”Det har varit deras värsta huvudvärk någonsin”, sägs det om möbeljätten Ikeas långdragna process för att i början av augusti i år öppna sin första butik någonsin i Indien. Landet som både älskas och hatas. En explosion av eufori lät inte vänta på sig när dörrarna öppnades i södra delen av staden Hyderabad. Både svenskar, indier och Indien-svenskar jublade och det påstods till och med att Ikea fått den annars sedvanliga trafikstockningen i Indien att bli ännu värre.

Visst finns det mycket att glädjas över. Jobbmöjligheter skapas, hela 45 000 anställningar redan i dag enligt bedömningar. Vidare sprider Ikea sin jämställdhetspolicy 50/50, det vill säga att könsfördelningen på arbetsplatsen ska vara jämn, samt lovar ta ansvar för säkerheten för anställda som är kvinnor när de går hem efter avslutat arbetspass – detta i kombination med ett miljötänk då rickshaws som går på solceller ska användas, inget konstigt alls då Indien numera har en ny och strikt hållbarhetsagenda också.

Visst förstår jag den mentala process som legat till grund för att etableringen kallas ”huvudvärk”, då Indien är ett stort land och varje delstat har sina unika sätt att fungera på.

Ikeas vd Jesper Brodin har självfallet etsat fast sin blick som övriga finansvärlden vid ”att göra ett priskrig” i Indien – vilket inte alls är någon skräll och något som alltid varit Ikeas viktigaste unika säljargument, näst efter att ”alla ska ha råd med möbler”. Enligt vd:n har ”Indien blivit ett mer öppet land”, vilket enligt honom är den egentliga orsaken till öppnandet. Inom två år önskar Brodin att möbeljätten ska ha öppnat upp ytterligare två affärer i landet, ena i Mumbai och den andra i it-meckat Bengaluru.

Men Brodin försöker linda in det hela i bomull och verkar inte riktigt ärlig med vari potentialen ligger. Detta är jag som humanist och feminist inte ensam om att vare sig tycka eller se gällande multinationella bolags intåg. Enligt forskare är Indien ett land vars befolkningstillväxt har planat ut men ändå tillhör världens snabbaste, där en ny miljardär skapas varann dag.

Därför undrar jag om Ikeas paroll ”möbler är till för alla” verkligen kommer att gälla alla. Enligt en studie av Världsbanken är linjen mellan att vara medelklass och under fattigdomsstrecket i Indien hårfin.

Jag ser inga skäl att vara cynisk, efter att ha arbetat med arbetsmarknadsinsatser för personer som befinner sig längst ner på skalan. Ikea skapar jobbmöjligheter, implementerar en viktig jämställdhetspolicy och kan vara ett föredöme i det. Frågan är bara vilka som får tillgång till deras tjänster och jobbmöjligheter i ett land där miljardärers tillgångar växer sex gånger snabbare än fattiga personers. Och hur kommer etableringen att drabba de redan nu fattiga möbeltillverkarna runtom i Indien?