Vissa filmer lyckas med konstverket att både göra det specifika allmängiltigt, beröra intellekt och hjärta på ett sätt som inte går att värja sig mot, och samtidigt hitta en estetik som förstärker och poetiserar innehållet i filmen. Valentina Llorens självbiografiska La casa de Argüello är en sådan film.
Vi var ett femtiotal personer som fick möjlighet att se La casa de Argüello under den latinamerikanska filmfestivalen Panoramica som ägde rum i Stockholm sista veckan i september. Klarabiografen i Kulturhuset där filmen visades var full till bristningsgränsen och regissören Valentina Llorens var själv på plats. När mörkret sänkte sig i salongen rådde en kroppsligt påtagbar förtätad stämmning, vi satt nära varandra och visste att det vi skulle se var något som vi aldrig skulle glömma.
Såhär skulle det kunna summeras: Valentina Llorens har gjort en film om Argentinas senaste militärdiktatur som speglar fyra generationer kvinnor i sin egen familj; sin mormor, sin mamma, sig själv och sin dotter. Men det känns för fattigt, generaliserande och orättvist mot en filmregissör som på ett så komplext, modigt, konstnärligt nytänkande sätt, med livet som insats, försökt berätta en historia som är större än bara det enskilda ödet.
Valentina Llorens mamma var politisk fånge, hennes mormor var medlem i organisationen Madres de Plaza de Mayo och hennes morbror och moster så kallade desaparecidos, det vill säga försvunna och mördade under militärdiktaturen. Filmen börjar någonstan i början av 2000-talet och Valentina har kommit tillbaka till Buenos Aires efter en vistelse i Europa. Hon är arbetslös, har precis separerat från sin kille och känner sig allmänt vilsen. Hon börjar plugga måleri och bestämmer sig för att åka och hälsa på sin mormor Nelly som bor i staden Cordoba.
Väl där börjar hon filma sin mormor och ställa frågor om sin barndom, egentligen utan att veta exakt varför hon gör det eller hur hon ska använda det filmade materialet. Några år senare händer något som skakar om hela familjen i grunden och som öppnar sår som aldrig läkt; kvarlevorna efter Valentinas försvunna morbror och moster har hittats på en tomt där en familj precis ska bygga sitt nya hus.
I scener så fulla av smärta och sorg att de nästan är outhärdliga att bevittna får mormodern Nelly och hennes vuxna barn äntligen begrava sina mördade barn och syskon. En av dem som med ögonen full av tårar kysser kistorna, till toner av traditionell musik från el Chaco där Nelly kommer ifrån, är Valentinas mamma Fátima. Hon tillfångatogs och torterades när hon var gravid med Valentina, tvingades föda henne i fängelset och när Valentina är ett år kommer hennes mormor och morfar för att hämta henne.
Valentina tillbringar sedan sin barndom hos sina morföräldrar, tillsammans med sina kusiners vars föräldrar också är politiska fångar, och först när hon är fem år gammal friges hennes mamma Fátima. De återförenas i Sverige dit Fátima har flytt och där hennes hennes bror Bernardo har fått politisk exil, och när diktaturen till slut faller flyttar mor och dotter tillbaka till Argentina.
Det dramatiska narrativet och nerven i La casa de Argüello får fart när kvarlevorna från Valentinas morbror och moster hittas. Då återupptar hon filmandet av sin mormor och börjar också gräva i relationen till sin mamma Fátima och deras gemensamma liv. Det är en sårig, svårgenomtränglig och bitvis mycket smärtsam uppgörelse mellan dotter och mamma, där saker som aldrig tidigare uttalats och minnen som sedan länge trängts bort kommer upp till ytan.
Tillsammans med klipp från vistelser hos mormodern Nelly där Valentinas lilla dotter Frida också är med, Nelly och Fátimas vittnesmål om militärdiktaurens brott i olika rättegångar, och Valentinas fantastiska teckningar och foto målar filmen upp en berättelse som går rakt in i hjärtat.
Jag har aldrig gråtit så mycket på en filmvisning och runt omkring mig i salongen ser jag unga och gamla människor som snörvlar, hulkar och trycker näsdukar mot våta ansikten. En del av dem känner Valentina och hennes familj och bär själva på liknande historier.
Den en och halv timmes långa La casa de Argüello är en högst personlig dokumentärfilm som skildrar Valentinas specifika, subjektiva erfarenheter som dotter och systerdotter till politiska fångar, barnbarn till en kvinna som kämpar för att hitta sina försvunna barn, och mamma till en dotter som ställer frågor om sin mammas barndom. Men det är samtidigt en historia om förtryck, våld, motstånd och familjerelationer som tusentals människor i och utanför Argentina kan relatera till. Det är det som är filmens absoluta styrka.
När militärpolis återigen patrullerar på Argentinas gator, polisen tillfångatar och dödar politiska aktivister, massdemonstrationer mot landets styre brutalt slås ner av ordningsmakten och de sociala orättvisorna återigen skapar avgrundsdjupa hål mellan människor, behövs Valentina Llorens film mer än någonsin. För att historien inte ska upprepas, för att vi aldrig ska glömma.
Jag önskar därför att även Latinamerikas brutala samtidhistoria med militärdiktaturer, som mördade, torterade och fängslade tusentals människor, kunde inkluderas i minnesprojektet ”Om detta må ni berätta”. Valentina Llorens har redan börjat. La casa de Argüello är hennes berättelse. Må vi aldrig glömma den.
