Det är en avslappnad professor i stråhatt som möter upp på Brännö i Göteborgs skärgård. Eva Borgström och jag har känt till varandra länge, men vi har inte pratat ordentligt sedan vi sågs i San Francisco 1995, som hon skrev i ett sms några dagar efter vårt möte. Hon var gästforskare på UC Berkeley och jag bussluffade runt och träffade mediekritiker.

Fragment 31 är en världsberömd dikt av Sappho, den grekiska poeten från ön Lesbos, och en tidig inspirationskälla till Eva Borgströms intresse för litteratur och queer. Dess inledande rader lyder:

Gudars like syns mig den mannen vara,

han som mitt emot dig kan sitta, han som

i din närhet lyssnar till din kära stämmas

älskliga tonfall

(översättning av Emil Zilliacus 1928)

– Jag hade en bra lärare i svenska som fick mig intresserad av litteratur. Vid ett tillfälle fick klassen i läxa att göra en analys av Fragment 31. Jag blev eld och lågor av läsningen och till skillnad från mina klasskamrater som menade att den handlar om heterosexualitet var min tolkning att den gestaltade en kvinnas begär till en annan kvinna. Dikten gav mig en aha-upplevelse och väckte min nyfikenhet.

Men det var inte självskrivet att Eva Borgström skulle välja litteraturvetenskap. Hon hade tankar på att utbilda sig till marinbiolog.

– Min pappa, som var ingenjör och gymnasielärare, ansåg att både flickor och pojkar skulle ha en ordentlig utbildning och kunna försörja sig, ha en ställning i samhället. En medelklasstanke. Hur det var så blev det litteraturvetenskap.

– Och när jag började med studierna blev jag feminist. Innan dess var jag inte alls intresserad. Vi var några tjejer i klassen som började räkna skallar i kurslitteraturen och kom fram till att i stort sett all litteratur var skriven av män och handlade om män. Det framstod som konstigt i våra ögon.

– Genusvetenskap fanns inte ännu då men jag började fundera över frågor om kön. Och jag såg att vi brottades med samma frågor som kvinnor gjort tidigare i historien – men det var osynliggjort. Både kvinnor och kvinnokampen var osynliga.

Genusvetenskapen betraktades inledningsvis med stor skepsis i akademin och i samhället i övrigt. En vanlig invändning var att den var ideologiskt präglad och politiserad. Den förringades och förlöjligades. Utomakademiska feminister kan känna igen sig, både ”vanlig” jämställdhet och feminism betraktades som oviktiga och som ett särintresse, inte minst under 1980- och 90-talen.

– Vi försökte producera kunskap och föra en intellektuell diskussion men det var ingen lätt väg genom akademin utan en ganska tuff tid. För litteraturens skull och för att visa att den handlar om många sorters människors liv och erfarenheter var det här viktigt för mig. Olika människors syn på världen berikar litteraturen. En parallell är arbetarlitteraturens betydelse, för arbetare men lika mycket för andra klasser.

Vid närmare granskning

Eva Borgström säger att det fanns en irrationell kunskapslucka om kön och sexualitet i litteraturhistorieskrivningen. Hon såg – och ser – det som ett uppdrag historien gett henne att försöka fylla den luckan. På så vis kan hon nästan ses som en aktivist inom akademin. Forskares utomakademiska erfarenheter ska inte underskattas, säger hon, de egna upplevelserna kan hjälpa forskare att ställa nya frågor – till exempel varför vissa erfarenheter och vissa litterära motiv har marginaliserats. När hon väl börjat att se på litteraturen på ett annat, otraditionellt sätt, drev nyfikenheten henne vidare.

– Jag har mött motstånd men samtidigt har det varit tacksamt att som forskare så att säga uppfinna ämnet samkönad kärlek. Mycket möda har ju tidigare lagts på att heterosexualisera litteraturen och litteraturhistorien, osynliggöra och tabuera, ett par heterosexualiseringsstrategier. Vid en närmare granskning syns både tydlig, subtil och nyanserad samkönad kärlek, inte minst bland kvinnor. Mellan den heteronormativa kulturen och den tabuerade samkönade passionen uppstår ett spänningsfält som jag har velat utforska.

Eva Borgström har en rad böcker, antologibidrag och artiklar om genus och samkönad kärlek bakom sig. Den senaste boken, från 2016, är Berättelser om det förbjudna. Begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900-1935. I inledningen skriver hon att kärlek är litteraturens mest älskade motiv. Olikkönad kärlek. Men den som söker finner också samkönad kärlek, dock finns den inte nämnd i litteraturhistoriska handböcker. Det finns också författare som levt samkönat. Selma Lagerlöf är ett känt exempel men det tog tid för den heteronormativa litteraturvetenskapen att ta till sig den kunskapen.

– Karin Boye är ett annat exempel, men hon tog livet av sig. Föreställningen om det tragiska med att vara lesbisk är ytterligare ett sätt att heterosexualisera författare och litteratur.

Vänskap som täckmantel

Den nya boken Den kvinnliga tvåsamhetens frirum. Kvinnopar i kvinnorörelsen 1890-1960 berättar om lesbisk kärlek under en omvälvande period för kvinnor. Rösträttsrörelsen, världskrigen och hemmafruidealet är några exempel under perioden. Framgångar i vågor, följda av backlash.

– Det vi får fram tyder på att samkönad kärlek i den politiska kvinnorörelsen var relativt vanlig, öppen och betraktades som okomplicerad. Samboendet hade flera skäl, inte minst ekonomiska och klassmässiga, men det visar sig också att kärlek mellan kvinnor fanns och flera hade livslånga förhållanden.

Utifrån sett framstod kvinnor som bodde ihop ofta som väninnor. Samkönad kärlek och homosexuella handlingar var kriminaliserade fram till 1944 och täckmanteln som väninnor kunde vara skyddande.

1985, när Eva Borgström var redaktör för dåvarande Kvinnovetenskaplig tidskrift, nu Tidskrift för genusvetenskap, återvände hon till Fragment 31. Temanumret hade titeln Lesbiskhet.

– Den här gången fick jag fram en historia om homofobi, en annan heterosexualiseringsstrategi. Dikten har stor betydelse för mig, säger hon och citerar inledningen av Fragment 31, ”Gudars like…”.

En aspekt på skönlitteratur är att som läsare kunna identifiera sig med personer och erfarenheter.

– Den funktionen med litteraturen är viktig av flera skäl, inte minst existentiell. Också det har förringats.

I det offentligas skugga

Innan internet fanns kan en bok ha varit livsavgörande för en hbtq-person och betydelsefull för en hetero. Min morbror var bög, levde i ett livslångt förhållande och även min gudfar var bög. Inom släkten var detta bekymmerslöst och i vår umgängeskrets fanns flera hbtq-personer även om det begreppet inte fanns då.

I tioårsåldern fick jag höra att det inte var bra (Missionskyrkan upplyste om det) och jag frågade mina föräldrar vad detta syndiga var. De hade svårt att förklara homosexualitet, det var oartikulerat, något som ”bara var”. Min mamma som jobbat i bokhandel hänvisade till antologin All världens kärlek från 1951 som vi hade i bokhyllan. Sigfrid Siwertz, poet och författare, hade sammanställt ett antal noveller. Och där fanns en text om samkönad kärlek som fick mig att någorlunda förstå.

Just denna läsupplevelse talade jag inte med Eva Borgström om men hon nämner ett fenomen som kan ha varit värdefullt för tidigare generationers hbtq-personer – att gömma sig i det offentliga.

– Ta en storkändis som Karl Gerhard på sin tid. Han var jätteöppen och folkkär, trots att det under större delen av hans liv var kriminellt att vara homosexuell. Folk i allmänhet brydde sig inte.

Och sedan tog vi gemensamt båten in till Saltholmen.