Alla parter analyserar krisen i Nicaragua utifrån ett sandinistiskt perspektiv och har som ballast revolutionen på 1980-talet, som gav inspiration till vänstervågen som sköljde över hela Latinamerika.

 Men som en av de intervjuade, Adolfo Hurtado, säger, kan krisen i Nicaragua inte analyseras utifrån ett höger-vänsterperspektiv men utifrån dikotomin ”gammal” och ”ny” politisk kultur.



De regeringstrogna sandinisterna, ofta kallade ”ortegister”, utgör historiskt cirka 35 procent av befolkningen. Många av dem har dock tagit avstånd från president Daniel Ortega under konflikten och enligt den senaste enkäten, utförd av Cid-Gallup, backar nu endast 23 procent av befolkningen upp regeringen och Ortega.



Det är en heterogen grupp som grovt kan uppdelas i de fattiga, som ger sin röst till regeringspartiet mot att de får exempelvis ett tak av zink eller skolryggsäckar, statliga funktionärer, företagare som njutit väl av Daniel Ortegas styre, polis, militär, samt den inre kretsen av främst familjemedlemmar omkring Ortega och hustrun och vicepresidenten Rosario Murillo.

Till de närmaste hör svenskättlingen Paul Oquist – Ortegas högra hand. 


– Från första början visste vi att det handlade om en högerorienterad statskupp och att USA var bakom den, slår Oquist fast.



– Sedan Wiliam Walkers tid har USA motarbetat Nicaragua, fortsätter han.

Walker var en legosoldat som 1856 utnämnde sig själv till Nicaraguas president. Nu finns det återigen starka krafter i USA som vill fälla regeringen, anser Paul Oquist.

Aktörer och medlare

En grupp med bas i Florida har tagit initiativ till ”NicaAct”, en lag genom vilken USA kan frysa internationella lån till Nicaragua om inte regeringen respekterar demokrati och mänskliga rättigheter. Hittills har ”NicaAct” godkänts av representanthuset. Dessutom har National democratic institute (NDI), en icke-statlig nordamerikansk organisation som stödjer demokratiska institutioner runt om i världen, gett stöd till det civila samhället och högerorganisationer i Nicaragua:

– NDI har tränat dem i informationsteknologier och sociala nätverk, verktyg i kuppförsöket, säger han.

Även narkotikahandeln är inblandad, enligt Paul Oquist:

– De utnyttjar anarkin för att vinna territorier, säger han. 
Också de katolska biskoparna deltar i kuppförsöket enligt presidentrådgivaren, som pekar på att dessa grupper har hjälpt studenterna och andra aktivister.

Biskoparna fungerade också som medlare i ett försök till dialog mellan regeringen och oppositionen. Dialogen kollapsade i juni och Oquist anser att det var för att biskoparna både fungerade som aktörer och medlare.

Paul Oquist.

Terrorister eller opposition

Paul Oquist beklagar de många dödsfallen men litar inte på den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheters (IACHR) tal, som delvis baserar sig på de lokala MR-organisationernas dokumentation:

– Dessa organisationer har i åratal motsatt sig regeringen och deras rapporter är partiska och dokumenterar endast motståndets offer, inte regeringens.

Efter den 19 juli tillkännagav regeringen att de hade ”kuvat statskuppen” – men att oppositionen fortsatte göra motstånd.

– De är terrorister och har paramilitära styrkor med militära vapen, säger Oquist:


– Det enda sättet att få slut på våldet och skapa fred och försoning är att återuppta dialogen, anser presidentrådgivaren.

Oppositionen

Enligt den lokala organisationen Etica & Transparencia betraktar sig 23 procent av nicaraguanerna som icke-partitrogna sandinister och enligt många analytiker, bland annat journalisten Carlos Mikel Espinoza, har de flesta som deltagit i protesterna mot styret sandinistisk anknytning.

 Till denna grupp hör personer som Espinoza, som inte bara lämnade partiet, men också jobbet vid regeringsorganet El19 Digital, på grund av det oproportionerliga våldet.

Till oppositionen hör även en del bönder, speciellt de som motsatt sig regeringens stora kanalprojekt, studenter och andra unga aktivister, kvinnorättsorganisationer, samt personer med anknytning till det sandinistiska utbrytarpartiet MRS. Dessa kan sägas dela sandinismens ursprungliga värderingar omkring social rättvisa, demokrati och frihet.

Dora María Téllez, tidigare sandinistkommendant som kämpade vid Ortegas sida för att fälla diktator Somoza, är en av MRS grundare. Téllez anser att Ortega för länge sedan gav upp det sandinistiska, socialistiska projektet, som hon själv var del av:


– Vi insåg att vi inte längre kunde påverka partiet inifrån, så vi bildade vårt eget parti, berättar hon.

 Året var 1995, efter att Ortega, revolutionsledare på 1980-talet och president från 1985, hade förlorat presidentvalet 1990 men fortsatte ”regera underifrån”:

– Ortega visade auktoritära tendenser, underminerade demokratin och förde en våldsam politik.

– Hans projekt handlade om personlig, politisk och ekonomisk makt, utan politiskt program eller ideologi; det hade inget med höger-vänster att göra. Just därför är han farlig, fortsätter Téllez.



– Och detta har vi (MRS, reds anm) varnat om sedan dess; han visade tecken på att vara en tyrannisk diktator, fortsätter hon.

 Efter att Ortega åter blivit vald till president 2007 besannades Téllez farhågor, som hon själv säger: Regeringskritiska demonstrationer möttes med våld, bland dem kvinnorättsorganisationernas marscher mot det totala abortförbudet som Ortega, för att vinna valen införde i en charmoffensiv gentemot den konservativa, katolska kyrkan.

Dora María Téllez.

”Ortega gav order om att döda”

Sedan 2013 har bönder från de inre delarna av landet, genom vilka den interoceaniska kanalen skulle skära, organiserat sig i ett hundratal demonstrationer – få av dessa nådde huvudstaden Managua på grund av regeringsstyrkornas angrepp. Mindre studentprotester slogs ner med hård hand. 

Men Ortega förvaltade ekonomin väl, inte minst tack vare en vällyckad allians med näringslivet. Samtidigt ”diskriminerades och marginaliserades” folket, enligt Téllez. 

Förtrycket var mindre synligt i städerna där nicaraguanerna njöt av en blomstrande ekonomi – och höll tyst:


– Detta var vårt stora fel. Vi visste att sakerna inte stod rätt till, men vi kämpade inte tillräckligt emot, anser Téllez.
 Så kom protesterna i april i år: 


– Ortega gav order om att döda – och det var droppen.

– Så uppfann regeringen en konspirationsteori om en ”mjuk statskupp” som bara visar hur lite de känner sitt folk och samhället, anser Téllez och fortsätter:


– De har tillverkat en parallell verklighet som de försöker sälja till omvärlden men det är uppenbart att de systematiskt och grovt överträder de mänskliga rättigheterna.

 Den enda lösningen är att regeringen avgår i samband med val som hålls i förtid, i mars 2019. Villkoren är att alla parter är ense om spelreglerna och att valen övervakas av internationella organisationer.

Dessutom ska allt våld och förtryck upphöra, de politiska fångarna friges och en lång rad mänskliga rättigheter uppfyllas – något som regeringen lovade redan i maj, men som aldrig skedde, påpekar Téllez.



– För första gången i historien kräver nicaraguanerna enhälligt rättvisa, att lagarna följs och att demokrati införs.

– Om detta uppnås kommer Nicaragua att förändras radikalt, anser Téllez.



Adolfo Hurtado.

Den anarkistista sandinisten

Adolfo Hurtado, sociolog, kallar sig ”anarkistisk sandinist”. Han anser att hans syn på krisen representeras av en minoritet som först och främst består av intellektuella och unga.

 Enligt Hurtado har Nicaragua aldrig gjort upp med caudillo-kulturen, ett system som landet ärvde av spanjorerna. Denna kultur präglas av maktkoncentration och svaga institutioner. Förr eller senare kollapsar regeringarna för att de förlorat legitimitet hos befolkningen.


– I denna typ av kultur tenderar man att personifiera konflikterna, säger Hurtado, och fortsätter:

– Folk tänker ungefär: ”Det finns alltid en god sida – min – och en dålig – de andras. Sakerna fungerar dåligt på grund av de på andra sidan och då måste jag försvara mig med våld”.

 Detta gjorde diktator Somoza i sin kamp mot kommunismen 1978-1979 och detta gör Ortega nu mot den så kallade mjuka statskuppen. Förhållandena är de samma: Regenterna erkänner inte legitima krav men försvarar sig mot krafter som kommer utifrån.

Och dagens kris är inte en produkt av det elvaåriga sandinistiska styret, utan resultatet av att man aldrig uppnådde nationell försoning efter konflikterna på 1980-talet; tvärtom försvagades demokratin och institutionerna då genom politiskt spel:


– Ortega och hans inre krets var bara en del av brickorna spelet; resten tillhör en opposition som i dag ropar högt om diktatur och tyranni, anser Hurtado.

– Det handlar därför inte om en ideologisk kamp på en höger-vänsteraxel, men om en kultur, förklarar han.


Både regeringen och största delen av oppositionen är del av samma system, som Hurtado kallar ”en gammal politisk kultur”. Om inte denna kultur ifrågasätts och korrigeras, löser val i förtid eller en ny president inte problemet, anser Hurtado:



– Vi behöver en reell och djup nationell dialog som leder till en framtidsvision som alla parter kan bli eniga kring, fortsätter han. 

Som situationen ser ut nu visar parterna ingen vilja till att sätta sig vid förhandlingsbordet. Hurtado tror också att det tidigare dialogförsöket strandade för att positionerna var fastlåsta:


– Oppositionen krävde presidentens avgång, regeringen att våldet, som de ansåg att oppositionen stod bakom, upphörde. Så kommer man ingen vart, säger han och tillägger:


– Samtidigt är de mest aktiva aktörerna i krisen personer och grupper med sandinistisk
anknytning. Men de vill de inte erkänna den gemensamma bakgrunden, ännu mindre att de är del av den ”gamla politiska kulturen”.