Men ingenting hände.

De få som jag har berättat det här för säger saker som: ”Ja, jag misstänkte nog allt något…” eller ”Ja, jag har nog sett mönstret”.

Första dagen på den regionala samverkanskursen ställde kursledningen en fråga om en situation var räddningstjänst eller inte. Bara jag och en äldre manlig kollega räckte upp handen som ja. Vi var de enda som hade rätt. Kursledningen kommenterade med ”Ah, du har pappa med dig, ja”.

Stod vid en dator och kollade min mejl när min betydligt äldre kollega kommer upp bakom mig, står alldeles för nära, luktar mig i nacken och säger att jag luktar farligt gott.

Den där insatsledaren som under min LIA (praktik) som av en händelse gick förbi rummet där vi kunde jobba och fällde kommentarer om min kropp. Oskyldiga först men grövre och grövre. Till slut anpassade jag mitt schema så jag slapp jobba med honom då det blev obehagligt att vara där kvällstid.

Jag är ofta enda kvinnan som deltar i möten med flera av våra högre chefer. Vid ett tillfälle hade jag tränat dagen innan och hade grym träningsvärk i mina ben, vilket blev väldigt tydligt när jag skulle resa mig från stolen. När en av männen då frågade vad jag gjort och jag sa som det var erbjöd han sig att massera min rumpa. Det blev konstig stämning i rummet och jag kom mig inte för att säga något, vilket jag ångrar i dag.

Telefonsamtal när jag satt som befäl som blev framkopplat till mig från (kvinnlig) larmoperatör, helt korrekt. Mannen säger hallå när jag svarar; ”skulle jag inte bli kopplad?” varpå jag säger att jo, det har han, han har kommit rätt och säger mitt namn. ”Men jag trodde jag skulle komma till befälet?”. Det var tydligen otänkbart att det skulle kunna vara en kvinna.

När jag som LIA-elev sitter i soffan med hela styrkan och tittar på tv när en av brandmännen känner ett skriande behov att diskutera kvinnor i räddningstjänsten och han förklarar med hög röst att han tycker att tjejer inte har något där att göra.

Läkaren som vid cykel/fystesterna fick oss kvinnor att cykla utan BH eller tröja. För ”annars gick elektroderna inte att sätta rätt”. Testades av en annan läkare (man) som sa att du får ha tröja på dig om du vill, det spelar ingen roll. Berättade för närmsta chef och ledning, jag fick hjälp med terapi men läkaren jobbar fortfarande kvar och gör fystester på flera stationer.

Killen som gick och viftade på sin penis genom korridoren. Som hängde ut den lite var stans. Som hånskrattade mig i ansiktet när jag sa att jag inte ville se den mer. Styrkeledaren som inte sa åt honom att hålla gylfen stängd. Nu har båda klättrat i rang och killen med kuken har personalansvar. Jag har slutat.

I jobbsammanhang irrelevanta och oönskade kommentarer om kropp och utseende.

Tafsande kollegor på fest.

Överordnad chef som stönade när jag tryckte ut kaffe ur pumptermos.

Blivit omtalad av en chef på ett sätt som hänvisar till mig som sexobjekt till besökande på jobbet.

Alla gånger kollegor har frågat ”är hon snygg” när vi pratar om andra kvinnor i ett professionellt sammanhang.