– Jag som är verksam inom den institutionella konstfältet har i några år ägnat intresse åt en armlängds avstånd som talar om att politiker ska hålla sig borta från att påverka kulturen och kulturproduktion. Med ett rasistiskt parti i riskdagen och med mandat i många kommuner tänker jag att en reform kring en armlängds avstånd vore viktig, säger konstvetaren Macarena Dusant i en intervju som är starten för ny artikelserie om kulturpolitiska visioner.
Vilken kulturpolitisk reform skulle du vilja se genomföras i Sverige?
– Sverige är fortfarande ganska provinsiellt om en tittar på kulturpolitikens betydelse i samhället, som är närmast oansenlig. Svt uppmärksammade att kulturpolitik nämndes endast fyra sekunder av totalt 263 minuters partiledartal under Almedalsveckan 2016. Detta är alarmerande med tanke på att vi har ett rasistiskt parti i riksdagen som använder kulturpolitik i propagandasyfte. Vi måste prata mer kulturpolitik och vi behöver formulera en feministisk och intersektionell kulturpolitik. Och vi måste kräva att våra kulturpolitiker kan kultur.
– Kulturpolitiken behöver flera reformer för att säkra att kulturaktörer kan verka fritt och arbeta för att motverka ett segregerat och exkluderande kulturfält. Det finns inte en reform, det går inte att ”fixa” på ett sätt, utan allt hänger ihop. Till exempel borde regeringen börja med att fördela mer pengar av statsbudgeten till kulturen, helst minst 3%.
Har du några fler exempel på vad som borde göras?
– Mer och fler estetiska ämnen i grundskolan, vilket skulle innebära fler timmar och fler olika sorters ämne. Medan vissa samhällsgrupper kan sätta sina barn i kulturskolan saknar andra barn detta helt. I vissa orter finns det inte ens tillgång till kulturskolan och i andra orter måste barn och unga åka långt med buss. Här skapas redan sociala skillnader; vilka som har tillgång till estetiska uttryck och vilka som inte har det.
– Jag som är verksam inom den institutionella konstfältet har i några år ägnat intresse åt en armlängds avstånd som talar om att politiker ska hålla sig borta från att påverka kulturen och kulturproduktion. En armlängds avstånd formulerades efter andra världskriget då fascismen hade använt kulturen i propagandasyfte. I Sverige är en armlängds avstånd en princip, inte en lag, inte en regel eller ens en policy. Med ett rasistiskt parti i riskdagen och med mandat i många kommuner tänker jag att en reform kring en armlängds avstånd vore viktig. Då skulle principen göras till en policy eller regel för att säkra kulturaktörers fria utrymme i samhället.
Vad hade kulturen kunnat göra i och för samhället?
– Jag tänker att kulturen kan göra mycket i samhället. Men politiker och högre tjänstepersoner förstår sällan betydelsen av kulturens bredd. Antingen används kulturen för nyliberala projekt där kulturen ska tjäna näringslivet eller så används kulturen som ett instrument för att ”fixa” sociala problem i mindre orter eller i grundskolan.
– Jag tänker att ett samhälle där alla har tillgång till olika sorters kultur ger möjlighet till andra sätt att vara människa på. Det ger förståelsen att du kan vara en skapande människa i samhället på ditt sätt. Vi lever i ett samhälle där det finns en inpräntad förståelse att kultur är det som bärs upp av institutioner vars rum och strukturer stänger ute människor. Där du är välkommen bara om du inrättar dig i strukturen.
Vem hade du velat se som kulturminister?
– Jag tycker inte att det borde vara EN person som är kulturminister, eftersom det alltid finns en risk att personkulten skimmer det kulturpolitiska arbete. Det är inte fel med karismatiska politiker men det får inte bli politiker som bär karisma men som inte förhåller sig till ideologi. Jag skulle rösta på Astrid Assefa och America Vera-Zavala eftersom båda har långtgående erfarenhet av kulturarbete på olika sätt. Dessutom kommer båda från scenkonsten där gruppdynamik och kollektivitet praktiseras i högre grad än i till exempel den institutionella samtidskonsten.
– Men jag vill att vi drömmer mer och högre. Bortom en kulturpolitik som inte ställer krav på förtryckande institutioner. Institutioner vars smakhierarki baseras på exklusivitet och exkludering. Institutioner som inte arbetar för en mångfald av uttryck utan istället bara bockar av sina policydokument så att deras verksamhet kan fortlöpa som vanligt.
