”Trots stora ansträngningar att tackla människohandel till EU, så stiger handeln med människor på grund av en ökad rörlighet, utveckling av ny teknik, de generellt låga riskerna och den höga vinsten”, skriver Linnéa Engström (MP) och konstaterar att oförmågan att skapa ett humant asylsystem innebär ökade krav på medlemsländerna i brottsbekämpningen.
Den politiska krisen som handlar om EU:s omförmåga att skapa ett rättssäkert och humant asylsystem, har gjort frågan om människohandel ännu viktigare. I migrationens spår ökar trafficking, människohandel för sexuella ändamål, till EU. Vi måste göra allt vi kan, över hela Europa, för att skydda de många, tusentals ensamma och sårbara minderåriga som är särskilt utsatta för människohandel och försvinner alltför lätt.
Människohandel är ett allvarligt brott och en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Trots stora ansträngningar att tackla människohandel till EU, så stiger handeln med människor på grund av en ökad rörlighet, utveckling av ny teknik, de generellt låga riskerna och den höga vinsten. Det finns inget så lukrativt som att sälja en människas kropp, det kan göras många gånger om. Majoriteten av offer för människohandel är kvinnor och flickor som säljs för sexuella ändamål, kvinnor och flickor utgör 95 procent av offren. Män utgör 70 procent av de registrerade offren för människohandel av arbetskraft enligt EU-kommissionen.
Det finns flera faktorer som bidrar till människohandel för sexuella ändamål, så kallad ”trafficking”. Kvinnors och barn sårbarhet på flykt, särskilt som en följd av våld, och efterfrågan på sexuella tjänster är två drivande faktorer som har fått ökad uppmärksamhet de senaste åren. Att kunna hantera efterfrågan kräver att sexsäljande eller prostitution adresseras på ett seriöst sätt.
EU:s medlemsstater har antagit olika tillvägagångssätt för att hantera efterfrågan på billiga kroppar, allt från kriminalisering av all verksamhet som rör prostitution till reglering. I en resolution från 2014 pekar EU-parlamentet tydligt ut den så kallade ”nordiska modellen” (att kriminalisera den som köper sex, men inte den som säljer) som det mest effektiva sättet att minska efterfrågan på sexuella tjänster.
Männen bakom människohandeln (cirka 30 procent av ”traffickers” är kvinnor) arbetar via olika rekryteringskanaler som innebär tvång, hot om våld eller faktiskt våld och bedrägeri. De utnyttjar vanligtvis den utsatta ekonomiska situationen hos kvinnor som söker sig ett bättre liv utomlands. Internet och ny teknik spelar en viktig roll, liksom smugglingen av migranter generellt.
EU har antagit några nyckelinstrument för att hantera människohandel. Det är direktivet från 2011 mot trafficking, som täcker allt från förebyggande åtgärder, stöd till de utsatta och åtal för brottslingar. EU antog också en strategi för perioden 2012-2016 med 40 olika åtgärder riktade mot människohandel samt en EU-samordnare för att underlätta genomförandet.
År 2016 utvärderade EU-parlamentet nuvarande europeiska lagstiftning för att bekämpa människohandel och rekommenderade flera åtgärder för att förbättra situationen. Medlemsstaterna måste bli bättre på att genomföra befintliga lagar och ge bättre stöd till offren.
Ett stort framsteg var direktivet om människohandel, men i dag kan vi konstatera att det fortfarande inte är tillräckligt eftersom antalet fall av människohandel fortsätter att öka. Att göra som Tyskland och Holland gjort, att legalisera hela sexhandeln kan i bästa fall ses som naivt. Verkligheten talar sitt tydliga språk, i legaliseringens spår fick den organiserade brottsligheten ett uppsving med drog- och vapenhandel i spåren.
Ett av nyckeluppdragen inom EU borde vara att skydda sårbara människor på flykt. Misshandel, våldtäkt och sexuellt utnyttjande drar in stora summor till helt fel krafter. Det är hög tid att prioritera kampen mot människohandel i Europa.
