I början av maj samlades tusentals människor under akvarellfestivalen i medeltidsstaden Fabriano i centrala Italien. Det som började som en exklusiv utställning för några få inbjudna har utvecklats till den viktigaste mötesplatsen för akvarellkonstnärer i världen.
Mångsysslaren Vera Billing leder den nordiska gruppen på akvarellfestivalen.
– Det är fantastiskt kul att träffa alla i akvarellvärlden från hela planeten, som jag annars bara har kontakt med via sociala medier, säger Vera Billing.
I Fabriano tillverkas ett av världens mest prestigefyllda akvarellpapper och hjärtat för festivalen är pappersmuseet i staden. I år lockades närmare 1 500 konstnärer från 75 länder att delta. De kom för att måla, lära av varandra och nätverka. Festivalen, som startade i mycket liten skala för cirka tio år sedan, har kommit att bli en referenspunkt i akvarellvärlden.
Under fyra intensiva festivaldagar träffar Billing vänner och konstnärskollegor från Amerika, Australien, Japan och England för första gången i verkliga livet.
– Det är ensamt att verka som konstnär, säger hon och lokalt är ofta konkurrensen ständigt närvarande, därför är det så skönt att vara här där det heller inte förekommer tävlingsinslag. Det finns inget pris att vinna.
Hon fortsätter:
– Festivalen är öppen för alla, vilket gör den både bred och inkluderande.
Bryter hierarkier
Billing menar att Fabrianofestivalen skiljer sig åt genom att försöka bryta hierarkier inom akvarellvärlden. Detta till skillnad från många andra sammanhang där det fortsatt är traditionellt och patriarkaliskt.
– Det finns en stor och växande global organisation för akvarell, som började med fina ord om kärlek och gemenskap och fred, men efter att jag deltagit i en del sådana utställningar och mött personerna på riktigt, har jag dragit mig ur. Det har för mig varit ord utan innehåll, gamla patriarkala mönster, en toppklick, exkludering och ingen insyn, säger hon.
Billing beskriver hur den övriga akvarellvärlden karaktäriseras av manlig dominans bland domare och pristagare, trots att de flesta konstnärer är kvinnor.
– En del domare i censurerade utställningar, sorterar direkt ut akvarellmålningar med blommor till exempel, säger hon.
En annan aspekt Billing lyfter fram är att vara tillsammans med andra konstnärer som arbetar med akvarell och förstår att uppskatta konsten.
– Akvarell anses ofta inte vara riktig konst. Det är vanligt att få frågan, gör du riktiga målningar också?, berättar Billing.
Kan aldrig målas över
Det lever kvar en syn på akvarell som något överklasskvinnor sysslade med förr eller som något manliga målare använde som skissmaterial för det riktiga måleriet.
– Med riktiga, avses då oljemålningar. Det är inte många som förstår hur svårt det är att måla akvarell. När du målar med olja täcker du hela underlaget, och de ljusa färgerna kan komma sist, vilket gör att du kan måla över och måla om. Men akvarell kan du aldrig måla över, eftersom färgerna är transparenta och pappret alltid lyser igenom, säger hon.
Även festivalorganisatören Anna Massinissa betonar vikten av att fokusera på konsten och kvalitén med syftet att höja akvarellmålningens status i konstvärlden.
Den styvmoderliga behandlingen av akvarellkonsten gör att priserna är mycket lägre och det är i stort sett omöjligt att överleva på konstnärsskapet. Vera Billing har dock ägnat de fyra senaste åren åt att måla på heltid.
– Det är knapert, men det går, säger hon och tillägger: Det går någorlunda för att jag lever minimalistiskt.
Hon är medeltidsarkeologen och mångsysslaren som för cirka tio år sedan gjorde tidningen Fri jord om jord och mat på livets villkor. Sedan sju år tillbaka bor hon i sin lilla ateljé, som hon har byggt själv, på Orust, i Danmark. Hennes måleri är nära kopplat till hennes intresse för jorden, naturen och växtriket.
Reser och observerar
Motiven till sina målningar hämtar hon främst från just växtriket i Norden. Hennes bidrag till utställningen på festivalen heter Bluebell Forest, som dock är ett engelskt motiv.
– Jag tycker väldigt mycket om de japanska målarna. De målar ofta väldigt poetiskt, och jag skrev själv poesi tidigare men inte längre. Istället målar jag, säger hon.
Vera Billing deltar på festivalen för första gången. Resan till centrala Italien gjorde hon med tåg, vilket tar ett par dygn.
– Det är väldigt romantiskt att resa med tåg. Det ger tid till att observera, både människor och naturen, säger hon.
Hon beskriver att hon arbetar mycket så, genom att observera och att öva på att observera, särskilt träd och växter.
Bluebell forest
Green encounter
Preast falls
Slowing down
Where granny lived
Konstnär: Vera Billing
