”Jag befinner mig då och då i separatistiska sammanhang men det är något speciellt när min nakna kropp blir bekräftad och osedd på samma gång. Att vara i ett rum där normen är att knappt tänka på sin kropp”, skriver Sandra Dahlén i en eftervalsreflektion.
Valet är över och i skrivande stund förhandlas det om regeringsmakt. Ovissheten är fruktansvärd och jag behöver komma bort denna torsdagsmorgon. Jag sluter ögonen och tar några djupa och lugna andetag för att kunna komma tillbaka till alla nakna kvinnokroppar. Jag ser för mitt inre hur jag först tar mig ut från Slussen i Stockholm till Saltsjöbaden. Sedan går jag över en soldränkt holme och ut på en udde. Där går jag in i ett träbygge, betalar inträde och går ut till en strand.
När jag tagit mig förbi servering och tjoande barn når jag en oansenlig trädörr. Där kliver jag in och kommer till ett annat land, eller en annan dimension. I ett sekelskiftsbygge av trä öppet mot vattnet ligger, sitter och går mestadels vita och nakna kvinnokroppar i alla åldrar. Någon tar en slurk kaffe, en annan lyssnar på radio, solar eller samtalar. Känslan som infinner sig i min kropp när jag går in genom denna dörr är obeskrivlig, liksom den kärlek jag känner till alla som fyller platsen och skapar känslan hos mig.
Den här långa och heta sommaren har fler än vanligt som jag känner varit där på dambadet. Vi berättar om det för varandra med något i blicken, tonen. Vi gör det vördnadsfullt och pirrigt på samma gång. Vi försöker hitta orden som beskriver den mäktiga och samtidigt lugna känslan vi får på denna nakna och separatistiska plats. Hur kroppshållningen förändras. Hur kroppen förändras. Den egna blicken på sig själv.
Vi berättar hur vi i smyg tar in de andra kropparna för att hämta kraft. Alla fettvalkar, skrynkliga påsar till rumpor och bulliga magar behöver vi. Vi ser blygdläppar som tittar fram och bröstvårtor som styvnar i det kalla vattnet. Alla olika sorters bröst, alla fläckar och hårtofsar. Vi ser de slanka perfekta kropparna men de är få i mängden. Till skillnad från tidningen eller gatan där bilder av de hårlösa och unglena dränker våra självuppfattningar.
Jag befinner mig då och då i separatistiska sammanhang men det är något speciellt när min nakna kropp blir bekräftad och osedd på samma gång. Att vara i ett rum där normen är att knappt tänka på sin kropp. Vi njuter av att inte förhålla oss till den manliga blicken eller att manskroppar kan dyka upp. Det är så underbart och så sorgligt på samma gång. Så få dagar om året som detta tillstånd infinner sig. Är det alltså så här det känns att vara trygg i ett offentligt rum?
I sommar har vi inte kollektivt bara våndats över klimatförstörelse eller valrörelse. Många har även kunnat se fram emot exempelvis den separatistiska Statement-festivalen. När den var över kunde jag både läsa och höra hur enskilda personer och journalister berättar om samma sak – den trygga, fina och speciella miljön som uppstår utan män, eller risken att män dyker upp.
Andra behöver få vara utan just vita män, eller utan heterosexuella, utan rika, utan vuxna, utan cis-personer, utan normater. Vi behöver få vara bara med andra som delar samma erfarenheter. Vara med andra som har liknande kroppar. Vara med andra som delar samma förtryck. Separatistiska rum påminner människor med makt om deras makt och kraften i dessa rum har skapat revolutioner. Det är därför separatism är så hotfullt. Journalister och andra som gick bananas över det antirasistiska separatistiska nätforumet Rummet ligger exempelvis nära i tiden.
Och nu ska regering bildas och den stora frågan är om vi får ministrar som är fascister. Många har redan under lång tid fått smaka på fascismens våld och vi kommer behöva samla ännu mer kraft och strategier för att skapa ett annat samhälle, en annan värld än den vi lever i nu. I den kampen kommer vi att behöva ännu fler olika separatistiska sammanhang där vi bara är, badar, dansar, bastar, äter, sexar, mediterar, lär och organiserar oss. Ses!
