Likt en arkitektonisk installation bjuder Ina Christel Johannessen, pionjär och en av norsk samtidsdans allra största namn, in till en linjärt koreograferad berättelse av dans. En visuellt stark föreställning i en mild galenskap om människors upprepade strävan efter att känna sig levande.
Ina Christel Johannessen är grundaren av Zero visibilitet corp, som har sin bas i Oslo och är ett bekant namn för Stockholmspubliken när hon nu är åter med helaftons verket Again. Johannessen har tidigare koreograferat för Kungliga baletten i Stockholm, Göteborgsoperans danskompani, Cullbergbaletten och nu senast på Kulturhuset stadsteatern.
Again, som hade urpremiär 2012, är ett storslaget verk där elektro möter kraftfulla dansare i det komplexa samspelet mellan rörelse, musik och visuell scenbild. Det är ett allkonstverk med böljande ljus, uttrycksfull scenografi i sköra material och explosiv koreografi. En ensemble av dansare på världsnivå som ivrigt längtar efter uppmärksamhet i en kamp om att bli sedda och känna sig värdefulla. Det börjar direkt. Ett solo, en duett, unisona gruppdanser och åskådarna slungas med i ett narrativ av vackra linjära berättelser som kretsar kring livets motsättningar och som i sedvanlig ordning gestaltas av normativa kroppar. Dansens hus lever ännu en gång upp till att leverera en plattform för nordisk homogenitet och vita uttryck. En uttjatad bild inom scenkonsten.
Christel Johannessen har skapat ett paradoxalt universum där melankolisk musik, specialkomponerad av bortgångna Marcus Fjellström, skapar en rymd i vilket den delikata ensemblen får verka i fritt. En känsla av svävande tillstånd som inte utmanar åskådarens fokus. Det är mörka dova toner som likt scenografin ger en behaglig naturistisk känsla och förstärker det väl utstuderade konceptet av koreografen. Mer spännande än så blir det tyvärr inte när det spretiga verket lägger sig tunt på näthinnan och blåser bort lika fort som den gigantiska scenfonden i wellpapp ger vika. Again belyser dock könsmaktsordningar där starka, tekniska och performativa kvinnor i olika åldersspann äger scenen i kampen mot de något underlägsna männen. Anne Plamondon, Line Tørmoen, Pia Elton Hammer och Christine Kjellberg bjuder alla på brutal och uttrycksfull dans, för hade det inte varit för dessa kvinnliga dansare hade den intensiva atmosfären fallit platt.
