”Den absolut största delen av försvars- och krisberedskapsbudgeten går till militära satsningar. Och för varje ny dyr militär satsning är det något annat som prioriteras ned”, skriver Gudrun Schyman (Fi) och fortsätter plädera för en omställning med klimatsäkerhet som huvuduppgift.
Angela Merkel har hållit tal i Bryssel. Hon betonade att EU måste bli starkare för att kunna försvara sina värderingar i Europa och i världen. Hon vill se ett EU med en egen utrikes- och försvarspolitik, ett eget säkerhetsråd, en egen armé och med en samordnad tillverkning av krigsmateriel. Utgångspunkten för hennes resonemang var sprickan med USA under president Donald Trump. EU kan inte längre förlita sig på USA:s skydd utan måste ta ödet i egna händer, enligt Merkel.
Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist (S) ser inget positivt i en sådan utveckling. Regeringens ståndpunkt är att den uppgörelse som finns mellan EU och Nato bör gälla i fortsättningen. Man behöver inte ha konkurrerande organisationer som sysslar med samma sak, enligt Hultqvist, som istället vill behålla och vidareutveckla den transatlantiska länken till USA. Dessutom vill han värna den industri i Sverige som bland annat ägs av amerikanska och engelska intressen. Det är viktigt att den typen av industri kan vara med i olika försvarspolitiska projekt, enligt Hultqvist.
Den så kallade tredjelandsfrågan gäller deltagande i projekt som finansieras av Europeiska försvarsfonden och projekt inom försvarssamarbetet Pesco där 25 av de 28 EU-länderna deltar. Bara Danmark, Storbritannien och Malta saknas. I förra veckan godkände försvarsministrarna en andra omgång av 17 Pesco-projekt. Ett av dem är ett svensk-franskt initiativ för att testa och utvärdera missiler, ammunition och annan militär utrustning. Det sker dels i Frankrike och dels vid Vidsel nära Älvsbyn (Försvarets Robotsförsökplats Norrland, RFN).
Det här är alltså vad EU:s ledare fortsätter att prata om på temat ”säkerhet”. Militarisering och mer pengar till upprustning. Både Merkel och Hultqvist verkar sakna insikt om de verkliga säkerhetspolitiska hoten. Människors säkerhet är inte hotad av militära invasioner utan av den klimatkris som är ett faktum.
I Sveriges nationella säkerhetsstrategi från 2017 bedöms ett militärt angrepp vara osannolikt. I stället listas en rad andra hot: Hot mot informations- och cybersäkerhet, digitala risker, terrorism och våldsbejakande extremism, organiserad brottslighet, hot mot energiförsörjning, hot mot transporter och infrastruktur, hälsohot, och klimatförändringar och dess effekter.
Historiskt har det största hotet mot Sverige som stat ansetts vara militära angrepp från andra stater. Även när analysen av hotbilden ändrats och nya perspektiv fått ta plats, är idén om behovet av satsningar på militär säkerhet djupt rotad och den absolut största delen av försvars- och krisberedskapsbudgeten går till militära satsningar. Och för varje ny dyr militär satsning är det något annat som prioriteras ned. Det gäller både nationellt och internationellt.
Jag vet att jag tjatar men jag tänker fortsätta:
Det svenska försvarets huvuduppgift borde definieras om till att klimatsäkra Sverige. EU:s militära samarbete – både trupper och forskning och teknikutveckling – måste ställas om och inrikta sig på samma sak. På samma sätt borde det vara självklart att Nato:s kapacitet ska ställas om till en internationell kraft för att snabbt möta de globala humanitära katastrofer som radar upp sig.
En ny regering, hur den än kommer att se ut, måste få höra hur kraven på omställning växer och det kommande EU-valet måste användas för att formulera en framtids- och fredsagenda för EU. Vi är många som är beredda!
