I år hölls konferensen fredagen den 19 januari och berörde bland annat de förslag som utredningen om ett starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv har kommit fram till. Mari Heidenborg, justitieråd i Högsta domstolen, presenterade förslagen.

Konferensen tog dessutom upp diskussionen om att lagföra personer som begått brottshandlingar i hederns namn inom fridskränkningparagrafen. Rebecca Dison, åklagare från Norrorts åklagarkammare, talade om fridskränkningsbrottens begränsningar vid hedersrelaterad brottslighet.

Anna Rantala Bonnier, gruppledare för Feministiskt initiativ, redovisade det arbete som Stockholms stad driver mot hedersrelaterat våld och förtryck under rubriken: ”Vad har vi gjort under mandatperioden och vilka utmaningar återstår”.

Kvinnojouren Somaya, stiftelsen Unga kvinnors värn och Terrafem, som i flera decennier arbetat med att ge stöd och skydd till kvinnor och flickor utsatta för våld i hederns namn, delade med sig av sina erfarenheter.

I ljuset av #metoo-rörelsen

Föreläsningarna och diskussionen på konferensen präglades av #metoo-rörelsen och dess inverkan på samhällsdebatten, samt kvinnoorganisationernas praktiska arbete.

Åsa Witkowski, verksamhetschef på Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) och Kvinnofridslinjen, var en av talarna som tog upp #metoo-rörelsens vikt i arbetet mot sexuellt våld när hon berättade om erfarenheterna från NCK och Kvinnofridslinjen.

Åsa Witkowski anser att #metoo-rörelsen och de många vittnesmålen stärker kvinnors ställning när kvinnor tillsammans berättar sina berättelser. Till Feministiskt perspektiv säger Åsa Witkowski:

– Jag tror att #metoo är början till en stor förändring, dels för att kvinnor känner sig starka tillsammans. Många vittnar om utsatthet och grova övergrepp eller känner igen sig i de berättelserna och minns det de själva har varit utsatta för en längre tid tillbaka.

– #Metoo kommer definitivt att påverka NCK:s sätt att arbeta, vi har påbörjat ett arbete för att kunna ta fram underlag till chefer och arbetsgivare. Vi har den skyldigheten att arbeta mer med de här frågorna när så många kvinnor berättar om sin utsatthet.

Menar du att arbetsgivarna visar mer intresse för frågan nu?

– Absolut. Många hör av sig och frågar vad de ska göra. De menar att arbetsgivare naturligtvis måste ha styrdokument och rutiner för att förebygga den här. Men de undrar hur de ska göra i enskilda ärenden, hur de ska tänka och handlägga, både på en högre nivå när man behöver strukturer, och den individuella nivån.

Åsa Witkowski, verksamhetschef på Nationellt centrum för kvinnofrid och Kvinnofridslinjen, NCK vid Terrafems konferens. Bild: Fempers.

På vilket sätt har #metoo påverkat NCK och det sätt ni kommer att arbeta vidare, utveckla era metoder? Sade alla vittnesmålen något nytt till er?

– Egentligen inget nytt, däremot bekräftas de siffror och kartläggningar av det sexuella våldet som redan tagits fram. Men visst stärker vittnesmålen de vetenskapliga utgångspunkter vi har arbetat med, att våldet är allvarligt och vanligt förekommande. Med #metoo blev det faktum att våldet förekommer överallt en kunskap och kännedom för många fler. Det är någonting man pratar om vid fikabordet nu, hemma och i skolan. Det är en enorm styrka i #metoo som vi inte får missa omsätta till praktiskt arbete. Det handlar om både de utsatta och de som erbjuder stöd, arbetsgivare eller lärare som funderar hur de ska hantera frågan, alla yrkesgrupper som vill agera. Den här är en början, vi får ta ansvar för vittnesmålen.

Så du menar att #metoo haft en folkbildningseffekt?

– Absolut. Många har haft en diffus bild av att det här händer ”de andra”. Men nu har man sett att bransch efter bransch, inte bara de starka branscherna med hög status, utan också andra har uttalat sig och vittnar om våldet. Nu ska även gömda flyktingkvinnor gå ut under ett gemensamt upprop och berätta om sin utsatthet. Det är så otroligt viktigt att vi visar att det sexuella våldet händer alla, det är inte ”de och vi”, utan det är ”vi kvinnor” som utsätts.

Anser du att #metoo-rörelsen ändrat retoriken kring våld mot kvinnor?

– Ja, den skulle kunna leda till att vi förändrar sättet att diskutera, att vi ser de här möjligheterna som #metoo ändå öppnat upp för, att vi måste hitta lösningar på hur vi förändrar, och inkluderar kvinnor i, de olika organisationerna och grupperna, säger Åsa Witkowski.

Samtalsledare Alexandra Pascalidou och Åsa Eldén, doktor i sociologi och forskare vid Terrafems årliga konferens. Bild: Fempers

Våldskedjan

En annan talare vid årets Terrafem-konferens var forskaren Åsa Eldén, doktor i sociologi, som talade om de mord på kvinnor i Turkiet och Sverige som uppmärksammas i media med rubriken: ”När mord blir emblematiska”.

Feministiskt perspektiv frågade Åsa Eldén hur hon ser på #metoo-rörelsen och varför den är viktig.

– #Metoo-rörelsen visade på sambandet mellan det grova våldet, exempelvis våldtäkt, och den vardagliga utsattheten inom ett specifikt fält: sexuella trakasserier, framför allt på arbetsmarknaden. #Metoo-rörelsen visar sambandet mellan det stora och det lilla, som feministisk forskning visat på länge. Och därför är denna rörelse jätteviktig.

Många trodde inte att vita kvinnor i Sverige utsätts för dessa brott på arbetsmarknaden i den här utsträckningen längre. Våld och sexuella trakasserier skildras vanligtvis som någonting ”de andra” sysslar med och utsätts för, inte vita i Sverige. Har #metoo påverkat denna syn och har retoriken förändrats?

– Det är ytterligare en viktigt aspekt av rörelsen, de som har berättat om våld och som syns i #metoo-berättelserna är framför allt vita kvinnor, många är högutbildade, med höga positioner i samhället, men också de som utövar våldet och trakasserierna är främst vita män med makt. På det sättet kan man säga att rörelsen har påverkat retoriken om det sexuella våldet.

– Däremot har metoo inte förändrat diskussion om hedersvåld, men logiken och det nya som har kommit med #metoo skulle kunna förändra den, anser Åsa Eldén.

Att sexuellt våld kan drabba vem som helst? Att allmänheten får en insikt om våldskedjan?

– Ja, istället för att fragmentera och separera våld, utsatthet och trakasserier kunna se sambandet och hålla ihop frågorna.