Ett tag såg den högerextrema kandidaten Jair Bolsonaro ut att kunna vinna presidentvalet i Brasilien redan i första valomgången. Nu blir det en andra omgång i ett starkt polariserat, av politisk och ekonomisk kris märkt land. Clara Lee Lundberg förklarar hur demokratin nedmonteras steg för steg med utgångspunkt från dokumentären O processo, om riksrättsprocessen mot avsatta presidenten Dilma Rousseff.
När den latinamerikanska filmfestivalen Panoramica förra veckan visade den omtalade och prisbelönta dokumentärfilmen O processo, (The trial), av Maria Ramos, om kuppen mot Brasiliens före detta president Dilma Rousseff, var det många i publiken som grät, skrek slagord och blev märkbart berörda.
Redan innan filmen börjar har en grupp kvinnor samlats utanför biografen Bio rio i Stockholm för att under hashtaggen #elenão (#intehan) protestera mot Jair Bolsonaro, den presidentkandidat som hittills har lett opinionsundersökningarna inför presidentvalet.
Presidentkandidaten Jair Bolsonaro är före detta yrkesmilitär, medlem i en evangelisk kyrka och tillhör extremhögerpartiet Socialliberala, PSL. Han har gjort sig känd för sina homofoba, rasistiska, misogyna uttalanden, och har bland annat sagt att kvinnor är svaga och inte är värda samma lön som män, att en kvinnlig parlamentsledamot som han diskuterade med ”inte ens förtjänade att bli våldtagen”, att hans söner aldrig skulle bli kära i en svart kvinna eftersom ”de är för välutbildade för att göra nåt sånt”, att Brasiliens urfolk är lata och outbildade, och att han hellre skulle se sin son död än homosexuell.
Bolsonaro förkroppsligar med andra ord den högerextrema, reaktionära, kvinnohatande grupp brasilianska politiker som såg till att den folkvalda presidenten Dilma Rousseff avsattes genom noggrant planerade, genomkorrupta och absurda tillvägagångssätt. Det är också det knivskarpa och stundtals nästan ogreppbara avslöjandet av denna Kafka-liknande process som är dokumentärens styrka.
Steg för steg får vi i kronologisk ordning följa hela rättsprocessen (filmens originaltitel O processo är hämtad från Kafkas Processen), från mars 2016 när processen inledes till augusti samma år då Rousseff avsattes. Den som är sarkastiskt lagd skulle kunna beskriva rättsprocessen som en slags ”telenovela noir”, alltså en såpopera med mörka drag. Faktum är att de stora gesterna, de dramatiska utspelen och de olika karaktärerna i The trial på många sätt påminner om de framgångsrika såpoperorna som håller det brasilianska folket i ett hypnotiskt, stadigt grepp sedan många år.
Eftersom filmens regissör Maria Ramos medvetet har valt att bara ytterst sparsamt filma den ”riktiga” huvudpersonen Dilma Rousseff, och istället fokusera på det som händer runt henne, framträder tre andra personer som filmens huvudpersoner. Det är dels Dilma Rousseffs retoriskt briljanta advokat och före detta justitieministern José Eduardo Cardozo, den tillbakadragna och skarpsynta senatledarmoten Gleisi Hoffmann som numera är partiordförande för Rousseffs parti PT, och den gränslösa, djupt religiösa och melodramatiska högeradvokaten Janaína Paschoal som ledde rättsprocessen mot Dilma Rousseff.
Vi får följa Dilma Rousseffs försvarsteam där både Cardozo och Hoffmann ingår, och på ett närgånget och uppriktigt sätt skildras deras kamp mot den skrikande, korrupta och konservativa senaten. Cardozo imponerar med sina oerhört välformulerade och engagerade försvarstal och Hoffman, som en av få kvinnor i Rousseffs försvarsteam, har en närvaro och stringens som få besitter.
Men den som kanske både fascinerar och förfärar publiken mest, eller i alla fall definitivt ger upphov till flest skratt i den annars allvarliga, politisk laddade stämningen i biosalongen, är Janaína Paschoal. Hon skriker, gör konstiga miner, blir så rörd av sina egna förvirrade sidospår att hon börjar gråta, pratar med gud, kallar lagboken för republiken Brasiliens ”heliga bok” och avslutar med att hulkandes be om ursäkt för att hon har gjort ”rätt” genom att se till att Rousseff blir avsatt och att hon gör det för Dilma Rousseffs barnbarns skull. Hade Janaína Paschoal varit en vanlig såpaskådis, vilket många komiker i Brasilien har peppat henne att bli, hade det bara varit roligt. Men skrattet fastnar i halsen när vi inser att hon är en galen men verklig person med makten att avgöra president Rousseffs öde.
Den officiella anledningen som oppositionen visade utåt var att Dilma Rousseff måste avgå för att hon låtit statliga banker ge lån som täckt upp hål i Brasiliens statsbudget.
Detta är en praxis som manliga presidenter gjort i tidigare regeringar och som även guvernörer och borgmästare gör fortfarande i Brasilien, vilket aldrig lett till åtal eller kritik.
Efter att hemliga bandupptagningar läckt ut visade det sig att detta dock var ett ”pseudoargument”, och att det fanns en helt annan anledning till att man ville få Dilma Rousseff avsatt; nämligen för att försöka undvika att bli dömda i den stora korruptionshärvan Lava Jato. Flera av politikerna säger i de inspelade samtalen att ett av motiven till att avsätta Rousseff var att hindra korruptionsutredningen från att fortgå. Förhandlingar ska ha förts i hemlighet mellan politiker och domare i högsta domstolen.
I en av bandinspelningarna hörs en konversation mellan den nyutnämnda planeringsministern Romero Jucá och en av hans allierade, där Jucá säger att han redan tagit kontakt med flera domare i högsta domstolen för att få dem att stoppa ”blodbadet” som korruptionsutredningen innebär. Han säger också att ”vi kommer alla bli uppätna”, och att han hoppas att ”när president Dilma Rousseff nu försvunnit så kommer medierna förlora intresset för korruptionsskandalen”.
När filmen The trial slutar efter drygt två timmar visas en text mot svart ruta, vilket är ett återkommande inslag i filmen för att göra varje steg i processen mer begripligt, som konstaterar att det är juridiskt fastslaget att Dilma Rousseff inte gjort sig skyldig till något brott. Men det spelar tyvärr ingen roll, hon är redan avsatt och den nya korruptionsanklagade presidenten Michel Temer, som helt enkelt vägrar att infinna sig på de förhör som ska utreda korruptionsanklagelserna mot honom, har redan börjat styra landet allt djupare in i den demokratiska, ekonomiska och politiska krisen.
Ett av de smärtsammaste ögonblicken i processen mot Dilma Rousseff var när Jair Bolsonaro, i den sista omröstningen, dedikerade sin röst till den numera avlidna militären Carlos Alberto Brilhante Ustra som dömdes för tortyr och kidnappning under Brasiliens senaste militärdiktatur som varade mellan 1964-1985. Ett av Ustras alla offer var Rousseff, kvinnan och politikern som alltså trots tortyr och övergrepp lyckades ta sig hela vägen till presidentposten på ett lagligt och demokratiskt sätt. För att sedan bli avsatt under odemokratiska former av bland annat gamla yrkesmilitärer som Jair Bolsonaro.
Två av Jair Bolsonaros vallöften är för övrigt att militarisera Brasiliens samtliga grundskolor som ligger i fattiga områden, och att göra det lagligt för vem som helst att bära vapen. Kuppen mot Dilma Rousseff kan därför inte bara tolkas som en attack mot en politisk meningsmotståndare, ett uttryck för högerextremt kvinnoförakt eller en pervers, korrumperad juridisk fars a la Kafka. Den var också ett steg närmre en ny militärdiktatur i Brasilien.
