Det svenska medieinstitutet Fojo genomför för närvarande en pilotstudie i fem länder –Pakistan, Mexiko, Egypten, Ukraina och Filippinerna. Projektet finansieras av utrikesdepartementet med syftet att utvärdera hur ett internationellt digitalt center mot hat och hot på nätet mot journalister som är kvinnor, transpersoner och ickebinära kan etableras och finansieras.

I ett pressmeddelande om satsningen konstaterar Fojo att dessa grupper är särskilt utsatta för hat och hot på nätet, vilket kan utgöra effektiva verktyg för att tysta journalister som utkräver ansvar.

Centrets uppdrag skulle vara att:

• Kartlägga de mest effektiva metoderna och inriktningarna för att motverka hat och hot online på nätet,

• utreda strukturerna bakom hatet, hoten och desinformationen,

• erbjuda praktiskt stöd till journalister och medier som vill öka sin kompetens att hantera online-hatet mot kvinnor i journalistiken,

• stärka nätverken som stöjder utsatta journalister,

• bygga en bro mellan medieindustrin och organisationerna som tar sig an hatet mot journalister på politisk nivå, som Unesco.

Feministiskt perspektiv ställde några frågor till Marika Griehsel som koordinerar projektet tillsammans med konsulten och mediestrategen Christer L Pettersson.

Vad kan du säga om bakgrunden, i korthet?

– Uppdraget kan ses i ljuset av den svenska feministiska utrikespolitiken och den ökade medvetenheten, att kvinnliga journalister i stor utsträckning utsetts för hat, hot och trakasserier både on-line och off-line och att detta dels påverkar deras personliga liv på ett negativt sätt men också att det leder till självcensur. I förlängningen innebär detta ett allvarligt hot mot jämlikhet och hållbar global utveckling.

Hur har arbetet gått hittills?

– Jag har främst talat med kvinnliga journalister och representanter för dels medieinstitut och journalistorganisationer samt enskilda organisationer som arbetar med internetsäkerhet. I varje land har jag djupintervjuat runt tio journalister. Utrikespolitiska institutet i Stockholm har också sammanställt fem landanalyser som kommer att utgöra en del av rapporten.
Arbetet är oerhört intressant och det är slående hur lika kvinnliga journalisters arbetssituation är i dessa fem länder.

Röster från Filippinerna, Ukraina, Kenya, Saudiarabien och Sverige. Fuente: Fojo

– Många av de jag träffat blir förvånade över att höra att det även finns utmaningar i ett land som Sverige då det gäller trakasserier över internet mot kvinnliga journalister. De jag träffat är uppriktigt glada och även förvånade över att en svensk regering visar intresse för frågan runt global pressfrihet och journalisters arbetssituation. Många efterfrågar solidaritet inom journalistkåren globalt. Man känner sig ofta ensam, rädd och utsatt då hat, hot och trakasserier drabbar en. En del vittnar om att de inte vill visa sig svaga och därför inte ens berättar för kollegor om hot och hat.

– I några av länderna är journalister jag träffat oerhört rädda för repressalier och vågar inte tala öppet om situationen på grund av den begränsande pressfriheten. Jag kommer därför inte att citera med namn i rapporten. Mötet med kvinnliga kollegor ger stort hopp, deras mod och beslutsamhet att fortsätta att arbeta och lyfta viktiga samhällsfrågor är enastående.

– En annan viktig observation är det faktum att i alla pilotländerna finns det exempel på kvinnliga journalister som lämnat de etablerade medierna för att grunda och driva egna nyhetsplattformar på internet där de kan kontrollera innehåll. Ofta produceras text, tv-reportage och radio på flera språk på samma plattform. De är extra utsatta för hat, hot och trakasserier på grund av att de ofta rapporterar om maktmissbruk, korruption, sociala orättvisor. Dessa publicister är i akut behov av oberoende finansiering och stöd. De är också är helt beroende av de dominerade sociala medieföretagen som Facebook, Twitter och internetsökföretag som Google, vilket gör dem extra sårbara.

– Min uppfattning är att det är oerhört bråttom att olika aktörer som värnar om pressfrihet går samman och agerar kraftfullt. Det är också en del av uppdraget att se över olika möjligheter till samarbete bland pressfrihetsorganisationer. I arbetet med att samordna, kartlägga och driva på gentemot beslutsfattare och sociala nätföretag kan ett framtida center med rätt resurser göra avgörande nytta. Pressfrihet och jämlikhet är fundamentala byggstenar för de globala hållbarhetsmålen.

Som en del i projektet har ni skickat ut en enkät, vad är syftet?

– Att få en bild av hur journalister upplever omfattningen av hat, hot och trakasserier. Om det har lett till självcensur och om de har någon uppfattning varifrån hotet och hatet kommer. Vi hoppas att få ta del av deras uppfattning om de anser att hot, hat och trakasserier är mer vanligt mot kvinnliga journalister än mot manliga.

Enkäten riktar sig till journalister i de fem pilotländerna – Pakistan, Mexiko, Egypten, Ukraina och Filippinerna – och Sverige. Resultatet kommer att ingå i rapporten runt pilotstudien, som ska vara klar den 31 augusti 2018.