Filmen Hjärtat är regissören Fanni Metelius långfilmsdebut. Maja Qvarnström var på premiären på Alla hjärtans dag och är tacksam för filmen. ”Det är en film som visar hur vi har det”, skriver hon i sin recension.
Fanni Metelius har gjort en film som berättar hur det kan vara när tröttheten tar sig in i våra andrahandslägenheter och tar över våra kroppar. Hon har gjort en film som berättar hur det känns att inte veta vad man ska svara när någon frågar vad man jobbar med, för att svaret är en besvikelse. Hjärtat handlar om hur det känns att se den man älskar, som en gång brann för sin konst tyna bort till ingen alls. Bli till en person som sitter hemma och spelar spel från sin barndom och vägrar följa med ut på fest eller ut för att bada en varm dag.
Filmen Hjärtat handlar om sex och lust som plötsligt uppstår och lika plötsligt försvinner. Lika okontrollerbart och utan nåd i båda fallen. Mot en fond av diskussioner om bostadssituationen mellan folkhögskoleelever vecklar Metelius historia om Mika (Fanni Metelius) och Tesfay (Ahmed Berhan) ut sig. Jag sitter med axlarna uppe vid öronen filmen igenom och undrar hur det ska gå. När Mika blir kär, blir jag kär. När Tesfay känner sig otillräcklig vill jag ge honom en kram.
Hjärtat är en film med effektfullt växlande tempo genom de helt lagom långa en timme och 40 minuter. Fotot är fantastiskt fint, snyggt klippt av Metelius själv och soundtracket gör inte filmen mindre medryckande om vi säger så.
Bland skådespelarna märks Ahmed Berhan som spelar den tvivlande Tesfay helt och hållet trovärdigt. Susanne Reuter spelar Mikas mamma och har flera roliga repliker men karaktären har också en kraft man önskar att ens egna mamma alltid hade. Fannys roll Mika är ett subjekt som är sexuell, vilket är uppfriskande på alla sätt.
Tack Fanni Metelius för att du berättar om livet i prekariatet och dess villkor. Om oss som också är människor som blir ihop med andra och vill klara av att både älska dem och älska med dem. Detta i ett sammanhang där det är svårt att ge kärlek och lust bränsle då våra själar och kroppar slutat tillgodogöra sig näring för länge sen.
Tack för den här filmen om att överleva, om att man kan klara sig själv, men aldrig ensam. Jag längtar till nästa film. Tack, Fanni Metelius, för att du berättar om hur så många av oss har det.
