I mitt barndomshem fanns en bok som handlade om kroppen och psyket efter att en fött barn. På framsidan var en målning gjord av den tyska konstnären Paula Modersohn-Becker föreställande en naken kvinna som ligger och vilar med ett spädbarn intill sig. Jag minns att denna bild både fascinerade och skrämde mig. Det var något med dess tunga kroppslighet, dess köttighet som var ovanlig att se i framställningen av kvinnor. Frodiga kvinnokroppar finns det visserligen gott om i äldre konst, men Modersohn-Beckers gestalt är till skillnad från dessa totalt inåtvänd, totalt bortvänd från betraktaren. På andra målningar tittar Modersohn-Beckers kvinnor tvärtom mot åskådaren, men aldrig lismande.

Om det säregna i dessa porträtt och självporträtt skriver den franska författaren Marie Darrieussecq i sin nya bok Härligt är att leva här: Paula M Beckers liv. Det förvisso anledning att ställa sig frågande till huruvida Modersohn-Beckers nakna kvinnoporträtt verkligen skiljer sig så radikalt från manliga konstnärers dito när allt kommer omkring. Jag misstänker att många av oss sentida uttolkare önskar att tidigare kvinnliga konstnärer ska ha lyckats göra sig av med den inlärda manliga blicken i högre grad än de faktiskt gjorde. Men hur det än ligger till med den saken är Paula Modersohn-Becker (1876-1907) en intressant konstnär inom den tidiga expressionismen.

Konstruerad motsättning

Marie Darrieussecq å sin sida måste nog räknas till en av de mest framstående nutida franska författarna. Under sin karriär har hon växlat mellan vitt skilda ämnen och tilltal: från den mörka och absurda feministiska fantasin Suggestioner (där en kvinna förvandlas till en sugga), till den ganska lågmälda uppväxtskildringen Flickan i Clèves. Hennes senaste verk är en blandning mellan litterär fantasi, biografi och essä. I den berättar hon om Paula Modersohn-Beckers korta liv och reflekterar över hennes konst, men kanske ännu mer kring hennes person.

Ett sådant grepp kan ju förefalla tröttsamt med tanke på att kvinnliga konstnärers verk allt som oftast hamnar i skymundan, bakom deras relationer och föräldraskap, men Darrieussecqs intresse för Modersohn-Becker handlar till stor del om hennes egen och omvärldens syn på henne som konstnär och kvinna, eller kanske snarare som ”konstnär trots kvinna”. Detta är en konstruerad motsättning som inte upphävts helt i våra dagar och som Darrieussecq delvis kan relatera till själv.

Konturlös karaktär

Den ganska tunna boken präglas annars ganska mycket av författarens vetskap om för huvudpersonen okända förestående olyckor. Där finns Modersohn-Beckers tidiga död, som Darrieussecq olycksbådande räknar ner till redan tidigt i boken. Men där finns också de två världskrigen i horisonten, de som skulle slita sönder det Europa som Paula Modersohn-Becker och hennes kollegor rörde sig i så fritt. Inför yttranden som det där hon kallar en person hon inte gillar för ”otysk” tycks författaren känna ett smygande obehag som bryter igenom hennes beundran.

Härligt är att leva här är en kort, nästan skissartad skildring av ett liv och konstnärskap. Darrieussecq är en skicklig författare som kan konsten att blanda biografi och fiktion utan att framstå som en fritt spekulerande amatörhistoriker. Dock känns berättelsen lite tunn, nästan förströdd. Och konstnären som målade så starka, robusta kvinnoporträtt förblir märkligt konturlös.