Det är en splittrad kommunstyrelse i Göteborg som möts på onsdag för att bland annat diskutera stadens arbete mot våldsbejakande extremism. Inom majoritetsstyret finns fortfarande motstridiga bilder kring den inställda visningen av Burka songs 2.0 med efterföljande samtal. Maria Jacobson konstaterar att det finns en förhistoria och befarar långtgående konsekvenser.
”Affären” Burka songs 2.0 i Göteborg har nu pågått i närmare sex veckor. Framför allt är det kommunstyrelsens ordförande, Ann-Sofie Hermansson (S), som tycks vara närmast fixerad vid ämnet. Utöver att hon fördömer Hanna Högstedts film Burka songs 2.0 har hon offentligt pekat ut två muslimska kvinnor, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, som extremister. De skulle delta i ett samtal efter filmvisningen. Hermansson är polisanmäld för förtal av kvinnorna. För en fylligare bakgrund, läs Feministiskt perspektiv, 4 april 2018.
Mig veterligen har Hermansson inte sett filmen eller pratat med kvinnorna. Filmen är ett intelligent ifrågasättande av bland annat islamofobi och av vem som har tolkningsföreträde i samhället. Högstedt skärskådar sin egen roll som vit icke-muslim när hon sjunger den franska nationalsången iklädd burka på gator i Paris. Nu har filmen visats i samarbete mellan ideella föreningen Göteborgs litteraturhuset och Folkteatern – biljetterna tog slut på ett par timmar.
Hermansson agerande orsakar dessutom splittring i den rödgröna ”regeringen” i Göteborg med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som är starkt kritiska till vad som sker. Vänsterpartiet skriver i ett yttrande till kommunstyrelsen: ”Om ingen saklig grund framläggs kan vi inte tolka det på något annat sätt än att man (S) vill utestänga två muslimska kvinnor med ett maktkritiskt perspektiv från ett offentligt samtal med svepande anklagelser om både våldsbejakande extremism och hedersvåld.”
Att härska genom att söndra är riskabelt ett valår. Ärendet om stadens arbete mot hedersförtryck och våldsbejakande extremism ska behandlas i kommunstyrelsen i morgon, onsdag 25 april, efter att ha bordlagts två gånger på begäran av Moderaterna. Där sågas stadens enhet för mänskliga rättigheter: ”Vi (S) har också noterat att stadsledningskontorets avdelning för mänskliga rättigheter varit involverat i ett evenemang (Burka songs 2.0), där det framkommit en anmärkningsvärd brist på genomtänkt värdegrundsarbete.”
I morgon ska också annat ärende upp som handlar om översyn om stadens modell för föreningsbidrag upp. Även det kopplas till hedersförtryck och våldsbejakande extremism. Socialdemokraterna yrkar bland annat på att föreningar som söker verksamhetsbidrag ska ta avstånd från hedersförtryck och våldsbejakande extremism. Dessutom ska föreningar rådgöra med tjänstepersoner på stadens enhet mot våldsbejakande extremism om de kommer i kontakt med personer eller miljöer som berörs av detta.
Här ska alltså kommunen ta på sig något som liknar en polisiär kontroll för att föreningar ska få bidrag. Hur ska föreningar eller kommuner kunna veta om en medlem har avsikt att till exempel begå ett terrorbrott längre fram i tiden? Ska föreningar göra en säkerhetsbedömning av varje ny medlem?
Är det ens är tillåtet att lämna ut information om enskilda personer som kan tänkas vara radikaliserade? Säpo lämnar, enligt egen uppgift, bara ut information till polismyndigheten.
Givet är att förslaget indirekt riktas mot muslimska föreningar och det muslimska samhället i stort. Stigmat har förstärkts under de senaste veckorna, därtill sprider Hermansson rädsla och piskar upp en hätsk stämning bland allmänheten.
I ärendet som handlar om föreningsbidrag har Alliansen skrivit ett mer nyanserat yttrande där de anför att det är svårt att ta fram en kontrollmodell för att få bort personer med onda avsikter.
Den uppkomna situationen har flera dimensioner; yttrandefrihet, konstnärlig frihet, kulturella uttryck, feminism, islamofobi. Det handlar också om ett slags ”ministerstyre” på lokal nivå när Hermansson blandar sig i beslut och verksamhet på förvaltningsnivå. På det nationella planet är ministerstyre förbjudet.
Inte minst den feministiska dimensionen är central. Hanna Högstedt, Fatima Doubakil och Maimona Abdullahi är alla feminister och står upp för allas rättigheter, exempelvis hbtq-personers, och talar i hen-termer. Hermansson säger sig vara feminist men hennes hållning får mig att tvivla. Kan hon inte ha mer än en tanke i huvudet? Men ännu mer funderar jag på vad Feministiskt initiativ tycker. De har inte sagt ett pip. En besvikelse och som väljare känns inte Fi just nu som ett alternativ för mig.
Situationen är komplex men Ann-Sofie Hermansson gör det enkelt för sig. Hon sablar ner den ena verksamheten efter den andra. Utöver att de två kvinnorna pekats ut och stadens avdelning för mänskliga rättigheter sågats får stadens enhet mot våldsbejakande extremism indirekt också stryk genom Hermanssons formuleringar om daltandet med extremister – hon antyder att enheten har daltat. Deras arbete fokuserar helt på islamistisk radikalisering – om arbete mot nazismen står inget på deras hemsida. Detta trots att Nordiska motståndsrörelsen syns allt oftare och tydligare på stadens gator vilket skrämmer många, alltifrån hbtq-personer till olika etniska minoriteter.
Om en läser enheten mot våldsbejakande extremisms egen lägesbild 2017 så visar den att incidenter och tendenser till radikalisering är lika stor i vit makt-miljön som i den islamistiska miljön. Hermansson mörkar detta i sina yttranden.
Daltande-temat är också att slå in öppna dörrar – för vem vill det? För övrigt kelar Sverige inte med extremister. Terrorlagstiftningen skärps gång efter annan. Och exempelvis konstaterar det amerikanska inrikesdepartementets landrapport (Country report on terrorism, US department of state) nöjt att de svenska åtgärderna för att förhindra terrorism och våldsbejakande extremism är adekvata.
När den ideella föreningen Göteborgs litteraturhus bjöd in det inställda arrangemanget till sig gick Hermansson ut och hotade med att dra in föreningens bidrag. Men då gick partikamraten och kommunalrådet Mariya Voyvodova ut och sa att Litteraturhuset inte behöver oroa sig för verksamhetsbidraget.
Voyvodova har ansvar för båda områdena kultur och mänskliga rättigheter. Vid det här laget måste hon vara mycket trängd. Det går knappast att opponera mer mot en partikollega än vad hon redan gjort. Voyvodova har haft stort förtroende i civilsamhället – frågan är vad som händer i fortsättningen.
Näst på tur att hängas var anti-diskrimineringsbyrån Göteborgs rättighetscenter – mot diskriminering (GRC). Det valde Hermansson att göra på sin blogg lördagen den 14 april. Varför tillåts människan att blogga överhuvudtaget? Att stadens toppolitiker utövar makt i en demokratisk församling är givet men att göra det med bloggande är maktfullkomligt.
GRC har ett trettiotal anslutna rättighetsorganisationer bakom sig. Organisationens styrelse har skrivit två skarpa protester mot Göteborgs stads förfarande men samtidigt bjudit in till dialog. GRC:s första skrivelse tar upp det inställda arrangemanget: ”Det inträffade handlar även om vems rättigheter som är i fokus och vem som har tolkningsföreträde.” och ”Det sätt som staden hanterar den aktuella situationen på kan allvarligt försvåra och kanske till och med omöjliggöra en framtida samverkan mellan staden och civilsamhället.”
Den andra skrivelsen konstaterar att samverkan mellan civilsamhället och Göteborgs stad redan tagit skada. En fördjupningsdag om antirasistisk hiv-prevention är planerad i samarbete mellan RFSU, RFSL, Positiva gruppen i Väst, Göteborgs stad och Närhälsan. Nu har Göteborgs stad dragit sig ur.
Om GRC skriver Ann-Sofie Hermansson på sin blogg: ”Jag tror att det är hög tid för rättighetscentret att verkligen granska sitt eget gränssättande. Att utan grundlig reflektion utgå från att fiendens fiende är en vän visar sig ganska ofta vara ett fatalt misstag.”
Att använda ord som fiender är hårt och fördömande.
Dessutom vet Hermansson inte vad hon talar om.
Jag var ordförande i GRC åren 2015 till 2017. Under den korta perioden inträffade två islamofoba incidenter där Göteborgs stad, närmare bestämt social resursförvaltning, vid det första tillfället hotade med att dra föreningens bidrag om vi inte svarade tillfredsställande på deras frågor.
Anonyma islamofobiska hatmejl skickades till föreningen och var riktade mot en tidigare anställd. De skickades också till politiker och höga tjänstepersoner. Panik uppstod i kommunen. Vid ett möte med chefer på social resursförvaltning, inklusive enheten mot våldsbejakande extremism, antyddes att GRC kunde vara infiltrerat av någon islamistisk extremistisk organisation eller person. Om frågan inte varit så allvarlig var det nästan komiskt; GRC hade en i stort sett helt ny styrelse, ”var emellan” personal och som bäst i färd med rekryteringar, vid tillfället var endast en person anställd. Trots olika ståndpunkter fick GRC sitt verksamhetsbidrag.
Vid tillfälle två vägrades Sveriges förenade muslimer med kort varsel att hyra lokal av kommunen för en konferens, vilket redan var avtalat. Skälen formulerades med svepande meningar om våldsbejakande extremism och hänvisningar till Säpo.
SFM har varit i blåsväder ett antal gånger, anses bryta mot demokratiska principer och ha kopplingar till extremism.
Nytt möte med politiker – bland dem kommunalråden Mariya Voyvodova (S) med ansvar för mänskliga rättigheter och Daniel Bernmar (V) som ansvarar för demokratifrågor – samt enheten för våldsbejakande extremism. Ingen av dem hade hört talas om beslutet från idrotts- och föreningsförvaltningen att inte hyra ut lokalen till SFM.
Båda fallen utreddes internt av GRC. Hatmejlen polisanmäldes men utredningarna lades ner i brist på bevis, mejlen var anonyma. När det gällde konferensen hade varken Polisen eller Säpo något att invända mot inbjudna talare eller deltagare. Om Säpo kan sägas mycket med jag håller för troligt att myndigheten har bättre koll på våldsbejakande extremism än Ann-Sofie Hermansson.
Delvis samma personer som nu pekas ut som extremister var också då i skottgluggen. Det verkar som om Göteborgs stad har bestämt sig för att krossa dem. Men kom inte och säg något om gränssättning till GRC. Vad Hermansson beträffar är hon inte så noga med sin egen gränssättning.
Intressant i sammanhanget är att GRC nyss fick avslag på en ansökan till ett projekt om de sju diskrimineringsgrunderna ur ett äldreperspektiv. Tjänstepersonen på social resursförvaltning har följt projektidéns framväxt i snart tre år och haft synpunkter på utformningen som GRC i flera fall hörsammat.
Nu ska jag inte vara för konspiratorisk men jag kan ändå inte låta bli att undra om GRC:s ställningstagande om Burka songs 2.0 haft påverkan på politikernas beslut.
