I protest mot den tunisiska regeringens åtstramningspolitik, arbetslöshet och prishöjningar bröt upplopp ut i flera städer i Tunisien 8 januari. Enligt inrikesdepartementet har omkring 800 människor gripits och en person dödats. Fausto Giudice, bosatt i Tunis, kommenterar händelserna och ger sin syn på de bakomliggande orsakerna.
Den 14 januari 2011 flydde den tunisiska diktatorn Zine El Abidine Ben Ali och hans familj till Saudiarabien. Efter 28 dagars uppror som kostade 338 människors liv gjorde det tunisiska folket slut på en despotisk maffiaregim, som hade härskat i 23 år med USA:s och EU:s fulla stöd. Det är nu sju år sedan, men måndagen den 8 januari gick tunisierna ut på gatorna igen. Det var förutsebart, det var planerat och det hände. Tunisien exploderade underifrån.
Över hela landet, attackerade marginaliserade ungdomar polisstationer, varuhus, skattekontor och statliga inrättningar, blockerade tåg och bilvägar och drabbade samman med polis och militär, som var generös i sin användning av tårgas. En 43-årig man, Khomsi Yafreni, dödades i Tebourba måndagskväll och hans begravning gav på tisdagen upphov till nya sammandrabbningar. Inrikesministeriet har förnekat att han dödades av polisen.
När protesterna pågått i fem dagar hade 800 ”ligister” gripits enligt officiella uppgifter, däribland flera aktivister som inte deltog i någon plundring. Reaktionen från regeringen och de officiella medierna var enhällig: ”Detta är inga protester, utan kravaller utlösta av ligister och banditer”. ”Man protesterar inte på natten”, hävdade premiärministern Youssef Chahed, som lovade att ”2018 skulle bli det sista svåra året för Tunisien”. Man skulle vilja tro det.
Revolterna utlöstes av ikraftträdandet av 2018 års statsbudget, som ökar levnadskostnaderna med 20-30 procent. Kort sagt, ett åtstramningsprogram i värsta världsbanksstil. Premiärministern Chahed Youssef uppmanade tidigare i år tunisierna att göra uppoffringar för att rätta till situationen, och att följa ”exemplet Portugal”.
Bakgrunden till de pris- och kostnadsökningar som orsakar utbredd ilska är underskottet i de offentliga finanserna. Underskottet har flera skäl, bland dem att turistnäringen kollapsade efter terrorattackerna mot Bardo-museet och i Sousse. Därtill har Tunisien en svart marknad med tillhörande skatteflykt och korruption. Den ”underjordiska” eller ”parallella” ekonomin är inte längre dold, utan uppträder i fullt dagsljus och är den enda sektor som ständigt växer.
Tunisien har också sett en ökning av antalet statstjänstemän, från 600 000 till över 800 000 under de senaste sju åren. Världsbanken ogillar utvecklingen starkt och trycker på regeringen för att få till stånd en form av ”strukturanpassning”, som det hette på 80- och 90-talet.
Men den främsta orsaken till budgetunderskottet är ett tabubelagt ämne i Tunisien: landets skuldsättning – både inrikes och i utlandet. Två lagförslag som lagts fram för granskning av statsskulden, först till det provisoriska parlamentet 2012 och sedan det ordinarie parlamentet 2017, försvann spårlöst: de registrerades och begravdes. Utgifterna för denna skuld (ränta plus amorteringar) som högst sannolikt är illegitim, kommer att utgöra 22 procent av de offentliga utgifterna 2018. Utlandsskulden ensam motsvarar mer än 50 procent av den offentliga sektorns lönekostnader. När det gäller den inhemska skulden var ett av villkoren som Världsbanken ställde förra året för att fortsätta att låna ut pengar till Tunisien att göra den tunisiska centralbanken BCT ”oberoende” av staten. Tillämpningen av kravet har gjort saker värre: staten kan inte längre fylla igen hål genom att göra kortfristiga räntefria lån från BCT.
Upplopp och plundring är de försummades svar på en situation som verkar hopplös. I städerna Kasserine, Siliana, Kelibia, Thala, Sidi Bouzid, Gafsa och ett otal andra orter är folk trötta på brutna löften, på proklamerade men förrådda ideal, på en politik som går ut på att ”förändra allt, så att ingenting förändras”. De litade först på islamisterna och demokraterna, som förrådde dem, sedan på anhängarna till den gamla regimen i en ny tappning – som kallades ”centerns” teknokrater, men de nio regeringar som har följt varann efter revolutionen har alla svikit dem. Den ”radikala vänstern” existerar bara virtuellt, i praktiken ett hjärndött tillstånd. Den unga generationen, som nuförtiden inkluderar även 40-åringarna, har sett alla dörrar stängas: det är slut på säsongsarbeten inom turism, på utvandring till Libyens arbetsmarknad eller flykt sjövägen till Europa. Det är också slut på IS-illusionen om ett ”paradis” på jorden mellan Syrien och Irak (som i vilket fall bara lockade en liten desorienterad minoritet).
Endast upploppet kvarstår nu som lösning för många i Tunisien. I januari detta år tvingades denna nödlösning fram igen, precis som i januari 1952, i januari 1978, i januari 1984 och i januari 2011.
