Antalet barn som föds av surrogatmödrar väntas i år bli fler än de som kommer via internationell adoption till föräldrar i Sverige, enligt företrädare för surrogatbranschen som intervjuas i SVT:s Uppdrag granskning på onsdagen. Maria Fredriksson reflekterar över de motsägelsefulla argument som blir synliga i intersektionen mellan adoption och surrogatmödraskap.
Då SVT själva väljer att ställa surrogatmödraskap bredvid adoption är det rimligt att även jag liksom tidigare gör samma jämförelse. Det är knappt att jag kan sortera i allt jag vill säga om detta men jag börjar med språkbruket.
Det är intressant att när man talar om surrogatmödraskap används ord som ”agentur” och ”bransch” som direkt associeras till affärsverksamhet och handel. Man ställer ”kommersiellt” surrogatmödraskap mot ”altruistiskt” där det förstnämnda är det som barnlösa liksom pressas till då den svenska lagen är så ogin och vägrar tillåta altruistiskt surrogatmödraskap inom den svenska vården.
I adoptionsdebatten är det å andra sidan strängt förbjudet att tala i termerna ”bransch” eller kommersialism och adoptionsorganisationerna ryser åt benämningar som ”agentur” och ”handel”.
Vidare tillåter inte den svenska regeringen surrogatmödraskap med hänvisning till att det inte går att garantera ett etiskt förfarande, samtidigt som den svenska myndigheten med tillsynsansvar för adoptioner konstaterar samma sak gällande internationella adoptioner utan att det höjs regeringsröster om upphörande eller ens strängare reglering av dessa. Istället talas det om höjda adoptionsbidrag.
I surrogatsammanhang betonas vikten av biologiska band – surrogatmamman betraktas inte som någon form av förälder och man menar att någon anknytning inte äger rum då hon inte har någon biologisk koppling till barnet. I adoptionssammanhang är som bekant de biologiska bandens betydelse för anknytning något som starkt tonas ner – de ska helst inte erkännas alls.
Vidare lyfts det fram att surrogatagenturerna inte längre bara verkar i så kallade fattiga länder utan även i länder som USA, Georgien, Ukraina och Ryssland. Sedan när präglas dessa länder av jämn resursfördelning? Skulle det faktum att de ekonomiskt mest utsatta i dessa länder anlitas som surrogatmödrar vara ett argument för att införa systemet i Sverige?
Det är även märkligt hur de förmodat så stränga reglerna som omgärdar adoption används som argument för att barnlösa vänder sig till surrogatindustrin och på ett sätt som verkar dölja på en outtalad anklagelse och beklagan över reglementet. Är det inte bra att trösklarna är höga? – reglerna är ju till för att så långt det går garantera att barns rättigheter tas tillvara.
Det slår mig även att den där omsorgen alla barnlösa västerländska medelklassiga människor känner för barn i adoptionssammanhang plötsligt inte är lika utbredd och stark – inte nu när det är billigare och lättare att fixa barn – som dessutom är ens egna! – på annat sätt. Det enda som saknas nu är en svensk lagstiftning som ger dessa barn legitimitet och tills det sker är det viktigt att surrogatkunderna framställs som utsatta offer.
Jag kan inte annat än att sluta mig till att hela debatten om alternativa familjebildningsmetoder präglas av pragmatik in absurdum.
