Festivalens höjdpunkt är karnevalen som tågar genom det historiska centrumet i kolonistaden Granada, där poesifestivalen äger rum. Först hästar som drar likvagnen. I dess kista ligger diskriminering, karnevalens tema, i många former: sexuella trakasserier, våld, ojämlikhet och miljöförstörelse på sin väg för att begravas.

Sedan kommer pickupen som stannar vid varje gatuhörn. Från dess flak reciterar poeterna sina dikter, på danska, hebreiska, engelska, japanska, spanska och andra språk. Efter pickupen tågar publiken och det långa följet av folkdansare i färgsprakande dräkter och bullrande orkestrar.

”Viva la poesía!” (”länge leve poesin”), ropar publiken.

”Måtte diskrimineringen dö! Måtte våldet dö”, ekar det från lastbilsflaket.

En blandad publik – turister och lokala, tuggummiförsäljare och skolelever – följer storögt med i spektaklet från trottoarer och balkonger, restauranger och caféer.

Martha, skolelev från Granada, som kollar in karnevalen från trottoarkanten, säger:

– Jag kommer varje år och lyssnar på poeterna – jag älskar poesi!

– Karnevalen tillsammans med poesifestivalen är en starkt gripande upplevelse, säger Madeleine Grive när jag träffar henne en dag efter karnevalen, något medtagen efter att ha gått och dansat i tåget i över fyra timmar i glödhet sol.

– Karnevalen och festivalen är ju en plats för spektakel, lek och samvaro. Gränsen mellan åskådare och scen löses upp och hela stan medverkar i denna folkfest. Och samtidigt, i interaktion med leken, uttrycks underifrån ett missnöje mot makten. I och med den symboliska begravningen av diskrimineringen – ojämlikhet, sexuella övergrepp och våld – som råder i landet framför karnevalen också sin samhällskritik, kommenterar Grive och fortsätter:

– Det vore en dröm att göra något liknande i Stockholm.

Men medger att det vore svårt:

– I ett land som Nicaragua med diktatur och stora sociala klyftor, där 85 procent av befolkningen lever i fattigdom, spelar poesin och det karnevaliska en oerhört stor roll. Och det finns traditioner.

Poesins huvudstad

Nicaraguanerna tvivlar inte: Granada är poesins huvudstad och poesifestivalen, som firas för 14:e gången, är en av det lilla centralamerikanska landets stoltheter. Å ena sidan drar den uppmärksamheten ifrån konflikter och fattigdom, som under lång tid stämplat landet, och lockar till sig besökare från när och fjärran. Å andra sidan sägs det allmänt att ingenstans finns så många poeter per kvadratmeter som i Nicaragua, där ”alla är diktare tills motsatsen är bevisad”.

Mannen som störtade diktatorn Somoza var diktare. President Daniel Ortega skrev, liksom många andra av sandinistrevolutionens kommendanter, dikter. Hans hustru, vicepresident Rosario Murillo, är poet. De flesta skolbarn kan recitera dikter – främst av den store Ruben Darío, hemmahörande i Nicaragua. Han är ”modernismens fader” i den spansktalande delen av världen och kallas även ”prinsen av det spanska språket”. Daríos arv anses vara en av de viktigaste orsakerna till att poesin är så populär i Nicaragua.

Debut vid 50

Madeleine Grive är glad över att festivalen omfattar teman som sexuellt förtryck och #metoo. Festivalarrangörerna deklarerade: ”De hör till världens största problem och det är vår plikt att ta upp dem.”

En av festivalens många paneldebatter har som tema poesi och jämställdhet. Enligt moderatorn, den nicaraguanska poeten Marianela Corriols, är jämställdheten inom poesins värld fortfarande en utmaning i Nicaragua, trots att kvinnorna har upplevt framsteg inom utbildning, politik och arbetsliv de senaste 30 åren.

– Det finns vittnesmål om kritiker som diskriminerar och behandlar kvinnliga författare illa. Dessutom definierar manliga kritiker och historiker vad som är inne och ute inom poesin och litteraturen, säger Corriols, som även är ordförande för sammanslutningen av kvinnliga författare i Nicaragua.

– Problemen slutar inte där: Nicaraguanska kvinnor ska först vara mödrar, hustrur, ansvariga för hushåll och arbeta för att skaffa mat på bordet, sedan kan de skriva poesi. Det medför att de nicaraguanska kvinnliga poeterna i genomsnitt har passerat 50-strecket när de ger ut första boken, förklarar Corriols.

Männen dominerar

På andra sidan av Atlanten ser det inte bättre ut:

– I Spanien är förläggarna och juryn vid tävlingarna män, och manliga diktare och författare vinner de största priserna, säger en av paneldeltagarna, Elsa López, poet från Kanarieöarna.

Hon tillägger att detta gäller alla konstformer i Spanien. Vid en konstutställning var 40 män och endast två kvinnor representerade, men arrangörerna sade att de ”inte hade hittat kvalificerade deltagare bland kvinnor”.

– Detta förankrar ett patriarkaliskt system och en dito syn på världen, slår hon fast och observerar samma tendenser även under festivalen i Granada.

– I panelerna sitter sex män och två kvinnor, konstaterar hon torrt.

En snabb blick på programmet tyder på att López har rätt. Det enda undantaget är panelsamtalet om poesi och jämlikhet – där deltar endast kvinnor.

– Det borde ha planerats annorlunda. Män och kvinnor, personer med olika sexuella orienteringar, unga och äldre borde delta i jämlikhetsdebatten, liksom personer av olika etniskt ursprung, anser moderator Corriols.

Självförtryck och ojämlikhet

Madeleine Grive ser en liknande tendens i Sverige: flest kvinnor i debatten om jämlikhet, och männen tar ofta hem de största prisen, men det är de kvinnliga poeterna som är de ledande, de främsta, säger hon.

– Förhållandena har blivit bättre. Men en sak är säker: Nobelpriset går till män, tillägger hon.

Däremot domineras förlagsbranschen i Sverige av kvinnor till skillnad mot förhållandet i den spanskspråkiga litteraturvärlden.

– Men många har ändå en känsla av att kulturvärlden regeras av män, säger Grive som påpekar att både författare och journalister har skrivit under #metoo.

– Metoo och det faktum att så många yrkeskvinnor inte vågat berätta om vilka fysiska och mentala övergrepp de utsatts för på jobbet och under utbildningen: journalister, skådespelare, musiker, jurister, inte ens ledamöterna i Svenska akademien, visar vilket ojämlikt samhälle vi har också i Sverige, påpekar hon.

Att så många – tiotusentals offer som nu vittnat – trott att de trakasserier och det våld de utsatts för var något unikt, ovanligt, visar på hur mycket självcensur och självförtryck som också råder, förtydligar Grive.

Litterär #metoo

Madeleine Grive är förutom festivaldirektör även chefredaktör för kulturtidskriften 10TAL, som 2015 gav ut ett dubbelnummer av tidskriften med titeln ”Övergrepp”. Där skrev kvinnor litterärt om våldtäkt och andra kränkningar. Övergrepp som upplevelse var även del av programmet under poesifestivalen samma år med uppläsningar, musik, konst och samtal om ”den sociala relationens blinda fläck”.

– Nu har vi gjort nåt verkligen speciellt och viktigt, minns Grive att hon tänkte då.

– Det var väl ett första steg, konstaterar hon i dag, snart tre år senare, och tillägger att man får en annan förståelse om ett ämne om man får det skönlitterärt gestaltat. Den 20 mars i år följdes utgivningen upp med ett event där författare och konstnärer, och även musikern Marit Bergman, medverkade.

I Granada deltog Grive i en paneldebatt som handlade om hur poesin kan bidra till samhället. Hon framhöll att poesifestivaler är en mötesplats för poeter från alla delar av världen där man utväxlar både idéer och värderingar och förhåller sig öppen inför olika kulturer, språk och kön.

Madeleine Grive. Foto: Erika Brenner

Angelägna ställningstaganden

Madeleine Grive kom också in på att poesifestivaler för det mesta står för yttrandefrihet, demokrati och solidaritet och att hon som ledare för Stockholms internationella poesifestival kämpar med att sätta de mest angelägna ämnena på dagordningen. Hon tror på att poesin alltid uttrycker det som är viktigast för människor i sin samtid.

Granadafestivalens slutdeklaration tog ställning till sexuella kränkningar, klimatet och världens alla migranter. En önskan var också att kolonistaden Granada blir del av Unesco:s världsarvslista.

Mariana Corriolls skulle vilja ta ett vidare grepp än så:

– Litteraturen överhuvudtaget borde bli bättre på att tala om ojämlikhet, inklusive könsrelaterat våld, och inom de litterära och akademiska cirklarna vet man ännu inte hur man ska behandla misogyni.