Situationen i Almedalen blir allt mer ohållbar. Nordiska motståndsrörelsen (NMR) fortsatte under lördagen att sprida skräck och nazistisk propaganda. Samtidigt tar Sverigedemokrater och rasister från Alternativ för Sverige över utrymmet i allt högre utsträckning. I en personlig reflektion över vad som håller på att hända med vårt samhälle ställer sig Aleksa Lundberg frågan: är Sverige på väg att bli en skendemokrati?
Jag sitter utanför Aftonbladets tält, nära Almedalsparken och tar en kaffe. Är trött och vill helst vara för mig själv en stund. Planerar i huvudet inför kvällens livesändning och undrar om vi behöver kontakta fler deltagare eller om det räcker med de vi har. Bredvid mig sitter två tonårskillar. En ler konstant och stryker flera gånger luggen från ansiktet, men förgäves, håret envisas med att skymma sikten för honom.
Plötsligt ser jag två eller tre män som har vita tröjor med tyrrunan tryckta över bröstpartiet. Allt eftersom ansluter fler, vissa med likadana tröjor, andra med svarta huvtröjor och vita tyrrunan-symboler. De delar ut flygblad och tidningar.
Det är som om luften står stilla. Alla i nära anslutning till männen stelnar till. Jag kommer på mig själv med att bli orolig för vad mitt kroppsspråk kan signalera, hur bör jag bete mig för att inte bli en av deras måltavlor? De gör inget annat än att dela ut sina tidningar, men den enkla handlingen räcker för att sätta skräck i folk.
Kullerstensgatan som alldeles nyss befolkades av volontärer från UNHCR är nu nazisternas domän. De äger platsen. Volontärerna, många av dem rasifierade som svarta, får snällt flytta på sig. Deras kroppar har har intagit en slags passiv position och arbetet med att samla in namnunderskrifter har kommit av sig.
Jag går fram till en ung tjej med blå volontärsväst och frågar om de känner sig hotade. Det gör de.
– Jag har bett mina kollegor som inte ”ser svenska” ut att ställa sig en bit ifrån, förklarar hon.
De har själva inte utsatts för nazisternas våld, men bara vetskapen om att de misshandlar och hotfulla situationer som ägt rum tidigare räcker för att inta försiktighetsåtgärder. Såklart.
På min promenad tillbaka till platsen där Feministiskt perspektivs redaktion bor under Almedalsveckan får jag syn på två sverigedemokratiska sympatisörer som med ett leende på läpparna tar emot nazisternas tidning. Även om jag vet att SD är ett rasistiskt parti med rötter i nazismen, så blir jag förvånad. Normaliseringen av partiet har pågått så pass länge att den direkta kopplingen till ren och skär nazism bleknat även för mig. Jag går fram till paret och frågar om de sympatiserar med den nazistiska ideologin. Kvinnan ser rädd ut och bortförklarar att de vill ”hålla koll” på NMR. Mannen däremot, iklädd ”SD 2018”-tröja och keps med partiets logga på, säger rakt ut att han ”håller alla dörrar öppna”.
Du sympatiserar alltså med det som står i den där tidningen?
– Det vet jag inte, jag har inte läst den än, svarar han.
Okej, men sympatiserar du med deras ideologi?
– Varken ja eller nej, jag håller alla dörrar öppna.
Men du vet väl vad som hände i Tyskland under 1930-1940-talen?
– Nej, det vet jag inte.
Det knyter sig i magen på mig. Har människan inte gått i skolan, hur är det möjligt att vara runt 45-50 år och inte känna till Förintelsen?
– Du menar på allvar att du inte hört talats om Förintelsen?, fortsätter jag upprörd.
Jag känner hur nazistgänget som hittills hållt sig på visst avstånd börjar närma sig. De bildar som en halvcirkel runt mig och SD-sympatisören. De skakar på huvudet åt att jag nämnt Förintelsen och menar att den är ”en bluff”.
– Du får fråga dem om vad de tror, säger SD-mannen som nu verkar uppenbart skärrad av situationen.
– Det tänker jag verkligen inte göra. Förintelsen är ett historiskt faktum och inget jag tänker diskutera med nazister om, avslutar jag.
Sedan går jag därifrån.
– Ha en trevlig dag, ropar en av nazisterna passivt aggressivt efter mig.
Senare får jag höra att en ung kille med aspergers syndrom blivit påhoppad av nazister. Under Feministiskt initiativs programpunkt på Donners plats hade ett gäng från NMR tagit sig friheten att närgånget och hotfullt filma den unga mannen. Han ska ha bett dem sluta, men de såg det som en ”kul lek”. En av nazisterna går till slut fram till killen, puttar ned honom och börjar sparka. Feministiskt perspektivs filmare Tina Johnsson var på plats och fick misshandeln på rörlig bild. Feminister från Fi gick emellan och aktivister skrek med auktoritär stämma:
– Backa med kameran!
Att Polisen menar att det inte finns laga grund för att hindra en organisation vars syfte är att sprida skräck (terrorgrupp helt enkelt), är ett skämt när de så uppenbart uppträder ordningsstörande. Vad ska vi med lagar till om vi i praktiken inte kan använda dem? Det finns skyddsåtgärder att ta till i situationer som dessa, problemet är att polisen inte använder sig av dem.
Det behövs uppenbart en mer djuplodande tolkning av begreppet yttrandefrihet. Alla som avskräcks från att ta sin rättmätiga plats måste vägas in i ekvationen. Om detta inte görs har vi snart ingen demokrati kvar att försvara, snarare en skendemokrati. Nästa steg är diktatur. Gissa vem som kan tänkas leda en sådan? Ledtråd: han är partiledare för ett parti som tidigare använt sig av samma skrämseltaktik som NMR. I dag sitter de i riksdagen och har runt 20 procent i opinionsmätningarna.
Det är dags att på allvar ryta ifrån medan vi har chansen. Inga nazister eller rasister på våra gator.
