Pussy riot blev kända 2012, när de med färgglada rånarluvor gick in i en katedral i Moskva och spelade regimkritiska låtar framför altaret. De fick snabbt internationell uppmärksamhet och blev närmast ikoner. Det feministiska konstnärskollektivet är dock så mycket mer än den händelsen, de är ett kollektiv med många medlemmar som primärt uttrycker sig genom aktioner och konst. De har sina rötter i en rörelse med konstnärer och poeter som startade redan på 90-talet och genomförde olika former av kontroversiella spontana performanceaktioner.

Det är en snöig lördag i mars när jag, sex år efter aktionen i katedralen i Moskva, möter två av medlemmarna, Lusine Djanyan och Alexey Knedlyakovsky, från konstnärskollektivet Pussy riot på ett galleri i Stockholm. De kommer, något frusna, tillsammans med sin lilla son som sover i vagnen. De är vänliga men allvarliga.

De berättar att när tre av medlemmarna från gruppen, däribland Nadezhda Tolokonnikova, blev gripna efter aktionen i katedralen 2012, fördes de till ett fängelse i Mordovia. Lusine Djanyan och Alexey Knedlyakovsky, och flera andra medlemmar bestämde sig då för att åka till fängelset och protestera utanför murarna med målet att få sina vänner frigivna, från ett fängelse som anses vara en av Rysslands värsta fängelser. Den här gången skulle de främst använda sig av konsten, berättar Djanyan.

Fängelserna i Mordovia är från Gulagtiden och verkar fortfarande på samma sätt. Bara att betrakta fängelserna utifrån, med tjocka väggar av taggtråd och ingen insyn, är skrämmande nog, berättar de. Trots rädslan att själva hamna innanför murarna stannade de och genomförde dagligen aktioner genom att måla och göra skulpturer för att uppmärksamma vad som pågick där inne. De stannade i månad efter månad utan att det egentligen hände så mycket.

Utanför fängelset i Mordovia hösten 2013, när Nadezhda Tolokonnikov hungerstrejkade. Det är uniformerade fängelsepoliser som filmar och bevakar när medlemmar ur Pussy riot skapar konst.
Foto: Lusine Djanyan

Brev från insidan

Plötsligt en dag i september, efter månader av kamp, lyckades Nadya, som Nadezhda Tolokonnikova kallades, att skicka ut ett öppet brev om de förhållanden som de levde under. Brevet publicerades i The Guardian. I brevet framgick de omänskliga, slavliknande förhållanden, som rådde i fängelset. De intagna fick jobba över femton timmar per dygn med ett ständigt överhängande hot om våld samtidigt som de utsattes för svält, sömnbrist och psykisk tortyr. Ibland fick fångarna sitta och sy nakna som straff och de sågs ständigt som maskiner. Deras jobb var att sy 100 uniformer per dag men efter ett tag ökade den kvoten till 150 uniformer och om de inte fyllde den kvoten så blev de straffade. Vissa straff ledde till att fångarna frös så pass att de förfrusna kroppsdelarna blev amputerade och det hände även att vissa fångar blev misshandlade till döds.

Tolokonnikova berättade även i brevet att det är den administrativa ledningen som delar ut straffen och att de använder sig av andra interner för att utföra straffen. Hon försökte flera gånger förhandla med ledningen, kräva rättigheter som åtta timmars arbetsdag och längre sömn, men hon blev bara utsatt för hårdare straff. Hon har senare berättat för Djanyan och Knedlyakovsky om ett möte i fängelset där en stor piska hängde på den administrativa chefens vägg. Han förde en normal konversation med henne där han till och med verkade lyssna men han kollade gång på gång upp mot piskan och sedan ner på henne. Den här situationen beskrev Tolokonnikova senare som ett typiskt exempel på hur de utförde psykisk terror mot fångarna som protesterade i fängelset. I samband med publiceringen i The Guardian började också Tolokonnikova hungerstrejka.

Brevet fick internationell uppmärksamhet och många kändisar, som Paul McCartney och Madonna, visade sitt stöd för Pussy riot. Men just då hände inte mycket och ingen utanför visste riktigt vad som pågick innanför murarna och kamraterna var oroliga. De försökte hitta luckor i lagen som kunde leda till frigivning samtidigt som de fortsatte sina protester precis utanför fängelset.

Det var ett högt spel för kamraterna, de ville höras och uppmärksammas samtidigt som de var varsamma i sin dialog med myndigheter och media för att själva inte gripas. I stället uttrycktes åsikter genom målningarna som hade symboliska färger. Djanyan målade bara i tre färger: vit som symboliserade fred, svart som symboliserade protest mot den makt som utövas av kriminella, även av de i fängelset som befäste hierarkin även innanför murarna, och färgen röd som stod för protest mot den administrativa makten som styrde fängelsets förtryckande system inifrån. Porträttet av Tolokonnikova var endast i rött.

Situationen var allvarlig hösten 2013 och flera medlemmar som befann sig utanför fängelset blev utsatta för olika attentat. Ingen i samhället som de befann sig i ville ha med dem att göra, de var inte välkomna någonstans och kunde inte ens hitta någon som ville hyra ut ett rum till dem.

Utanför fängelset i Mordovia skapade delar av Pussy riot konst medan Nadezjda Tolokonnikova satt inne och hungerstrejkade.
Foto: Lusine Djanyan

Nya manifestationer planerades i hemlighet

Allt detta skedde samtidigt som upptakten till de Olympiska spelen i staden Sotji, Ryssland. Strax innan, i december 2013, benådas de tre medlemmarna från Pussy riot. Den ryska staten hoppades kanske på att medlemmarna hade fått nog efter att ha tillbringat över ett år innanför, och strax utanför, ett av landets värsta fängelser. Men Djanyan och Knedlyakovsky berättar att redan under tiden i Mordovien planerade Pussy riot den kommande aktionen. Den skulle ske under OS.

I en bastu i Mordoviens skogar, där de kunde vara säkra på att de inte var avlyssnade, planerades aktionen. De visste att de hade ögonen på sig och de just därför hade allt att vinna. Nu var det inte bara den ryska staten som var intresserad av allt de gjorde utan en hel värld som kände till och följde dem genom sociala medier. Deras protest i Sotji ledde till våldsamma scener, de blev rejält misshandlade och piskade av en grupp kosacker. Detta skedde mitt under ett evenemang där det vimlade av fotografer och filmades och spreds snabbt genom sociala medier i hela världen.

När jag frågar om hur de lyckats vara aktiva i en totalitär stat som Ryssland blir jag uppmärksammad på att Ryssland är så stort att det är lättare att agera i mindre orter bortom Moskva, där allt fokus ligger. Det är inte möjligt för staten att kontrollera alla småorter. Rysslands mindre orter är inte heller så digitaliserade och staten låg länge efter när det gällde att hitta de digitala kanalerna. Nu försöker makten komma ikapp med att, utöver sociala kanaler, även ha koll på nya kommunikationssystem som till exempel de ryska varianterna av Swish. Djanyan och Knedlyakovsky medger att det har blivit allt svårare och mer kontrollerat i Ryssland.

Att lämna Ryssland

I dag bor Djanyan och Knedlyakovsky i Sverige. När jag träffar dem 10 mars är det exakt ett år sen de kom till Sverige. När jag undrar om det är en dag att fira så uppstår en något vemodig stämning och de vet uppriktigt inte vad de ska svara. De har lämnat ett helt liv med vänner, familj och en stor lägenhet med ateljé bakom sig för att bo på 23 kvadratmeter med sitt barn i en liten ort utanför Lindesberg där de väntar på svar på ansökan om uppehållstillstånd.

Alexey Knedlyakovsky berättar att deras situation förändrades efter en aktion som han deltog i, i november 2016. Han hängde då ett kors om halsen på en staty föreställande den förre detta KGB-chefen, och chefsideologen för Röd terror, Felix Derzjinskij, För det blev han dömd till femton dagars fängelse efter en rättegång som varade i fyra minuter, utan att försvarsadvokaten ens fick yttra sig. Det som stack ut den här gången var de oproportionerliga påföljderna, en liten aktion som fick stora påföljder. Det var till exempel inte polisen som grep Knedlyakovsky utan den nationella säkerhetsstyrkan, och regionchefen höll det första förhöret med honom. Det blev också efterföljder där Lusine Djanyan började förföljas när hon promenerade med barnvagn och fick höra fördolda hot som hon kände riktades mot deras barn. De fick också flera hembesök och när de inte kunde känna sig trygga i sitt eget hem valde de att lämna landet och söka asyl i Sverige.

Ovissheten, en psykisk terror

I dag är de mest oroade för sin ovissa framtid. De förklarar att den ena maktapparaten som hade kontroll över deras liv har bytts ut mot en annan maktapparat. I Ryssland hade de den ryska staten som kontrollerade och i Sverige ligger deras öde hos Migrationsverket. Ibland kan de känna att det var enklare i Ryssland, där hade de lärt sig strategier för hur de skulle handskas med den totalitära regimen, men i Sverige vet de inte hur de ska kunna handskas med auktoriteter, de känner inte till systemet på samma sätt och hittar inga genvägar och luckor.

De upplever det ovissa som en psykisk terror. I Ryssland levde de i ovisshet om hur länge Putin skulle vara vid makten och vad han skulle göra här näst. I Sverige lever de i ovisshet om huruvida de kommer att få stanna. Djanyan säger att tiden går och att känslan bäst kan beskrivas som att vara i något slags limbo. Väntan på uppehållstillståndet hindrar dem även från att ha utställningar utomlands och de har flera gånger fått tacka nej till erbjudanden om att ställa ut i städer som Paris och Milano.

Drömmen är att kunna återförenas med de andra i konstnärskollektivet. Drömmen gick delvis i uppfyllelse nyligen när de fick träffa Masha Alyokhina som var i Sverige och uppträdde på Dramaten i Stockholm i samband med 8 mars. Då var det första gången på ett år som de träffade en av de andra medlemmarna i Pussy riot.

– Nu hoppas vi på att få träffa Nadya snart, säger Alexey Knedlyakovsky, och ler för första gången under intervjun.