I år blir 17 december en tillfällig flaggdag för att uppmärksamma att det var 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. Men var det verkligen 1918 som kvinnor för första gången fick rösta och vilka kvinnor omfattades av den rätten? Rösträttsexperten och historikern Josefin Rönnbäck verksam på Luleå tekniska universitet reder ut datum, årtal och vad rösträtten egentligen innebar.
Vad tycker du om den tillfälliga flaggdagen den 17 december i år?
– Jag tycker att det är problematiskt av flera anledningar. Dels brukar man aldrig ha tillfälliga flaggdagar, så det är märkligt att man väljer att göra så just när det gäller rösträtten. Sedan är själva datumet egentligen helt fel. Det som hände 1918 var att ett antal män la fram ett princip-beslut om att frågan om utvidgad rösträtt för vissa män och kvinnor skulle röstas om året därpå, det vill säga 1919. Så skedde också, det var den 24 maj 1919 som frågan röstades igenom, men det var först i nästkommande riksdagsval 1921 som den nya rösträtten kunde genomföras i praktiken.
Så vilket datum och år tycker du vi ska fira då – 1919 eller 1921?
– Det är lite svårt att svara på, egentligen tycker jag båda två. Den övergångsregering som vi har nu tycker att vi borde fira i januari 2021 eftersom det då är precis hundra år sedan kvinnor fick rösta för första gången. Det är mer feministiskt att fira det än 1919 när endast beslutet gick igenom, har demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke sagt, och jag håller med henne. Men det är också viktigt att komma ihåg att inte alla kvinnor fick rösta 1921, och inte heller alla män.
– Både kvinnor och män kunde diskvalificeras och förvägras rösträtt av olika skäl. Till exempel kvinnor som som fått fattigvårdsstöd, suttit i fängelse, var psykisk sjuka eller på andra sätt var omyndigförklarade. Även män i dessa kategorier förvägrades rösträtt. De olika restriktionerna har avskaffats under en lång tid vid olika tillfällen, många av dem försvann år 1945. Den senaste restriktionen som gällde omyndigförklarade personer på grund av allvarligt psykisk sjukdom – både män och kvinnor, avskaffades 1989.
– Så om vi nu ska fira 100-årsjubileum så kanske borde vi fira det år 2089.
Vi har dock fortfarande två kategorier som inte omfattas av den allmänna rösträtten; personer under 18 år och personer utan svenskt medborgarskap.
Om vi går tillbaka till början av 1900-talet, den tid då kampen för rösträtt startade, vad finns det för avgörande händelser och steg i processen som du tycker bör belysas särskilt?
– Egentligen började det ännu tidigare. År 1884 lades den första motionen om kvinnlig rösträtt fram i riksdagen av den liberala politikern och publicisten Fredrik T Borg. Motionen skrattades ut, man raljerade över honom och motionen lades ner snabbt. Knappt tjugo år senare, 1902, startades den första rösträttsföreningen av en grupp kvinnor i Stockholm. Efter det bildades det fler, som flest var det 200 lokalföreningar runtom i landet och sammanlagt 17 000 kvinnor var medlemmar i någon av dessa föreningar mellan åren 1902-1919. Medlemmarna från rösträttsrörelsen reste landet runt och hälsade på människor för att uppmuntra dem att engagera sig.
– Det påminner lite om det Gudrun Schyman har gjort med Fi och deras homepartys. På den tiden fanns det såklart inga sociala medier, utan man fick förlita sig helt på det skrivna och talade ordet. Folk skrev brev, åkte häst och vagn, reste med tåg, tog båten, och använde till och med skidor för att ta sig fram till mer avlägsna. Det tog därför av förklarliga skäl mycket lång tid att nå fram till alla kvinnor med sitt budskap. Det fanns en känd häst som en kvinna från rörelsen red på, den gick under namnet Rösträttskampen.
Vad finns det för lärdomar från rösträttskampen som är värda att lyfta fram nu när kvinnor igen står i främsta ledet mot fascistiska vindar som blåser i hela Europa och stora delar av världen?
– Jag tror att organisering och möten är nyckelorden. På den tiden fanns inte tv och knappt radio, därför var det fysiska mötet det viktigaste sättet att föra rösträttskampen framåt. Det var också en tid då i princip alla var med i olika folkrörelser, man ordnade kurser och gjorde folkbildande insatser. I dag sprids informationen digitalt tack vare vår teknologiska utveckling, och det har bidragit till det som kallas ”knappdemokrati”. Man behöver bara trycka på en knapp på datorn för att visa sitt stöd eller skriva på ett uppror. Men egentligen gör man kanske inte så mycket, det kräver ju i princip ingenting av mig som individ att trycka på en knapp.
– Jag tror vi behöver ta oss bort från datorn och ut i det offentliga rummet.
Om det är något vi kan lära av rösträttsrörelsen så är det just det, att mötas ”live”, och att aldrig ge upp kampen för det vi tror på.
