”Den antirasistiska feminismen behövs mer än någonsin och på söndag har vi möjlighet att manifestera den”, skriver Gudrun Schyman (Fi) och konstaterar att läget är skarpt med konsekvent förnekelse av klimatproblematiken och en polarisering som riskerar att rasera decennier av arbete för människors rättigheter.
Under mina fyrtio år i politiken, varav trettio i rikspolitiken (jag valdes in i riksdagen 1988) har jag aldrig varit med om en så låg nivå på den politiska debatten. Alla fakta-kollar till trots förs det fram mängder av påståenden som varken har bäring på forskning, fakta eller erfarenhet.
Hela omsvängningen till ”hårdare tag”, en linje som på inget sätt är ny, den förde högern fram tidigare under slogans som att en del ska sitta inne så du kan gå ute, och saknar helt grund i forskning och erfarenhet. Alla som arbetar med konsekvenserna av social utsatthet, fattigdom, diskriminering, bostads- och skolsegregation, med mer, vet att det är förebyggande socialt arbete, det vill säga tidiga insatser, som är lösningen.
Varje förskollärare ser vilka ungar i gruppen som behöver extra stöd. Varje lärare ser vilka ungar i klassen som behöver extra stöd. Då ska stödet finnas där. Pengarna ska dit, inte till militära insatsstyrkor i förorterna eller till tiotusentals nya poliser. Fler närpoliser, som kan delta i det förebyggande arbetet och bygga förtroende genom dialog, är det som behövs, tillsammans med mer resurser till socialtjänsten, förskolan, skolan och fritids.
Ett annat exempel – #metoo-rörelsens erfarenheter och berättelser osynliggörs konsekvent samtidigt som debatten om jämställdhet tillåts hamna på en nivå som är ovärdig förskolan, med påståenden om att genuspedagogik är flum som brutalt tar dockorna från flickor och som hänsynslöst vrider bilarna ur händerna på pojkarna.
KD går i spetsen med en retorik som ligger snubblande nära SD:s, detta med genuspedagogik är övergrepp. Inte ens debattledarna verkar veta att ett aktivt arbete för att bryta med traditionella könsstereotyper redan är inskrivet i läroplanerna, både för förskolan och skolan.
Och så till det kanske värsta av allt – denna ständiga betygssättning av debattörernas insats, parad med omfattande analyser av varje partiledares mimik och retorik. Spekulationer om vad som döljer sig bakom varje skiftning i ansiktsuttrycken, noga analyserat av en inkallad expert, fyller tv-rutan i stället för en saklig information om politikens innehåll.
Vi har ett skarpt politiskt läge där demokratin, så som vi känner den, är under press. Vi har ett nationalistiskt parti i riksdagen och vi har nazister som marscherar på våra gator och som i en del kommuner också kandiderar till fullmäktige. Vi vet, både från nutidens utveckling i en del europeiska länder och från historien, att demokratin både kan inskränkas och avvecklas med hjälp av de demokratiska verktyg som parlamentarismen erbjuder.
Att informationen om politiken i det läget formmässigt urartar till Bolibompa-nivå eller en ytlig tävling om vem som vann debatten, tror inte jag är en tillfällighet. Det handlar snarare om en oförmåga att hantera en utveckling som för många är helt ny och som andra inte trodde var möjlig.
I Dagens nyheter har författaren Carsten Jensen skrivit tre artiklar, riktade till oss svenska väljare. Rubriken är ”Den danska läxan”. Den tredje och sista artikeln börjar så här:
”Kära svenska medborgare, europeiska medborgare, världsmedborgare,
Oavsett om Sverigedemokraterna blir näst störst eller störst i ödesvalet nästa söndag riskerar ni att i fortsättningen likna Danmark. Ni blir ett förråat land där ett parti med väljarpotential på omkring 20 procent, tack vare ett opportunistiskt medlöperi från medier och mittenpartier, med tiden kan tvinga in den offentliga debatten i trångsynta frågor och en halvrasistisk retorik där etniska minoriteter pekas ut. I ett land som ert, med betydligt fler invandrare än Danmark, kommer resultatet att bli en katastrofal polarisering.”
Polariseringen handlar om ett vi-och-dom-tänkande som kommer att rasera decennier av arbete för att stärka kvinnors rättigheter, invandrades rättigheter, hbtq-personers rättigheter, rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och så vidare, parat med en konsekvent förnekelse av klimatproblematiken.
Om vi ska undvika den danska situationen måste vi vara modiga. Vi behöver ta ett stort steg framåt, inte backa tillbaka in i välkända hörn. Den antirasistiska feminismen behövs mer än någonsin och på söndag har vi möjlighet att manifestera den. Ju fler vi blir i riksdagen, i regionerna och i kommunerna, desto bättre!
