I Sverige är det inte tillåtet att skaffa barn genom surrogatarrangemang med sjukvårdens hjälp, men det är inte heller förbjudet att förmedla internationella surrogattjänster. Varje månad åker fyra-fem svenska par till Georgien för att bli föräldrar genom en surrogatmamma.
– Det finns någonting historiskt som heter traditionellt surrogatmödraskap, om du läser Bibeln så fick inte Abraham och Sara några barn, och hon utnyttjade då, eller ja, hon frågade sin hushållerska Hagar om hon kunde föda hennes barn. Så föddes Ismael, förklarar Christina Bergh professor i gynekologi i radioprogrammet Surrogatbarn föds utanför den svenska sjukvården på Sveriges radio (SR).
Även Föreningen för surrogatmödraskap har i sin argumentation hänvisat till samma bibelställe. Enligt Kajsa Ekis Ekman är detta vanligt bland de som förespråkar surrogatmödraskap.
I den statliga utredningen från 2016 (Olika vägar till föräldraskap, SOU 2016:11) föreslogs det att surrogatarrangemang inte heller i fortsättningen ska kunna utföras inom svensk sjukvård. I folkmun talas det ofta om att det finns ett svenskt förbud mot surrogatmödraskap, vilket är missvisande. Det är exempelvis inte förbjudet att driva en agentur som kopplar ihop ofrivilligt barnlösa med potentiella surrogatmödrar i andra länder.
Om allt detta får vi lära under ett föredrag med namnet ”NEJ till surrogatmödraskap!”
av Johanna Granbom, tidigare ordförande i Ung vänster. Granbom beskriver agenturerna som hallickar och menar att ”ett steg för att motverka exploatering av fattiga kvinnor i Georgien och liknande skulle kunna vara att helt förbjuda den typen av verksamhet”.
Inga garantier
Den rödgröna regeringen fattade i februari i år beslut om att det inte heller fortsättningsvis ska vara tillåtet med surrogatarrangemang inom svensk sjukvård av två huvudsakliga skäl. I fråga om den altruistiska bäraren går det inte att garantera att beslutet inte föregåtts av emotionella påtryckningar. Det finns inte heller någon garanti för att bäraren inte finansierats med svarta pengar.
I utredningen går även att läsa att utredaren bedömt att den kommersiella surrogatindustrin
innehåller stora risker för exploatering av kvinnor. Granbom beskriver utredningens slutsatser som en viktig feministisk milstolpe att minnas i tider av högerextrema bakslag. Hon påminner dock om att organisationer som Sveriges kvinnolobby varit mycket kritiska till att frågan
överhuvudtaget skulle utredas, eftersom det kunde öppna upp för att eventuellt tillåta surrogatmödraskap.
Granbom ifrågasätter den påstådda komplexiteten i ämnet:
– Det är helt enkelt fel att behandla kvinnors kroppar som behållare, oavsett hur stor ens egen barnlängtan är.
Fortsättningsvis kritiserar Granbom det hon kallar ”hbtq-argumentet”. Att den som använder sådana argument som ett sätt att proklamera ett slags antidiskrimineringspraktik är fel ute på
flera plan, beskriver även Ekis Ekman i Varat och varan från 2010. Den största gruppen som använder sig av surrogatmetoden är nämligen heterosexuella par.
En affärsfråga
Med detta sagt menar Granbom att det trots allt är viktigt att inte lägga ansvar på enskilda individer, oavsett sexuell läggning. Det är marknadens utbud som bör ifrågasättas. När efterfrågan mättas av utbud möjliggörs det för den ofrivilligt barnlösa att hävda: ”Hon säger att hon älskar att vara gravid.” ”Det är gjort av fri vilja,” vilka är argument som Granbom ifrågasätter.
Granbom hänvisar till vittnesmål efter vittnesmål av (kommersiella) surrogatmödrar i bland annat Lollo Hollmarks dokumentärserie om surrogatmödraskap på SR. I dessa lär vi oss att valet ofta utlösts av ekonomiska svårigheter, men att bärarna får stränga direktiv från agenturen som förmedlar deras tjänster. De ska inte knyta an till barnet. ”We sort of brainwash them not to feel emotionally attached to the baby,” förklarar Sophie på surrogatförmedlingen New life i dokumentären Surrogatmamman i Tbilisi.
Risken att surrogatmamman drabbas av svår separationsångest tycks surrogatagenturer vara väl medvetna om, förklarar Granbom. Efter skandaler i Indien har landet förbjudit kommersiellt surrogatmödraskap. I Georgien har surrogatmamman inga rättigheter till barnet. Hon kan inte ångra sig, vare sig under eller efter graviditeten.
Enligt Kropp och själs avsnitt ”Surrogatbarn föds utanför den svenska sjukvården” i SR,
åker fyra-fem svenska par i månaden till Georgien för att bli föräldrar genom
en surrogatmamma.
Barnperspektivet
Det finns olika sorters kritik av regeringens beslut. Granbom påpekar att det i dagsläget saknas svensk reglering på området vilket leder till att barn som tillkommit genom en surrogatmamma (cirka ett ”svenskt” barn per vecka) kan stå utan vårdnadshavare och självklar nationalitet under den tid som det tar för adoption att gå igenom. I Georgien tillskrivs de genetiska föräldrarna vårdnaden direkt. Enligt svensk lag tillfaller föräldraskapet automatiskt den som fött barnet.
Ett annat sätt att säkerställa barnperspektivet menar bland andra RFSU skulle vara en legalisering av åtminstone altruistisk så kallad ”värdgraviditet”. Genom reglering skulle de barn som tillkommer genom surrogatmödraskap inte stå utan vårdnadshavare under ”mellantiden”. RFSU menar även att ett ja till altruistiskt surrogatmödraskap skulle säkerställa bärarens rättigheter. RFSU:s ståndpunkt har dock mött kritik.
I sitt partiprogram påpekar Feministiskt initiativ att: ”efterfrågan på barnfabriker ökar
i länder som tillåter altruistiskt surrogatmödraskap. När ett fenomen normaliseras och efterfrågan ökar, ökar också den kommersiella handeln med kvinnors kroppar i fattigare delar av världen.”
Även Ekis Ekman påminner om att de mest aktiva beställarna av indiska surrogatmödrars tjänster var från Storbritannien och USA, alltså från länder där altruistiskt surrogatmödraskap är tillåtet. Ytterligare kritik av regeringens beslut kommer från Sveriges kvinnolobby. De åberopar ett totalförbud mot surrogatagenturer, vilket även Granbom ställer sig bakom. Feministiskt initiativ förordar att Sverige ska motverka all form av global industri med barn och kvinnors kroppar, vilket de menar att surrogatmödraskap innebär.
Publikens reflektioner
Efter att Granbom föreläst öppnar hon upp för diskussion kring ämnet. Vad kan vi göra åt att surrogatagenturer kan ta cirka 300 000 kronor för ett barn fött i Georgien, medan surrogatmamman får en tredjedel av detta i utbyte mot en riskfylld graviditet?
100 000 kronor motsvarar cirka tre årslöner i Georgien. Hur kan vi samarbeta för att motverka en sådan industri med kvinnors kroppar och barn, undrar hon. Någon påpekar att det inte bör betraktas som en mänsklig rättighet att vara förälder, att behovsdiskursen måste ifrågasättas.
En annan menar att om marknaden och politiker tog ansvar och stängde dörrarna till denna praktik skulle vi tvingas omformulera innebörden av att ha barn i våra liv. Andra skakar
på huvudet och försöker ta in all den fakta Granbom levererat på knappa två timmar.
”Är bäraren verkligen inte ens släkt med barnet i sin egen mage?” undrar en gymnasieelev på första raden.
Granbom avrundar med att föreslå en reglerad adoptionsverksamhet, främst i relation till den dryga miljon barnhemsbarn i världen som faktiskt behöver en familj samt ett förbud mot agenturer som förmedlar tjänster som inte får genomföras i Sverige.
