I veckan meddelade Nacka tingsrätt domen i ett vårdnadsmål vars komplikationer Goldina Smirthwaite följt sedan starten 2008. Här sammanfattar hon bakgrunden till ett fall som Feministiskt perspektiv skrivit om förut och som kan komma att gå till historien.
Det här fallet tar sin början 2008 då Petter häktas för upprepad misshandel av Lena. Han blir sedan dömd till fängelse och skadestånd av såväl tingsrätt som hovrätt. Paret har tre barn, två döttrar och en son. De bedöms också som offer för Petters våld och får skadestånd från Brottsoffermyndigheten.
Lena och barnen får skyddad identitet och bostad på ny ort. Socialtjänsterna på både den gamla och nya hemorten bedömer Lena som lämplig vårdnadshavare och hon får ensam vårdnad. Petter har besöksförbud. Efter avtjänat straff får han rätt till övervakat umgänge med barnen, men barnen är rädda och umgänget fungerar inte.
2012 får Petter upp fallet i Stockholms tingsrätt som ger honom ensam vårdnad om alla tre barnen. Visserligen är Petter dömd för våld, men rätten skriver: ”Petter framstår inte i brottmålsdomarna som en person som med vett och vilje kränker och utövar våld mot sin hustru.” Misshandeln förklaras bland annat med att paret under kort tid fått tre barn, att Petter utfört arbete i hushållet, varit stressad och att paret haft ”kommunikationsproblem”. Enligt tingsrätten är Petter inte våldsbenägen och därmed finns inget skäl för Lena att gömma sig. Att hon lever med sekretesskyddade uppgifter vänds emot henne, och tingsrätten anser att barnen får bättre förutsättningar att ha kontakt med båda föräldrarna om de bor hos Petter.
Innan vårdnadstvisten kommer upp i rätten 2012 har Petter flyttat till Nacka kommun, som av vissa omnämns som ett så kallat ”PAS-näste”. Teorin om PAS (Parental alienation syndrome) utvecklades i USA under 1980-talet av Richard Gardner, som menade att sexuellt umgänge med barn inte nödvändigtvis är ett övergrepp eller trauma för barnet och att mammor ofta ljuger och vänder barnen mot papporna i vårdnadstvister.
Då Petter tar kontakt med socialförvaltningen i Nacka framför han önskemål om att den handläggare han får ska vara kunnig i PAS. Barnen, som då är i åldrarna fyra till sex år, förs bort från mamman i oktober 2012. De tvångsomhändertas i all hast och förs storgråtande utan ytterkläder eller gosedjur över 100 mil bort. De placeras hos främmande människor i jourhem, och är tvungna att umgås med Petter som de är rädda för. Efter cirka en månad i jourhemmet flyttas barnen hem till Petter. Som det förespråkas enligt PAS bryts all kontakt mellan mamma och barn. Inte ens ett telefonsamtal till jul är tillåtet.
Mamma och barn skiljs från varandra
Efter att barnen tvångshämtats dröjer det 106 dagar innan de får se Lena igen. Detta trots att de enligt vårdnadsdomen hade rätt att träffa henne varannan helg. Men socialtjänsten i Nacka anser inte att domen ska följas, utan föreslår i en utredning att barnen och mamman inte alls ska ha kontakt på obestämd tid. Socialförvaltningen är tingsrättens experter och när fallet prövas av Lycksele tingsrätt igen vintern 2012 inskränks umgänget till dagtid en helg i månaden med övervakning.
Under åren som förflutit har mamman och barnen ofta hindrats från att träffa varandra, och i början av 2014 ställs allt umgänge in, då Petter anklagar Lena för att ha begått sexuella övergrepp på barnen medan de bodde hos henne. Även vid de övervakade umgängestillfällena ska övergrepp ha ägt rum. BUP kontaktas för att barnen ska få bearbeta övergreppen. I samtalen med BUP, socialförvaltningen och familjerätten får Petter sitta med och berätta vad barnen utsatts för, vilket han inte får göra hos polisen. När polisen förhör barnen utan Petters närvaro bekräftar de inte hans bild av Lena som sexbrottsling. Misstankarna mot Lena avskrivs helt från polisens sida. Utredningen läggs ner, och Lenas advokat får ta del av förhören med barnen. Socialförvaltningen i Nacka fortsätter ändå driva linjen att Lena skulle vara en incestuös sexualförbrytare som varken bör ha vårdnaden om, eller få träffa, sina barn. Nu följer en över två år lång period då hon varken får träffa eller prata med dem.
Flera umgängesstödjare säger att det inte förekommit någon form av övergrepp under umgängena. Familjerättens utredare skriver att barnens ”uppräknande” av allehanda hemskheter de ska ha utsatts för hos mamman har ”en rabblande, uppräknande karaktär utan synliga känslor” samt att ”det framstår för oss som att pappa inte klarar av att hålla sina negativa uppfattningar om mamma utanför barnen”. De oroas av att barnen uppfattar det som ”viktigt för dem att förmedla pappas bild av deras tillvaro”. Men Lena får ändå inte träffa sina barn, och barnen får inte träffa sin mamma.
I anmälningar som gjorts av personer oroade för barnens situation påpekas det att inget av barnen visat något som helst tecken på sexualisering innan de flyttades till Petter. Tecken på sexualisering uppkommer först sedan de bott hos Petter en längre tid, och blir värre ju längre de bor där. Men socialförvaltningen i Nacka ser ingen anledning till oro.
När barnen får tala
Vändningen kommer 2016, då familjen flyttat från Nacka till Huddinge kommun. Under våren 2016 märker flickornas skola i Huddinge att flickorna inte verkar må bra och att de bär spår av misshandel. Liknande iakttagelser har gjorts av barnens skola i Nacka, utan att socialförvaltningen ingripit till skydd för barnen. I Huddinge lyssnar dock socialförvaltningen på vad skolan rapporterar, och beslutar i oktober 2016 att tvångsomhänderta flickorna från Petter, exakt fyra år efter att de tvångsomhändertagits från Lena. Flickorna är till en början mycket rädda för att berätta vad de varit med om. De säger att pappa skulle bli väldigt arg på dem då. Av de utredningar som följer framgår att pappa kan slå dem med knytnävarna, lyfta dem i håret, dra dem i öronen eller slänga in dem mot till exempel kylskåpet eller skohyllan. Det händer att flickorna får blåmärken och börjar blöda.
I december 2016 meddelas LVU-dom. Barnen har nu fått ett eget juridiskt biträde som anför: ”Lovisa och Emmy är mycket verbala och beskriver sina upplevelser på ett trovärdigt sätt. Deras frustration över att inte vara trodda är också trovärdig. Det är visat att de utsatts för psykisk och fysisk misshandel.”
Om fysisk misshandel skriver rätten:
”Både Lovisa och Emmy har vid upprepade tillfällen för skolpersonal, socialtjänsten samt i Lovisas fall, behandlare vid BUP uppgett att de utsatts för våld av pappan. (…) Enligt förvaltningsrättens bedömningar är flickorna trovärdiga i de uppgifter de har lämnat och det får anses visat i målet att Petter utsatt dem för våld (…) Det fysiska våldet medför en påtaglig risk för att barnens hälsa och utveckling skadas.”
Rätten tar även ställning till psykisk misshandel:
”Lovisa och Emmy har uppgett att de är rädda för att vara hemma, att de är rädda när Petter blir arg och att han hotat dem. (…) Att ständigt oroa sig för att vårdnadshavaren ska bli arg, med risk för fysisk bestraffning, innebär en sådan psykisk påfrestning för Lovisa och Emmy att det är fråga om psykisk misshandel. Även det förhållandet att de bevittnar när den andre utsätts för fysiskt våld utgör psykisk misshandel av den som inte utsätts. Till detta kommer den belastning som det innebär att de av allt att döma uppfattat det som att de blivit tillsagda att inte berätta för utomstående om vad som förekommer i hemmet.”
Upprepad bortförklaring
Precis som då Petter tidigare dömdes för misshandel bortförklarar han uppgifter om våld med att Lena är psykiskt sjuk, nu med tillägget att detta skulle ha överförts i synnerhet till den ena av döttrarna. I ett mejl till socialförvaltningen skriver Petter att han känner en stor rädsla för att ”Lovisa är det barn som fått mest arvsanlag från sin mamma och kan ljuga obehindrat”.
Flickorna berättar att pappa slagit även Filip. Men Filip går på en annan skola än sina systrar, och det är flickornas skola som anmäler oro till socialförvaltningen. Då systrarna förs i säkerhet blir Filip kvar.
Alla namn i artikeln är fingerade, även i citaten.
