– Ingenting kan stoppa iranska kvinnors kamp och motstånd. Kvinnokampen har pågått i mer än 100 år i Irans historia och det utvecklas för varje dag. Regimen har i 39 år misslyckats med att stoppa kvinnor från att kräva sina rättigheter, höja sina röster på offentliga arenor och flytta fram sina positioner.

Det säger Parvin Ardalan med anledning av demonstrationen under 8 mars som slogs ner av polisen i Teheran. Internationella kvinnodagen är förbjuden att fira i Iran. Trots förbudet har 8 mars firats av kvinnorörelsen i alla år sedan 1979, ofta inomhus men också ute på gator och torg. På 8 mars för 11 år sedan gick kvinnorna ut i Teheran. Parvin Ardalan, en av Irans mest kända kvinnorättsaktivister, var med när aktivisterna inom nätverket En-miljonsignatur-kampanjen demonstrerade i Teheran. Även då greps och misshandlades många.

Och på Kvinnodagen i år visste kvinnorättsaktivisterna att de skulle bli slagna och gripna när de bestämt sig för att åter gå ut på gatorna.

– Kvinnorörelsen i Iran mognar och stärks för varje dag som går. Kvinnor i allmänhet identifierar sina rättigheter och manifesterar sina krav allt mer. De förstår mer vad som saknas och vad som krävs. Detta ger kvinnorörelsen ny kraft för att åter växa och organiseras. Dessutom ser vi en växande intersektion mellan olika sociala rörelser och krav i dag. För 11 år sedan bjöd vi in aktivister från andra rörelser att stödja oss. I dag går kvinnorörelsen ut med ekonomiska krav mot diskriminering på arbetsmarknaden och då får man automatiskt stöd av till exempel arbetarrörelsens aktivister. I dag ingår den iranska kvinnorörelsen och deras målsättningar i andra sociala rörelsers målsättningar, och tvärtom. Detta kan vi se i kvinnorörelsens 8 mars-affischer där de skriver: ”bröd, arbete, frihet, rätten att välja klädsel”, vilket är inspirerat av de stora protesterna som ägde rum i slutet av december, i fler än 80 städer.

Nya protestformer

Ardalan menar att kvinnors motstånd har präglats och stärkts av de nya och varierande former av protest som kvinnorna i Iran använt sig av under de senaste åren.

– Tack vare en ny generation som testar nya kampmetoder och yttrar sig på ett personligt men samtidigt kollektivt sätt.

– Det som Vida Movahed och Narges Hosseini gjorde genom att stå på Revolutionsgatan och protestera mot den obligatoriska slöjan är en av dessa nya former. Denna form som tar det personliga, alltså rätten att välja sin klädsel, till de offentliga arenorna har omvandlat frågan om slöjtvånget och kvinnors rätt över sin kropp till ett samhällsfråga. Dessa former är mobiliserande och effektiva.

Högt pris

Men priset för motstånd och protest i Iran är högt. Både Vida Movahed och Narges Hosseini är dömda till fängelsestraff. Många av de som demonstrerade den 8 mars utanför arbetsmarknadsministeriet sitter fängslade.

– När vi vid två tillfällen för 11 år sedan gick ut på gatorna och demonstrerade, visste vi också att vi skulle gripas. Men vi nådde en punkt i kampen då vi aktivister insåg att det är vi som måste agera även om vi får betala ett pris. Detta genom att gå ut och bryta tystnaden och höja rösten mot rädslan som regimen tvingar samhället till. Det är vad aktivisterna har gjort i år igen på 8 mars. Det var dags för offensiva protestaktioner. De gick ut trots att de visste att de skulle bli slagna och arresterade. Och det blev de också. Många av dem sitter i fängelse nu, flera svårt misshandlade av polisen. Men dessa former av kollektiva protester spränger muren av rädsla och därför är det viktigt att stödja de som vågar gör detta.

Parvin Ardalan menar att organiserade demonstrationer är viktiga men också andra aktioner, som de självorganiserande blixtaktioner som genomfördes 8 mars i Teheran och tidigare i andra städer mot slöjtvånget. Under 8 mars gick grupper av kvinnor och delade ut flygblad, de sjöng utan slöja på tunnelbanan i Teheran, de skrev slagord på väggar i staden och hängde banderoller från broar.

– En kombination av alla olika motståndsformer brukar vara effektiv. Det finns olika grupper och nätverk som arbetar självständigt, men de som har sina rötter i kvinnorörelsen lämnar inte varandra i sticket när polisen attackerar. Solidariteten är stark bland aktivisterna från olika sociala rörelser som kämpar för frihet i Iran.

Internationellt stöd

Många undrar hur man kan stödja den växande kampen i Iran, vad säger du?

– Genom att sprida information. Tala och skriv om kvinnornas krav som är varierande och omfattande när det kommer till rättigheter och frihet från diskriminering på livets alla områden. Kraven avhandlar allt från kvinnors arbetslöshet och fattigdom, våldet mot kvinnor både i hemmet och på gatorna, till motståndet mot slöjtvånget. Omvärldens kvinnorörelser borde uppmärksamma iranska kvinnors mångsidiga motstånd. Media bör inte bara välja en aspekt som de själva anser viktiga och säljande. Respektera bredden och mångfalden inom kvinnorörelsen och återspegla alla deras krav. Att pressa de styrande i Iran genom internationella påtryckningar är också något som kan hjälpa. Feministerna i Iran räknar med stöd från feminister i Sverige och i världen.