Amatörer skildrar livet i Lafors, ett fiktivt litet brukssamhälle. Lafors exemplifierar utmärkt effekterna av globalisering bortom storstäderna; fabrikerna är nedlagda och jobben är flyttade till fattiga länder. Det tyska lågprisvaruhuset Superbillys övervägande att etablera sig där ger hopp om revitalisering. Med en kommunfilm kommer tyskarna bli övertygade om investeringen och därmed sätta Lafors på kartan. Staden framställs som en smältdegel av kulturella bakgrunder och har en fungerande samhörighet som kan tolkas som ett försvar av glesbygden, samtidigt som de svenska storstädernas brutala segregation och exkluderande enklaver betonas. Det finns inspiration att hämta i Lafors.

Amatörer är regissören Gabriela Pichlers andra långfilm och denna har hon skrivit tillsammans med författaren och dramatiken Jonas Hassen Khemiri, som belönades med Augustpriset 2015 för sin roman Allt jag inte minns. De som är bekanta med Pichlers debutfilm Äta sova dö kommer att känna igen återkommande teman: glesbygden, kön, klass, etnicitet och kapitalism.

Att definiera sin stad

Filmen är i grunden en kamp om representation. För att skapa kommunfilmen som ska övertyga de tyska investerarna om Lafors potential, föreslår kommunanställde Musse att skolungdomarna gör filmen, en idé som är både demokratisk och kan resultera i en originell slutprodukt. Än viktigare är att förslaget skulle kringgå det faktum att kulturbudgeten är slut.

Till följd av elevernas, i kommunledningens tycke, lite väl färgstarka bidrag, beslutar de att anställa en filmare. Huvudkaraktärerna Aida och Dana, som spelas av Zahraa Aldoujaili och Yara Aliadotter, redan oåterkalleligt engagerade i sitt filmande, vägrar att ge upp utan fortsätter med sin film. Amatörerna ställs mot proffsen i striden om att representera kommunen.

Representation handlar om meningsskapande och innefattar maktspel. Filmen frågar sig hur Lafors ska representeras och vem som ska representera Lafors, ett mikrokosmos av Sverige, för att verka så attraktivt som möjligt hos en tysk publik. För den professionella filmskaparen är det viktig att porträttera staden som homogen, i frammarsch och idyllisk. Det är gamla broar, nymålade stugor, och den vita kommunrepresentanten (istället för den icke-vita Musse) som ska fångas av kameran. I korthet, en film som är förenlig med högkapitalismens logik. Emellertid filmar Aida och Dana allt och alla (ibland utan samtycke, stundtals manipulerat) och skapar timslånga dokumentationer utan marknadsföringsvärde av orten som inkluderar ett aktivt deltagande av invånare som vanligtvis är osynliga. Invånarna får själva bestämma över vad de vill filma när huvudpersonerna lämnar över mobilkameran.

Representation i svensk film

Är de homogena kommunfilmerna Pichler kritiserar de uniforma offentliga berättelserna om Sverige? Filmens rollbesättning är heterogen gällande kön, etnicitet och kroppsform och består av oetablerade skådespelare. Karaktärerna är komplexa. Aida och Dana far runt på en trimmad moped och deras fina vänskap får djup när Pichler låter kameran vila vid tjejernas improvisationslekar. Inkluderingen av andra bilder av Sverige, som skiljer sig från de visuellt homogena berättelser som skapas om Sverige och svenskar, blir en del av processen att definiera och transformera vad som är ”normalt” i svenska mediebilder.

Klass i Sverige

Pichlers strävan att skildra andra bilder av Sverige i filmen får även uttryck i representationen av det svenska klassamhället. Under en scen i en butik beskrivs en konfrontation mellan tjejerna och en annan Laforsbo. Under filmskapandet har en politisk medvetenhet (som är välvillig men outvecklad) väckts hos Aida och Dana. De blir provocerade när mannen uttrycker sig positivt gentemot Superbilly. Från hans perspektiv kommer lågprisvaruhuset gynna ”den lilla mannen” som inte har mycket över när räkningarna är betalda. Det är tydligt för betraktaren att Aida och Danas frustration gentemot den enskilde konsumenten som prioriterar sin egen ekonomiska vinning, bör riktas mot det kapitalistiska systemet som kamouflerar ”demokratisk” konsumtion som positiv.

En annan intressant aspekt av filmen är klasskillnaden mellan tjejerna. Danas familj äger och driver regionens äldsta café. Aidas moster städar kommunhuset. Danas föräldrar uppmuntrar dottern att satsa på sina drömmar oavsett konsekvenser, medan Aidas moster däremot inte är särskilt förtjust i filmandet. Familjen har bokstavligen inte råd med ohämmade drömmar; Aidas hobby kan leda till att mostern förlorar sitt jobb. Filmen fångar med andra ord ett brett register av levnadsvillkor i globaliseringens tidevarv.

För oss som vill se bortom konventionella sätt att se, är Amatörer mer än en kritik av de existerande normerna. Den handlar om att transformera bilden av glesbygden, icke-vita kroppar, klass, Sverige, och är kanske en uppmaning att anamma amatörens motståndskraft och ihärdighet.