Vi föddes – sedan kom kampen om och med ätandet. Kampen med och mot kroppen. Den eviga jakten på fettets utplånande. Kampen mot din rumpa mamma.

Jag hade just kommit ut ur din kropp. Kanske var det redan vid min födsel som det framgick för er att jag åt för mycket? Jag slukade din kropp. Jag drack floder av din bröstmjölk. Jag var barnet som svällde. Några år senare skulle du och pappan sätta er ner med mig och säga:

Hej, mamman har gått med i viktväktarna. Vi tänkte att du skulle börja banta med oss. Hej om du bantar med oss ska vi belöna dig. Hej om du går den här bantningskuren. Den här krympningsproceduren. Då ska du få ett nytt klädesplagg. Du ska få välja vilket. Alldeles själv. Du kommer bli så fin. Och. Kanske blir det lättare då. För dig. Att vara i skolan. Med den där kroppen.

Jag var tio år och jag sprängde redan respektabilitetens gränser med min kropp. Och jag upptogs i er bantningsgemenskap. Jag åt lydigt av middagarna ni lagade efter recepten mamman hade fått genom sitt medlemskap. I viktväktarna. Min bror fick alltid äta. Mer fett. Mer mat. Han fick en annan tallrik. Han fick en annan måltid. Utan diet.
Jag valde ett par gula jeans och en röd tunika i bomullstrikå från Vero Moda som present för min viktnedgång.

Mamma. Sedan skulle du lära mig att fasta. Så skulle ätandet kunna tyglas. Kroppens svällande stävjas. Jag var tretton år och jag gjorde allt i min makt för att undvika fettet. Buljongen i min strupe lättade trycket från kroppen.

Vi föddes med ett tjockt lager av fett runt kroppen. Fosterfettet. Och vi fick snabbt lära oss att med alla medel skrubba oss rena från fettet.

Min mamma sa: Vad du än gör håll dig borta från fettet.

Att associeras med fettet är att förlora all din anständighet. Att associeras med fettet är att få tomma säten bredvid sig i kollektivtrafiken. Att få höra restaurangpersonalen i kassan där du just köpt mat säga bara till dig och ingen annan i kön: ”Ska du inte ta lite sallad också? Det är nyttigt med sallad.” Att bli betittad. Som ett spektakel. Att få känna någon hårt trycka ner armstödet som skiljer era kroppar åt i tågsätet du just satt dig i. Det kommer smärtsamt att gräva sig in i ditt fett. Det nedfällda armstödet. Att associeras med fettet är ett utplånande. Ett patologiserande. Att alltid vara kropp. Ett stycke kött. Att förkroppsliga en epidemi.

Vi föddes ur Andra kroppar. Samtidigt blev vi de Andra kropparna. Vi föddes av samma kropp som vi sedan skulle lära oss att förakta in i minsta beståndsdel. Jag var sex år och jag hade redan lärts upp till att skratta åt. Min mammas rumpa. Som pappan brukade säga: Mammas ”ladugårdsdörr”. Min mammas fett. Min mammas kropp. Och som vi skrattade åt hennes kropp. Som vi gick ihop och förlöjligade hur hon tog plats med sin rumpa. För mycket plats. Den. Hon. Tog för mycket. Plats. För mycket fett. För mycket. Bara för mycket. Hon var liksom jag. Alltid för mycket.

Ladugårdsdörr. Ladugårdsdörr. Ladugårdsdörr. Ser ni. Mamma har en ladugårdsdörr till rumpa. Den är så stor att den är som en hel dörr. Som en jättelik port till ett kolossalt stort hus. Ja pappa så stor den är. Den är helt gigantisk. Som en hel dörr. Som en val. Som ett universum. Ha. Ha. Ha. En sån rumpa kommer vi aldrig att få pappa.

Mammas skratt hördes aldrig. Du var aldrig en del av skämtandet. Hej. Mamma. Du var skämtet.

En sån där ladugård. Jag ser den framför mig. En stor väldig rödmålad byggnad av trä, med plåttak och en stor dörr. Den dörren var min mammas rumpa. Och som jag fruktade att svälla över mammans gränser, att svälla över den där dörren. Det var dörren till skammen. Och jag gav ett löfte till mig själv som mycket liten. Jag ska aldrig få min mammas rumpa. Jag ska aldrig svälla över gränserna för hennes kropp. Jag ska aldrig likna henne kroppsligen. Jag ska aldrig svälla över skammens gränser. Det var där föraktet för våra kroppar började. I glappet mellan en pappas berättelse om en mammas gigantisk rumpa och en barnkropp.

Vi föddes, och i samma stund som vi föddes förlorade vi äganderätten till våra kroppar. Vi föddes för att granskas. In i minsta beståndsdel. Våra barnkroppar skulle vägas och mätas på bestämda tidpunkter. Du måste följa rätt kurva. Jag följde fel kurva. Den tjocka rumpans kurva. Fettets linje. Jag följde mammans kurvor. Din rumpa Mamma.

Den är en smärtpunkt för mig. Din rumpa. Jag blev till genom förnekelsen av denna smärtpunkt. Din kropp. Genom förkastandet av ditt fett. Fettet. Det skulle sedan bli min hinna. Som klibbade sig fast på. Min rumpa. Min kropp. För som jag svällde. Jag sprängde varenda barriär i den där ladan. Jag blev den stora rumpan jag inte ville kännas vid. Jag blev den Andra kroppen. Kroppen jag som sexåring lärde mig att skratta åt tillsammans med min pappa och min bror.

Min mamma sa: Vad du än gör. Håll dig borta från fettets kurva. Ta dig bort från fettets linje.
Och jag sa: Våra rumpor är fantastiska. Som jag älskar mitt fett. Som jag älskar vårt fett. Fettet. Jag vill stryka dig mjukt över ditt fett. I dag ber jag min kärlek kyssa mitt fett när jag tvekar om min kropps orubbliga värde. Mamma. Våra kroppar bär oss.

Mitt fett är min sköld mot världen. Mitt fett är den mjuka kudden som håller mig varm. Mitt fett är det ömma hölje som jag vandrar genom livet med. Mitt fett är en stridsrustning. Mitt fett är mjukt mot mina händer. Mitt fett är liv. Mitt fett är tyngden mot min kärleks upphetsade kropp. Mitt fett är inget skällsord. Mitt fett är ingens negativa adjektiv eller jobbiga känsla.

Du. Kan. Inte. Känna. Dig. FET.

Mitt fett är ett fett feministiskt varande i världen. Mitt fett är en samhällsfara. Mitt fett upptar rummet utan att be om ursäkt. Mitt fett är fett grymt. Min rumpa är fantastisk. Mamma. Våra rumpor är som gudomliga bakelser.

Mitt fett. Min rumpa. Mina lår. Min mage. Mina vader. Mina armar. Mina händer. Mina handleder. Mitt ansikte. Denna hals. Kroppen min. Den som bär mig framåt.

I dag imponeras jag av din rumpa. Mamma. Jag vill Bli din rumpa. Jag vill sova sked med din rumpa emot mig. Jag vill Krama våra Kroppar. Jag behöver våra kroppar. Mamma. Jag behöver din rumpa.