Ungdomar vistas i dagligen i en värld full av missledande information och starka krafter men även stora möjligheter. Det konstaterar aktörerna bakom Det resande demokratilabbet – en utställning som under ett år ska turnera på bibliotek runt om i landet och stärka ungdomars motståndskraft mot propaganda. Feministiskt perspektiv ställde några frågor till projektledaren Carina Milde.
Arbetets museum är ett av Sveriges fjorton centralmuseer med en projektbaserad verksamhet och samarbetsparter i de flesta utställnings-, program- och forskningsaktiviteter. Carina Milde är intendent på museet sedan 2008, och har konsekvent arbetat med allt mer riktade samarbetsprojekt, det senaste är ett samarbete med Statens medieråd, MSB, Kungliga biblioteket, Sensus och Postkodstiftelsen som ska lanseras i slutet av september.
– Tillsammans med två ungdomsgrupper i Göteborg och Norrköping har vi kunnat skapa Det resande demokratilabbet, ett otroligt angeläget och utmanande projekt som riktar in sig på att ungdomar i dag är oerhört attraktiva måltavlor för propaganda och att de behöver hjälp att förstå och hitta verktyg för att hantera detta.
Carina Mildes första stora projekt som intendent var att starta Nordiskt nätverk för politisk illustrationskonst där Sverige, Norge och Finland arrangerade tre årliga internationella konferenser med efterföljande vandringsutställningar på samma tema som konferenserna.
– Där var vi tidigt ute med att lyfta kvinnliga serietecknare, en könande benämning som var mer aktuell 2010 än i dag, och den förändrade bilden av kvinnan i tecknade serier. Vi behandlade även den arabiska politiska satirens förändring sedan 1950-talet och hur både arabiska och icke arabiska tecknare förhåller sig till de allt striktare tabun som styr möjligheten att kommentera arabvärlden, deras folk och kultur.
– Vi behandlade även stereotyper inom satirvärlden. Detta blev starten för ett otroligt viktigt samtal med våra aktiva satirtecknare. Stereotyper är som alla förstår, ett otroligt praktiskt verktyg för att snabbt fånga sina läsare.
En av deltagarna i den konferensen var Joanna Rubin Dranger, professor i illustration på Konstfack, och mötet resulterade i en gemensam utställning med Bildskolan, först publicerad i Feministiskt perspektiv som artikelserie 2013. Utställningen innehöll även bilder av norska satirtecknaren Siri Dokken, som själv kritiskt granskade sina bildval.
– Joannas kunskap och driv är jag otroligt ödmjuk inför och jag har fått förtroendet att visa hennes arbeten och ha henne här för föreläsningar vid flera tillfällen.
Carina Milde har även arrangerat utställningar tillsammans med mexikanska utrikesministeriet, visat hotade satirtecknare som lever i skydd inom ICORN-programmet och haft en turnerande utställning om EWK i Baltikum med regelbundna yttrandefrihetsworkshops med ungdomar från norra och östra Europa i samarbete med Svenska institutet, svenska ambassaden i Riga och Unesco.
Det resande demokratilabbet riktar sig till skolklasser och ska genom workshops med lärare och bibliotekarier ge unga verktyg för källkritik, värdering av information och att avslöja propaganda.
Sett till hur samhällsdebatten, valrörelsen och den internationella politiken utvecklas låter detta som kompetensutveckling de allra flesta skulle behöva. Kan vem som helst ta del av utställningen och finns det planer på att vidga målgruppen för workshops?
– Utställningen riktar sig främst mot ungdomar eftersom den baseras på Statens medieråds pedagogiska skolmaterial Propaganda och Bilders makt. Workshopen är en inkörsport för lärare att gå hem till klassrummet och genomföra de lektionstimmar som finns i materialet. Så i nuläget är det skolklasser som kommer få ta del av workshopen. Det är inte detsamma som att utställningen inte riktar sig till alla, oavsett ålder.
– Våra anslag är generella vad gäller medie- och informationskunnighet och digital kännedom. Vi tar ett lekfullt helhetsgrepp kring frågorna som Statens medieråd fokuserat på. Vi ger alla utställningsbesökare en snabb ingång i de tekniker propagandister använder och en förståelse för att budskapen paketeras så att igenkänningsfaktorer gör att propagandan lättare slinker in. Här ges inte bara insikter om hur en värjer sig, vi ger även konkreta verktyg i hur du blir en tryggare och mer kunnig aktiv nätmedborgare.
Vilka bibliotek kommer att bli aktuella för turnén? Kan de själva ansöka om att få besök av utställningen?
– Just nu har vi 55 bibliotek som visat intresse, från norr till söder. Turnéplanen sätts just nu och biblioteken måste själva acceptera vår planering innan vi kan säga var de kommer visas. Vi har en turnéansvarig i projektet som tar emot alla förfrågningar. Utöver detta har vi en programkoordinator som hanterar kontakten med biblioteken så att de får del av det seminarieprogram vi erbjuder inom projektet. Här har vi exempelvis MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som erbjuder kostnadsfria föreläsningar. Även det viktiga projektet #vimåsteprata.
Lite synd att premiärvisningen är först efter valet. Vad är de viktigaste lärdomarna som kommer att förmedlas enligt dig?
– Valet är viktigt, inte minst mot bakgrund av den våg av ultrakonservatism som drar över Europa och västvärlden, där våra grundläggande demokratiska värderingar hotas. Men utställningen och alla samarbetsparters mål med utställningen är mer än detta val. Vi fokuserar på att förmedla konkreta och livsviktiga kunskaper, framförallt till ungdomar som ännu inte får rösta, hur de kan leva och vistas säkrare på nätet. Att göra dem medvetna om hur rekryteringar till vit maktrörelser ser ut, hur religiös fundamentalism gestaltar sin verklighet i riktade kampanjer, hur spelestetik, memes, chattfunktioner och direktmeddelanden på dejtingsajter är platser där propagandister lyssnar in, bekräftar och sedan lockar in ungdomarna.
– Våra ungdomar är en primär målgrupp för propagandamakare i dag. De är vår prioritet. Det är livsviktigt att vi börjar lyssna på våra ungdomar, bemöter deras världsbild som i allt för hög grad är baserad på åsikter och influenser och erbjuder nyanser utifrån demokratiska grunder och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Något som i förlängningen kommer att kunna påverka deras riktning positivt inför kommande val. Det är det samtalet vi vill föra i utställningen.
Vilka är de största utmaningarna i din roll som projektledare för Det resande demokratilabbet?
– Utmaningen jag ser som projektledare är egentligen två. Dels att se till helheten och försöka stå tillbaka själv. Jag försöker, med en sliten sportmetafor, vara backspelaren som har överblick över läget och ser till att skydda det långsiktiga målet samtidigt som jag lyssnar in delprojektledare och utförare i alla led. Det innebär att jag både måste fatta beslut, killa darlings och försvara mina medarbetare i projektet, samtidigt som jag förhåller mig till våra samarbetspartners och deras ambitioner och viljor.
– Den andra utmaningen är att inte göra allt själv. Att projektledare tar för stora ansvarsbitar själva, i genomförandet innebär ibland den högsta risken i ett projekt. Men det är svårt att låta bli. För det jag får förtroendet att göra är så roligt. Vad gäller själva sakfrågorna i vårt aktuella projekt, lutar jag mig tryggt mot de kompetenser vi utgår ifrån. Det Statens medieråd gör är genomforskat och ytterst trovärdigt.
