Är det inte nog med #metoo nu?
Vården har ju andra problem, det här är väl inte det största så varför lyfta fram det?
Det är förminskande mot kvinnor i branscher med riktiga övergrepp, att vårdpersonal försöker
haka på deras initiativ!

– Men vi män då?

Motståndet verkade massivt och tystnaden tycktes kompakt när initiativet togs till att i samband med #metoo lyfta sexuella trakasserier även på våra arbetsplatser inom vård och omsorg.
En sluten grupp skapades på Facebook under hashtagen #nustickerdettill och möjligheten gavs
också att anonymt dela med sig av sina upplevelser. Då strömmade berättelserna in: om verbala och fysiska trakasserier, övergrepp och våldtäkter, som kvinnlig vårdpersonal utsätts för av patienter, brukare, anhöriga och kollegor. På jobbet.

Flera kollegor har redan vittnat om den utsatthet som kvinnliga vårdare upplever i mötet med
brukare och patienter. Fokus i detta upprop är på vad vi som kvinnlig vårdpersonal utsätts för av våra manliga kollegor, men det är viktigt att poängtera att det inte ger hela bilden av sexuella
trakasserier inom vården. En gemensam nämnare är hur arbetsgivarna har misslyckats med att skapa
en trygg arbetsmiljö för oss och återkommande förminskar och förnekar våra upplevelser medan de
låter övergrepp och trakasserier fortgå.

I solidaritet med alla de kvinnor som samlat sig kring upprop och gått ut och berättat om sexuella
trakasserier inom sina branscher, delar vi nu med oss av våra många upplevelser av trakasserier och
kränkningar i vård- och omsorgsbranschen. De flesta vittnesmål som finns att läsa här kommer från
kvinnliga sjuksköterskor, men vi har välkomnat vittnesmål från kvinnor, transpersoner och ickebinära
inom alla professioner i vården.

2012 annonserade Södersjukhuset i Stockholm efter ”TV-seriesnygga” sjuksköterskor. Stereotypen
om ”den sexiga sjuksköterskan” är återkommande som halloween-utklädsel, i TV-serier och i
porren och avspeglar sexualiseringen av den professionellt vårdande kvinnan.

Vi sitter i en större grupp, ett multidisciplinärt team och rondar. Den manlige överläkaren får mothugg av min kvinnliga kollega gällande en patient. Överläkaren sätter punkt för diskussionen genom att säga ”jag tror minsann att syster skulle behöva lite knulla”. Skratt och tystnad.

Nyutexad och yngst på arbetsplatsen. Fick förklarat för mig av manlig läkare att vid avsaknad av
både livserfarenhet och yrkeserfarenhet så är det uppenbart att jag måste ha mycket sexuell
erfarenhet och att jag gärna fick visa vad jag går för utanför jobbet.

Jag var ganska ny på arbetsplatsen. En gynakut i Stockholm. Den manliga överläkaren ville ha en
sjuksköterska med på rummet när han undersökte. Patienten blödde ordentligt. Jag tog på mig ett
plastförkläde och sträckte fram ett till honom med. Enligt hygienrutiner ska vi självklart använda
engångsförkläden och handskar när vi undersöker patienter med vaginala blödningar. Han tittade
på min framsträckta hand, och sa inför patienten ”Prinsessan, i vår relation är det jag som
bestämmer vad som ska tas på och ska tas av”. Sen undersökte han patienten. Han fick blod på
byxorna och fortsatte jobba i dem resten av dagen.

Har blivit upptryckt mot en vägg av en manlig läkare, hindrad från att lämna ett rum av en annan, fått mitt utseende kommenterat och blivit raggad på på sjukhusfest med orden ”Du är den bästa sköterskan på avdelningen, ska vi gå och hångla”. Av en läkare vars fru jobbade på samma
sjukhus.

Sjukvården är också en institution med ett hierarkiskt arv, av historiskt allsmäktiga manliga läkare, omgivna av underdåniga, tillmötesgående systrar med vita hättor och viskande röster. Mycket har förstås ändrats även inom vården tack vare den kvinnokamp som lett till samhällets utveckling mot ökad jämställdhet. För sjuksköterskorna blev det ett lyft när utbildningen blev akademisk och fler kvinnor än män väljer nu att bli läkare. Men liksom andra delar av samhället dras hälso- och sjukvården fortfarande med ojämna maktrelationer och strukturer, som fungerar som en grogrund för sexism och nedvärderande beteende.

Jag jobbar just nu på en plats med en manlig överläkare. Vi (kvinnliga) sjuksköterskor får ofta
höra att vi är under honom i hierarkin. Han skämtar ofta med sexuella antydningar och de flesta
finner dessa stunder obekväma och pinsamma.

Den där överläkaren som kittlade en i nacken och viskade “nu är det din tur” när vi skulle ronda.
Alla på avdelningen visste, såg och hörde. Men alltid kom han undan med sina snuskigheter för den
titel han bar.

En kirurg som var sååå fenomenal, han gillade att skämta och tog gärna på både undersköterskor
och sjuksköterskor. La armen om och skämtade gärna med sexuell anspelning, även inför andra.
Mycket svårt att inför en skrattade grupp läkare och annan personal ryta ifrån som värsta
partydödaren, radikalfeminist eller annat en gärna blir kallad om en inte uppskattar sexanspelande
och/eller kvinnoförnedrande skämt.

Jag stod i läkemedelsrummet med dörren lite på glänt när den här överläkaren kommer in och
stänger dörren bakom sig. Dörren är uppställd med en dörrstopp som han alltså tar bort så dörren stängs och låses. Jag minns inte alls vad han frågade om, det var inte patientrelaterat men kanske att han ville ha en Alvedon. Jag kände mig obehaglig direkt när dörren slog igen och kände att färgen i mitt ansikte snabbt steg utan att jag kunde förklara varför. Han ställer sig nära, så jag pressas mot en vägg och frågar varför jag ser så rädd ut. Han tar i mig på ett sätt som skulle kunna
betyda att han bara ska be mig flytta på mig men en hand åker in under min bussarong och ner
innanför mina byxor på ryggen. En hand på mina bröst och ett hårt kön mot mitt ben. Allt går
snabbt och jag fryser till innan jag kippar efter andan och pressar mig förbi honom mot dörren.
Han går ut och säger innan ”en annan gång kanske?”. Jag hade aldrig dörren öppen till
läkemedelsrummet igen när han jobbade och var noga med att aldrig sitta på en rond själv.

Jag var en helt nybakad sjuksköterska på en vårdavdelning på ett av landets stora
universitetssjukhus. Jag visste inte mina rättigheter. Jag kom in i lunchrummet för att sätta mig och
fika med två undersköterskor tillika medelålders män som jag hade skannat av som ”schyssta
killar”. När jag skulle sätta mig bredvid den ena lade han handen med handflatan uppåt under mig,
så att jag ovetandes satte mig på hans hand. Jag reste mig snabbt upp och frågade vad fan de
håller på med. De bara skrattade och sade ”åh, förlåååt” litet tillgjort. Jag blev obekväm och kände
mig smutsig. Jag berättade det bara för min mamma som jag minns det. Jag gick inte till chefen.
Hon var en chef jag hade noll tillit till så hon hade ändå inte gjort något åt saken. Männen jobbade
sedan på som om inget hade hänt. Skammen var hos mig.

På en avdelningsfest. Jag stod och dansade då jag plötsligt känner att någon kommer upp nära mig
bakifrån och verkligen smeker min rumpa med båda händerna… När jag sedan vänder mig om i
ilska, har han vänt sig om och låtsas som om ingenting. Det var chefsöverläkaren.

Jag påminde försiktigt en medarbetare att stänga gylfen på byxorna. Han svarade ”Hehe. Jaså, det
är där du har blicken. Du kanske vill att jag ska öppna mer istället”.

Jag har blivit ombedd att visa brösten av äldre överläkare, jag har blivit tagen på rumpan av
erfaren kollega, jag har blivit verbalt antastad av kollega och chef, jag har fått mina bröst
omnämnda av chefen inför samtliga kollegor på ett personalmöte. Gemensamt för samtliga är att
de varit män i en makt/statusposition över mig. Gemensamt för samtliga tillfällen är att de kunnat
ursäktas som skämt. Det var inte roligt!

Jobbat hela dygn ensam i en bil med kollega som kom med sexuella anspelningar i var och
varannan mening, som ställde frågor kring min sexualitet och som gärna ställde sig nära nära
bakom mig och tryckte sig mot mig så fort han fick chansen, även hos patienter och inför våra
kollegor. Jag var ganska ny i den yrkesrollen och uppfattade överlag jargongen som ganska rå och att man skulle tåla en hel del. Så det gjorde jag.

En röd tråd som löper genom de vittnesmål som vällt in från vårdpersonal sedan uppropet startade, är tystnadskulturen och ansvarsfriheten. Kollegor och chefer tiger och låtsas som inget, ursäktar och normaliserar beteendet eller skämtar bort det som hänt. ”Han är sån”, ”men du måste ju säga ifrån tydligare, vad sände du ut för signaler?”, ”det är bara på skämt”, eller ”hur skulle han kunna veta att du inte ville att han skulle ta på dig?”.

En smärtsam mängd av berättelserna vittnar om chefer som agerat direkt skadligt mot den utsatta kvinnan när de får kännedom om kränkningar. Ibland är det chefen själv som utsätter sin personal för trakasserier.

Den erkänt duktige kirurgen på enheten är också erkänt förtjust i unga sjuksköterskor.
Samtalsämnet bland de kvinnliga sjuksköterskekollegorna är hur en bäst avvärjer läkare x. Inför
varje rond bör man undvika ögonkontakt och absolut inte le. I bästa fall räcker det med en
smekning på armen, i värsta fall sexuella anspelningar och en ofrivillig massage. Alla vet om det, cheferna är informerade men läkare x är ju som han är. Han menar inget illa.

Det fanns en doktor som man tidigt fick lära sig att vara extra vaksam mot när han anlände och
skulle ronda. Han tafsade, slängde ur sig snuskiga kommentarer och var allmänt vidrig. Men fick
hållas. Han var en duktig överläkare och vi var ju bara avdelningssköterskor. Jag sökte ett nytt
jobb på den avdelning han var chefsläkare, och det fick han snabbt nys om… Kommentaren han
fällde får mig fortfarande att må illa. ”Ligg med mig, och du får jobbet.” Jag sökte mig snabbt
därifrån och jobbar idag inte ens på samma sjukhus.

Klinikchefen begick många övergrepp. Han fick behålla sin lön men slutade sin tjänst och fick sedan en forskartjänst någon annanstans. Ingen polisanmälan och vi instruerades i att ”detta håller
vi inom huset”.

Plötsligt får jag en rungade smäll i baken. Trodde det var min kvinnliga kollega som skojat men jag var chockad över den kraftiga smällen så jag vänder mig om svärandes. Där står min tillförordnade manliga chef (semesterperiod). Patienterna i dagrummet har sett och hört och
blickar oroligt in mot mig för de vet inte vem han är. Jag säger att ”det är fan inte ok att du gör så!” Möts med ”jamen, du kan hantera det.” Jag ger mig inte, fortsätter att överdrivet pedagogiskt förklara ”Nu är du min chef. Chefer daskar inte till personalen i rumpan. Det är olämpligt och jag är jävligt arg på dig nu.” Svaret: ”Amen fan vad torr du är, du brukar ju kunna hantera ett skämt.”

En manlig överläkare som i ett flertal år på flera olika sätt gjort närmanden mot kvinnliga
anställda. Det har skett via tjänstemobil, tjänstemail, via journalsystemets meddelandefunktion
samt via sociala medier. Han har skickat meddelanden med anspelningar på de kvinnliga
anställdas yttre, hur snygga de är, att de doftar gott, kommenterat att han sett underkläder genom de vita byxorna samt kroppsformer, beskrivit sexfantasier och så vidare. Överläkaren fortsatte skicka meddelanden fast han ej fick gensvar och fast det sagts ifrån. Han kunde skicka meddelanden ivrigt oavsett tid på dygnet. I några få fall vågade någon sjuksköterska ta upp detta med enhetschef som också är sjuksköterska. Enhetschefen i sin tur gick till sektionschefen som bagatelliserade det hela. Allting stannade därmed av vid sektionschefen och ingen information kom fram till verksamhetens högsta ledning. I och med detta ”tilläts” denne överläkare hålla på i flera år.

Våra arbetsplatser är oftast kvinnodominerade, men precis som i resten av samhället och i andra branscher så har kvinnor lärt sig hur könsmaktsordningen fungerar och vilket pris man får betala för att gå emot gemenskapen och höja sin röst. Det stora utrymme som flera av dessa manliga kollegor lägger beslag på, tillsammans med arbetsplatsernas tolerans för bufflighet och manlig gränslöshet, har ett samband med en arbetsmiljö där sexuella trakasserier kan ske och få fortgå. Vi kvinnor har fått lära oss den hårda vägen att leva med den här kulturen och det här beteendet och navigera runt det. Man internaliserar värderingarna och vill inte tillhöra de kvinnor ”som inte kan ta ett skämt eller sätta gränser ordentligt”, eller varnar i bästa fall varandra för vilka manliga kollegor man ska undvika att bli ensam med.

Det mest obehagliga jag varit med om var när en läkare satte sig alldeles för nära mig och började
ställa massor av privata frågor, till exempel som om jag saknade att dejta och ha sex nu när jag
blivit ensamstående mamma. Jag blev så paff att jag inte visste vad jag skulle säga. Det var bara vi
två i lokalerna just då, och jag vågade inte starta ett bråk då jag inte kände denna läkare och inte
visste om han skulle bete sig ännu värre. Jag tog mig skyndsamt därifrån. Efter helgen pratade jag med en kollega och chef. De trodde att jag nog bara missuppfattat situationen.

På mitt första sjuksköterskejobb var det en vaktmästare, mycket äldre än jag, som ofta satte sig för nära i soffan i personalrummet när jag blev ensam med honom där, lade armen på armstödet runt mig och ofta rörde mig opåkallat när jag gick förbi i korridoren. Vid ett tillfälle lade han handen på mitt lår när jag satt och arbetade vid datorn. Jag undvek honom så mycket jag kunde, tills han konfronterade mig om det och jag sa ifrån. Några dagar senare kom han in med chefen för vårdcentralen på mitt rum och anklagade mig för att vara otrevlig. Jag berättade allt som hänt. Då försvarade hon honom och sa att han jobbat där längre än jag, ingen annan hade problem med honom och han var bara social. Jag mådde jättedåligt av detta och gick hem och sjukskrev mig. Då ringde chefen mig och sa att jag borde tänka på vad hon skulle ge mig för referenser. Jag mejlade hennes chef om händelserna. Jag fick bara ett kort svar tillbaka att det här var mellan min chef och mig och inget hon la sig i.

Några dagar in på praktiken var en manlig kollega väldigt social med mig. Det var nästan till en överdrift och det kändes rätt obehagligt. Att en för mig ganska okänd man ville veta så mycket om mig och berättade väldigt personligt om sitt liv. Då man som student är ganska utsatt på en praktikplats vågade jag inte säga ifrån. Ej heller på grund av hans våldsbenägenhet han själv berättat om. Jag var även rädd om jag berättade att bli underkänd på praktiken. Det är även en brist på praktikplatser vilket också skapade en rädsla för att behöva göra om praktiken vid ett senare tillfälle. I det läget tänkte jag att jag kunde stå ut. Praktiken var endast några veckor, de visste jag.

Mannen blev dock mer och mer social med mig. Vi bodde oturligt nog nära varandra och jag
upplevde att han gick samtidigt som mig för att kunna sitta med mig på väg hem med
kollektivtrafiken. Han försökte bjuda ut mig men jag tackade nej och sa att jag inte var intresserad.

Vecka för vecka blev allt bara värre. Varje gång han gick förbi mig tog han på mig, smekte mig
över ryggen eller över armen. Till slut kom han bakifrån och kramade om mig över brösten. Han
höll fast mig och jag kunde inte komma loss. Jag berättade då för min handledare jag då hade fått
ett förtroende för.
Det kom då till min vetskap att det var ett känt problem. Att denna man gjorde närmanden mot nya
unga sjuksköterskor. Vi pratade tillsammans med verksamhetschefen men han ryckte bara på
axlarna, ingenting hände från hans sida. Jag bad då min handledare om att få gå tidigare för att
slippa åka tillsammans med honom. Det var en självklarhet från hennes sida men på något sätt
lyckades han gå samtidigt ändå. Vi hade en sen halvtidsbedömning med den som hade ansvar för
studenterna på det sjukhuset. Jag bröt då ihop framför henne och förklarade allt. Jag blev
omplacerad med omedelbar verkan. Det var för mig skönt men detta gjorde att jag inte kunde få
mer än godkänt på den praktiken. För honom blev det inga konsekvenser vad jag vet. Jag gick
direkt in i väggen efter detta, i studentstressen var det den händelsen som fällde mig. Jag kom inte
tillbaka till skolan förrän två år senare.

Vi var på konferens en helg på en kursgård. När baren stängde bestämde vi att ha efterfest i en
kollegas rum. Några satt på soffan och andra på sängkanten (vi var 4-5 personer). Alla hade tagit
några drinkar men ingen verkade berusad. Vi diskuterar allt möjligt. Jag sitter bredvid en manlig
kollega på sängkanten. Helt plötsligt slänger han sig på mig, så att vi hamnar i sängen, han ovanpå
mig. Jag fryser till is och kan inte röra på mig eftersom han är väldigt stor och jag är liten. Han
tvångskysser mig med tunga och allt. Jag försöker komma loss efter ett tag, men han är stor. Ingen
gör nåt utan de fortsätter diskussionen. Till slut biter jag honom i tungan i panik. Han släpper mig
snabbt, säger ”jävla hora” och jag lämnar rummet så fort jag bara kan. Jag skakar av obehag
länge. Har alltid tyckt illa om honom. Redan innan. Ingen av de som fanns på rummet pratade om
det här nånsin. Jag bestämde mig för att glömma det hela.

Kvar står den utsatta kvinnan med skammen, obehaget och ofta även rädsla medan förövaren
ostraffat jobbar vidare på arbetsplatsen och fortsätter sin karriär. Kvinnan får lida i tysthet eller byta
arbetsplats.

Det är nog nu! Vi har delat med oss av våra berättelser och höjt våra röster: nu är det dags
för er som äntligen måste lyssna, att ta ert ansvar.

Vi kräver:

• Män inom vården: granska er själva! Gör en maktanalys. Innan du rör vid en kollega,
skämtar om sex, kommer med inviter eller kommenterar hennes utseende: fråga dig själv
vilken maktposition du har i förhållande till henne, till att börja med eftersom du är man. Är
du till exempel läkare och hon sjuksköterska eller undersköterska? Är du äldre än hon? Är
du i en chefsposition? Har du jobbat där längre eller har fler år i yrket? Fråga dig också om
hon uttryckligen har sagt ja till det du är på väg att göra. Om inte – avstå från att göra det.
När du ser dina manliga kollegor göra något av ovanstående eller hör dem prata eller skämta
om det: säg ifrån! Använd #metoo som ett lärotillfälle och fråga dr Google vad du som man
kan göra för att inte vara en del av problemet.

• Arbetsgivare inom vården – landsting och kommuner, styrelser, verksamhetschefer, chefer
på alla nivåer: ta ert ansvar för att skydda oss. Lyssna på oss, ta på oss på allvar, erkänn
problemet. Lär er vad arbetsmiljölagen och diskrimineringslagen ålägger er att göra och följ
det. Upprätta riktlinjer för hur ni ska gå tillväga när ni får kännedom om kränkande
särbehandling och se till att chefer på alla nivåer känner till och följer dem. Arbeta aktivt
och förebyggande för att alla medarbetare ska känna till vad som är ok och inte. Sätt tonen!
Ta upp vid nyanställningar, medarbetarsamtal och arbetsplatsträffar, vilken arbetsmiljö vi
ska ha och vilka riktlinjer och lagar som finns. Kränkande beteenden måste
uppmärksammas, tas på allvar och utredas! Den som berättar måste stöttas och förövaren
måste mötas av konsekvenser av sitt beteende.

• Facken som samlar oss inom vården – Vårdförbundet och Kommunal med flera: jobba aktivt
mot kränkningar. Informera medlemmarna direkt ute på arbetsplatserna om att facket tar
strid mot en sexistisk kultur, kräver nolltolerans mot sexuella trakasserier och anser frågan
vara viktig och prioriterad. Kräv, även lokalt, att arbetsgivarna utreder hur det ser ut och att
de informerar de anställda om hur de arbetar med frågan. Gör konkreta satsningar på att
arbetet med detta och presentera för oss vilka de är. Utred varför så få anmälningar kommer
in till fackförbunden om detta och presentera åtgärder för vad facket kommer att göra för att
minska mörkertalet.

Vi stödjer de kvinnliga läkarnas upprop mot trakasserier, kränkningar och osynliggörande som publicerades i Svenska dagbladet den 30 november i år, liksom alla kvinnor i alla vårdens yrkeskategorier.

Vi vill be våra kvinnliga kollegor inom vården att vara solidariska med varandra. Prata om hur ni
har det, berätta om era upplevelser och hur de får er att känna. Lyssna på varandras berättelser och
stötta varandra.

Till dig som drabbats vill vi slutligen säga: Lita på dig själv, din intuition och din upplevelse av
situationen. Vi tror dig! Du är inte ensam, det har det här uppropet verkligen visat. Skammen är
inte din! Ingen ska behöva utsättas för sådant här på sin arbetsplats.