”Maryse Condé brukar benämnas som en postkolonial författare. Det är dock inte av politiska skäl som hennes böcker är intressanta.” Inti Chavez Perez hyllar mottagaren av Den nya akademiens litteraturpris 2018 och konstaterar att det som påstods vara omöjligt är gjort.
Maryse Condé tilldelas Den nya akademiens litteraturpris 2018, som arrangerats i avsaknaden av ett Nobelpris. 81-åringen som föddes i Guadeloupe skriver om kvinnor som bär den koloniala historien på sina axlar.
I Maryse Condés böcker är slaveriets tid bara ett ögonblick bort. Människorna har i lagens mening blivit fria, men orättvisorna finns kvar. Romanen Desirada följer en flicka född i Västindien som misstänker att hennes tillblivelse är resultatet av en våldtäkt. Våldtäkten ska ha skett när hennes mamma var biträde i en vit mans hem. Senare i boken flyttar hon till Frankrike, och blir kallt mottagen av sitt nya hemland.
Ödena i Condés böcker rör sig ofta över kontinenter. När människor flyttar följer deras bakgrund efter. I det avseendet blir Condé särskilt relevant för oss i Sverige.
I vår samtid anses det vara fult om en person vänder sig till historien för att försöka förstå sig själv och sin situation. Att göra så ses nästan som självpåtaget offerskap. Istället förväntas vi vara kontextlösa individer som skapar oss själva.
Tyvärr är vissa sämre än andra på att vara kontextlösa. Var femte barn i Sverige med invandrade föräldrar lever i dag i fattigdom, visar en undersökning från Rädda barnen som presenterades i veckan. Barnfattigdomen leder till sämre hälsa, sämre skolresultat och kortare livslängd.
Att just dessa barn är fattiga är inte heller någon slump, det är resultatet av modern historia. Bruna barn föds med många minus inpräntade på kroppen, ärr från en annan tid, och de kämpar för att komma till ett plus. Så är det bokstavligt talat för huvudpersonen i romanen Célanire, en kvinna som använder scarf för att dölja sitt hemska ärr runt halsen. Det går bra för henne ändå, inte minst för att hon får hjälp från den skrämmande andevärlden.
Maryse Condé brukar benämnas som en postkolonial författare. Det är dock inte av politiska skäl som hennes böcker är intressanta. Condé skriver inspirerande prosa. Det är lätt att bli begeistrad av alla människoöden som kryllar på boksidorna. Därför är hon lätt att rekommendera för vem som helst som älskar böcker.
I Sverige har priset föregåtts av en tråkig inställning mot Den nya akademien, en folkrörelse startad av en grupp kulturarbetare som uppmuntrade den läsande allmänheten, och särskilt bibliotekarier, att delta. Sammanlagt har över 30 000 personer engagerat sig för att utse vinnaren.
Innan utdelningen gick Svenska akademiens ledamot Horace Engdahl ut i CNN och påstod att priset är ett ”skämt”. Den tillfällige ständige sekreteraren Anders Olsson påstod för CNN att vi inte har ”de intellektuella resurserna” som krävs för att dela ut ett litteraturpris.
Stundtals har all negativitet varit jobbig. Nu är det dock färdigt. Det som påstods vara omöjligt är gjort. En grupp kulturarbetare har med allmänhetens hjälp rott i hamn det som Svenska akademien inte klarade av i år.
Förhoppningsvis kan det leda till ett tillnyktrande i den svenska kulturvärlden, där tilltron till vita män som påstår sig vara genier ofta har varit för stor.
