Strax före förra valet, för fyra år sedan, hade föreställningen Europa Europa premiär. Den 8 augusti kommer uppföljningen Mödrars manifest. Åter med temat migration och dess konsekvenser men denna gång i ett internationellt samarbete med konstgruppen Ful, konstnärer från Mexiko, mexikanska mödrar och ensamkommande ungdomar i Sverige.
För två år sedan befann sig föreställningen Europa Europa på turné i Mexiko och USA. Med på resan var regissören och manusförfattaren Nasim Aghili,
– Natten Trump valdes till president var vi i Tijuana och jag kan säga att det märktes mer på min Facebook att hen blev vald än på Tijuanas gator. Mexikaner är vana vid att amerikaner kör över dem. Under Obamas tid genomfördes de största massdeportationerna någonsin. Men när jag var tillbaka i oktober 2017 höll Trump på att planera den tredje muren i Tijuana. Då märktes det att Trump blivit president och att kritiken är stor, säger Aghili.
Vid första besöket i Mexiko noterade Aghili likheterna mellan den rasism som kom till allt tydligare uttryck i både USA och Europa. Den rasistiska retorik som växte på båda kontinenterna gav idén till det som ska bli Europa Europas uppföljare Mödrars manifest. Men mycket har hänt sedan föreställningen hade premiär för fyra år sedan.
– Den rasistiska retoriken har accentuerats och i Sverige har vi i princip ingen asylrätt kvar. Europa Europa var en kabaré, Mödrars manifest är en sorgeritual.
Föräldrar utan barn utan föräldrar
Varje år försvinner tusentals migranter som försöker ta sig genom Mexiko med målet att nå USA. Vid besöket i Mexiko kom gruppen som arbetade med Europa Europa i kontakt med Caravana de madres migrantes mesoamericanas, en karavan bestående av centralamerikanska mödrar vars barn försvunnit under migrationen. Mödrarnas karavan marscherar genom Centralamerika och Mexiko, genomför manifestationer och letar efter sina barn.
– Jag blev inspirerad av karavanen. Vi träffade dem på en manifestation och det hela var som att bli inbjuden till en sorgeritual som samtidigt var hoppfull. Mödrarna bjöd in till att delta i en stor manifestation där vi fick sörja tillsammans men det fanns också ett löfte om hopp i det som vi tillsammans gick igenom, en känsla av hopp om återförening. Vi pratade om att det i Sverige istället finns många barn som kommit ensamma och som separerats från sina familjer på flykten och som ofta letar efter dem. Det var andra sidan av det som hände i Mexiko. Där fanns föräldrarna som letade efter sina barn medan här fanns barnen utan sina föräldrar. Vi ville visa på hur denna sorg, längtan men också kraft speglar varandra, fortsätter Aghili.
Här föddes alltså idén till Mödrars manifest. Det är ett samarbete mellan konstgruppen Ful, konstnären och popmusikern Paulina Lasa och transboarderbandet Quiquiriquí Coyotas som gör en feministisk tappning på den traditionella musiken son jarocho och har medlemmar boende i San Diego och Tijuana. I projektet deltar dessutom ensamkommande ungdomar i Sverige och Mödrarnas karavan i Mexiko. Under våren ska ungdomarna och mödrarna komma i kontakt med varandra via brev.
Politik och sorg
Föreställningen kommer likt Europa Europa spelas på offentliga platser för att vara öppen och tillgänglig. Den här gången sker det dock i ett eget tält för att skapa en självständighet som är svår att uppnå på exempelvis institutioner som inte är tillgängliga för alla. Tältet är även en konstutställning som de ensamkommande är med och skapar.
– Vi hoppas kunna bidra med en annan bild av migration än den som kommer att förekomma i valdebatterna. Förutom att Sverige använder sig av rasbiologiska metoder för att åldersbedöma ungdomar som söker skydd, har vår statsminister också gått ut och sagt att de snarast ska deportera alla papperslösa. Jag är orolig för att vi har många typer av Reva framför oss, säger Aghili.
Men det är inte bara en fråga om den politiska dagordningen. Aghili pratar också om ”sörjbarhet”, att samhället endast sörjer de kroppar som anses vara värda att sörjas. Och här finns något som Mödrars manifest ska axla, att erbjuda en sorgerit, precis som mödrarna i karavanen, så att vi påminns om de som försvinner och de som inte längre finns.
– Vi ser att det är samma mekanismer på olika ställen. Människor görs sårbara och utvisningsbara för att kunna utnyttjas men förlusten av alla dessa liv sörjs inte. Det vi arbetar med är därför ett kollektivt sorgearbete som vi kan bära tillsammans, säger Aghili.
