Rådet för mänskliga rättigheter har som uppgift att vara rådgivande till kommunstyrelsen i frågor som rör jämställdhet, normkritik, antirasism, icke-diskriminering och tillgänglighet. Feministiskt initiativ sitter på ordförandeposten, och var också det parti som tog initiativ till att rådet inrättades. I rådet sitter sju representanter för majoriteten och oppositionen i stadshuset tillsammans med sex sakkunniga inom ämnen kopplade till mänskliga rättigheter. Rådet sammanträder en gång i månaden. Det finns också ett kansli för mänskliga rättigheter inom stadsledningskontoret, det vill säga den del av staden som verkställer de beslut som kommunstyrelsen tar.

I slutet av 2016 valde den dåvarande vice ordföranden Cecilia Brinck (M) att lämna sin post, och Moderaterna sitter sedan dess inte längre med i rådet. Brinck sade vid avhoppet till SVT att rådet är en akademisk diskussionsklubb som inte åstadkommer något. Meningarna går isär, framförallt mellan majoritetspartierna och oppositionen, om huruvida rådets arbete verkligen är effektivt. Årets val kan alltså komma att blir avgörande för rådets framtid.

”Unikt råd med faktisk påverkan”

Karin Gustafsson från Socialdemokraterna har varit ledamot i rådet sedan starten.

– Man kan väl säga att rådet famlade lite till en början, och det gjorde vi för att det här är ju unikt, för Stockholm och för Sverige. Men jag tycker att vi är duktiga nu på att se vad staden har för behov och hur vi ska kunna använda rådets kompetens för att förändra verksamheten på riktigt.

Som exempel på ett konkret genomslag nämner Karin Gustafsson hur familjerätten kommunicerar med samkönade par, till exempel i en adoptionssituation.

– Där tror jag att experterna har spelat en avgörande roll för hur vi uttrycker oss.

Miljöpartiets Carin Zetterlund anser att de synpunkter som de sakkunniga lägger fram fördjupar och förbättrar dialogen. Hon tycker sig också se en faktisk påverkan.

– Vi hade till exempel uppe om hur det ser ut med finansiering av kvinnorättsorganisationer, där jag ställde frågan till sakkunnig. Det visade sig att stödet legat på samma nivå i 15 år och jag föreslog då en ökning. Kommunfullmäktige tog sedan beslut om detta i budgeten, och det tror jag var på rådets rekommendation. Det ligger ju också i linje med majoritetens satsning på jämställdhet och en feministisk politik.

”Stor apparat för lite output”

Liberalernas ledamot Joar Forssell (L) är däremot fundersam kring hur mycket inflytande rådet har haft.

– Från början så var vi från oppositionen kritiska till rådet, vi var oroliga att de personer som skulle väljas in att verka i rådet inte skulle vara tillräckligt politiskt obundna. Men nu uppfattar jag det som att vi har fått en bra rutin mellan majoritet och opposition kring tillsättandet av olika personer. Det som jag är orolig för är att det inte är ett tillräckligt effektivt sätt att jobba med de här frågorna på.

– Det finns en risk med rådet att de här frågorna blir ett särintresse, att det hamnar utanför, snarare än att det blir en normal och integrerad del i stadens olika verksamheter.

Att staden nu har satt igång ett systematiskt arbete med att stärka de mänskliga rättigheterna är rådets viktigaste insats, tycker ordförande Sissela Nordling Blanco (Fi). Hon håller inte med om att frågorna isoleras i rådet.

– Att vi har ett råd och ett kansli som jobbar med de här frågorna handlar inte om att det ska pågå bara där. Tvärtom, kansliets arbete handlar om att få ut det här i verksamheterna och vara en resurs för dem, att stärka arbetet med mänskliga rättigheter inom utbildningsförvaltningen, trafikkontoret, socialtjänsten och så vidare.

Isak Trygg Kupersmidt (C) har suttit med i rådet sedan starten hösten 2015 och har svårt att se vad nyttan är för staden och medborgarna.

– Det är en väldigt stor administrativ apparat för ganska lite output. Många av de sakkunniga som sitter där är otroligt duktiga på sina områden, men det kanske inte är där deras kunskaper kommer till bäst nytta. Jag vet att de som jobbar i förvaltningen har otroligt mycket erfarenhetsutbyte och kontakt med organisationer och jobbar tillsammans på ett väldigt fungerande sätt. Det känns som ett mer direkt sätt att ta vara på kompetensen.

”Partipolitiskt käbbel”

Den kritik som riktas mot rådet handlar ofta om just det faktum att det är en rådgivande och inte en beslutande instans.

– Att det är just ett råd är en förutsättning för att det civila samhället ska kunna vara med och inte bara politiker, säger Sissela Nordling Blanco. Den rådgivande funktionen är väldigt viktig eftersom vi får in synpunkter från sakkunniga i samhället som jobbar med de här frågorna. Utifrån de synpunkterna kan vi ge direkt input till förvaltningar, chefer och borgarråd som kommer på rådsmötena.

Att rådets arbete upplevs som ineffektivt tror Karin Gustafsson har med frågornas komplexa natur att göra; de är också för viktiga för att slarvas bort i partipolitiskt käbbel.

– Att förändra ett samhälle i grunden och få gehör för förändring när det gäller sådana här stora frågor är svårt. Det är klart att effekterna kanske inte syns på ett år eller en mandatperiod. Jag tror att vi i rådet ser ganska lika på vad vi vill åstadkomma, sen kan tillvägagångssätten ibland skilja sig år. Att en del partier har valt att göra det här till partipolitik tycker jag är olyckligt, säger hon och syftar på moderaternas avhopp.

Den partipolitiska dimensionen tas upp även av Joar Forssell.

– Jag tycker det är bra att Fi har satt mer fokus på mänskliga rättigheter. Men det är också så här, Fi är ett parti som inte har borgarråd och har begränsat inflytande. Det gör att när de har de frågorna själva tror jag att den politiska dynamiken blir sådan att de här frågorna kanske inte får lika mycket genomslag som om budgeten helt enkelt var tydlig med att förvaltningarna ska jobba med mänskliga rättigheter på ett bättre sätt.

Sissela Nordling Blanco håller inte med, utan påpekar att de har drivit frågan i varje budgetförhandling och fått igenom väldigt mycket av det de vill.

– Vi bär vi inte den här frågan själva, vi har ju fortfarande en rödgrönrosa majoritet. Alla partier står bakom det vi gör, vi förhandlar om budgeten tillsammans och står bakom den tillsammans. Det är lika irrelevant som om man skulle tycka att det är synd att vänsterpartiet har äldrefrågorna. Det är inte ett arbete som uppstår ur ingenstans utan vi har jättetydliga formuleringar i budgeten. Mänskliga rättigheter har för första gången i Stockholms historia skrivits in som ett eget mål, då ska vi jobba efter med väldigt tydliga skrivningar.