Protesterna i hela Iran fortsätter trots våldsamma repressalier. Dag som natt pågår demonstrationer och sammandrabbningar med säkerhetsstyrkor. På tisdagen placerade regimen paramilitära styrkor på gator och torg i syfte att stoppa folksamlingar. President Rouhani och högsta ledaren Khamenei anser att de som protesterar inte tillhör ”folket”, utan är utländska agenter. Men för de förtryckta är revolt en rättighet. Sholeh Irani har intervjuat Parvin Ardalan och Said Afshar om läget just nu.
De senaste dagarnas protester har vänt upp och ner på det politiska landskapet i ett land där makten pragmatiskt och framgångsrikt delades mellan de två huvudfraktionerna moderata och hardliner. ”Nu har de båda förlorat legitimiteten som aldrig förr i sina 39 år av styre”, är en slutsats många iranska oberoende politiska kommentatorer är eniga om i dag. De senaste dagarnas protester kommer att påverka politiska landskapet i dagens Iran, även om de trycks ner helt och snabbt, och skapar utrymme för nya politiska aktörer.
Medborgarrapporterna tyder på att regimen har utökat sin militära och säkerhetspolitiska närvaro i städerna genom att mobilisera paramilitära basijmilisen. Sedan tisdagen har de stått, inte sällan maskerade som demonstranter, på gatorna beredda att hindra folksamlingarna, bekräftar vittnesmål och filmklipp från storstäder, främst Teheran. Basijmilisen rekryterar hundratusentals unga från fattiga områden. Ironiskt nog känner demonstranterna och milisen många gånger igen varandra dessa dagar, de kommer från samma bostadskvarter, konstaterar skribenten bakom en skildring av stämningen på gatorna i Teheran i Zamaneh.
Minst 21 döda och enligt officiella siffror 450 gripna har ännu inte hindrat iranierna helt från att fortsätta protestera i många delar av landet. Rouhanis åtstramningsbudget – som i reformens namn skulle höja priserna ytterligare på basvaror i takt med ökande arbetslöshet, skyhöga bostadskostnader och löntagarnas rättslöshet gentemot arbetsgivarna vilket ofta leder till frysta löner i flera månader – är en av orsakerna som triggade demonstrationerna den 28 december.
De som har fått nog
Parvin Ardalan, kvinnorättsaktivist och journalist, menar att det är de allra fattigaste iraniernas reaktion mot orättvisor som sammanfattar de senaste dagarnas protester. Detta till skillnad från den gröna revolten, som hon själv deltog i och observerade.
– Det handlar om pensionärer, arbetare, lärare, inte minst kvinnor och människor med andra etniska bakgrunder än farser, som utsätts för ännu större förtryck och diskriminering i samhället. Om den gröna rörelsen 2009 hade stöd från reformisterna inne i regimen, har denna revolt inget stöd från någon inom regimen, däremot av civilsamhällets aktivister och vänsterrörelsen.
När det gäller kvinnors roll i revolten som pågår nu påminner Ardalan om att kvinnor alltid har varit en avgörande och aktiv del av sociala uppror och protester i Iran. Denna gången är inget undantag.
– Oavsett om de är kvinnor från medelklassen eller arbetarklassen deltar de alltid i protesterna. Även i dessa dagar har vi sett att kvinnors roll varit stark och synlig. I synnerhet de kvinnor som ensamma försörjer sin familj och drabbas hårdast av ekonomiska orättvisor. Men också för att många i lärarkåren och bland pensionärerna som deltagit i denna revolt ju är kvinnor.
Said Afshar, som är aktiv inom den iranska vänsterrörelsen, har sedan 90-talet drivit den feministiska och socialistiska persisktalande närradion Solidaritet i Stockholm. Han betonar att det som händer i dag i Iran är ingen tillfällighet. Arbetarrörelsen hade känt av tecken på stort missnöje och hoppades på det som händer nu.
– Det handlar om enorma orättvisor och allt större klassklyftor, om åratal av regimens brutalitet. Vi ser i dag en folkrörelse växa med tydliga krav på just bröd och arbete, människor som fått nog av den islamiska regimens alla maktpoler. Det som händer nu är de förtrycktas svar till regimen som med privatiseringar och nyliberal åtstramningspolitik ruinerat ett rikt landet, en regim som är ofattbart korrupt och reaktionär.
Afshar menar att vad han kallar för ”islamiska nyliberala ekonomiska politiken” lett till att även en del av medelklassen under de senaste åren hamnat i fattigdom vilket bidragit till större missnöje.
– Den här revolten visar också att de så kallade reformisterna som driver denna ekonomiska politik, tappat sitt grepp helt. Just detta betyder att senaste dagarnas protester inlett en ny era i Irans politiska klimat. Även om denna nya rörelse slås ner, har den redan haft en stor betydelse och påverkar den framtida progressiva kampen och utvecklingen i Iran, anser Said Afshar.
Hot och faror
Många både i Iran och internationellt är oroliga att Iran omvandlas till ett nytt Syrien, med inbördeskrig och blodspillan. Rojalisterna, med den störtade shahens son i spetsen, och exilgruppen Folkets mujahedin hävdar att de försöker ta över makten. Båda grupperna har stöd från Trump och regionala makter.
Parvin Ardalan tycker inte att sådana hotfulla scenarier, som nu används av alla parter i konflikten för att skrämma varandra, ska blåsas upp.
– I alla stora politiska händelser och protester finns det alltid risk för utländska makters inblandning eller reaktionära krafters försök att ta över. Iranierna kan inte låta sig bli förlamade på grund av dessa hot och eventuell utländsk inblandning eller ingripande.
– Medierna i Europa bidrar delvis till sådana skrämselscenarier och även medierna i Sverige gör det. Och på så sätt bidrar man egentligen till det ökande våldet mot demonstranterna. Nu när det finns folk på gatorna ska man se till att deras revolt syns internationellt, deras vrede och orsakerna till upproren belysas. Genom att uppmärksamma deras syn och höja deras röster ger man stöd till just dessa människor och skyddar dem därmed lite mer mot våldet, menar Parvin Ardalan från Malmö.
Said Afshar tar dessa hot och eventuella risker på allvar, men låter som de flesta som hoppfullt kämpar mot regimen i Iran: Kampen mot tyranni och för rättvisa avvaktar inte bättre eller sämre dagar! Samhällsförändring nerifrån har sin tur och väljer sin egen tidpunkt. Liksom Ardalan anser Afshar att det finns sätt att motverka att reaktionära av olika slag tar över eller eskalerar våldet.
– Iran känns redan mer eller mindre som ett Syrien för iranierna! Det är ett fåtal mäktiga familjer som styr landet och alla andra är uteslutna från makten. Om man menar inbördeskrig måste jag säga att regimen redan driver ett krig mot iranierna. Det finns förstås anledning till oro, men om man vill att Iran inte blir som Syrien och Libyen då får man kämpa mot denna regim och få bort den. Att protestera och göra revolt är om inget annat en rättighet för de förtryckta. Och det finns alltid faror och ursäkter som att det kan bli ännu värre om man höjer rösten. Men vi måste erkänna att huvudproblemet som kan orsaka ännu mer våld och elände är regimen och förstå att det enda sättet att komma ur krisen är att bli av med denna regim.
– Jag tvivlar inte på att det finns motstridiga politiska krafter i Iran som kämpar för sin egen makt, och att det finns reaktionära och stormakter i världen som ser till sina egna intressen och har sina planer. Därför måste de progressiva krafterna vara ännu mer alerta för att inte ramla i deras fällor, medan man fortsätter ropa ut sin rätt att inte vilja ha denna regim, säger Afshar.
