”Vi ser den oacceptabla situationen på de grekiska öarna, vi ser hur barn och vuxna flyktingar låses in, vi ser hur familjer hålls åtskilda för att avskräcka andra att söka sig till trygghet. Det är omänskligt.” Malin Björk (V) påminner om att de mänskliga rättigheterna inte är förhandlingbara, även om EU-länder alltmer agerar som om så vore fallet.
Förra veckan firade FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 70 år. Det var många ledare som var ute i offentligheten och gratulerade sjuttioåringen. Detta samtidigt som respekten för mänskliga rättigheter måste sägas vara i synnerligen dålig form och på ett sluttande plan.
Mänskliga rättigheter ska alltså vara både okränkbara och gälla var och en. Men ser vi på den politiska och vardagliga verkligheten för människor är det långt ifrån sant. Vissa människor har mer rättigheter än andra, och vissas rättigheter är inte okränkbara, utan förhandlingsbara.
Bara dagarna innan 70-årsfirandet fick vi se hur land efter land i Europa ställde sig utanför FN:s migrationsarbete eftersom det enligt dessa länder var för mycket fokus på migranters mänskliga rättigheter.
I Europa och i EU-politiken märks tydligt hur allt fler politiska krafter ser mänskliga rättigheter som förhandlingsbara, inte minst när det gäller asylrätten, kvinnors rätt till sina kroppar och hbtq-personers rättigheter. Ofta är det samma krafter som vill inskränka alla dessa rättigheter.
Att länder som Ungern och Polen enas i sitt motstånd mot såväl flyktingar som kvinnors rättigheter är ingen nyhet. Men faktum är att alltfler EU-länder nu sällar sig till Visegradländernas rasistiska och flyktingfientliga politik.
Förutom Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien ser vi också att Österrike, Danmark och Italien jobbar hårt för att inskränka migranters och flyktingars mänskliga rättigheter och hindra att flyktingar alls når EU. I Sverige ser vi hur den inhumana flyktingpolitiken slagit rot och att afghanska ungdomar bokstavligen kastas ut på gatan. Inte bara Sverigedemokraterna, utan även Moderaterna säger helt öppet att de vill att asylrätten ska inskränkas.
Många människor på flykt till Europa har höga förväntningar om att vi här lever upp till de mänskliga rättigheterna. Många är därmed också de som blir smärtsamt varse om att så inte är fallet. Asylsökandes rättigheter trampas i dag systematiskt på i Europa. Vi ser den oacceptabla situationen på de grekiska öarna, vi ser hur barn och vuxna flyktingar låses in, vi ser hur familjer hålls åtskilda för att avskräcka andra att söka sig till trygghet. Det är omänskligt.
Talet om mänskliga rättigheter fortsätter att klinga tomt när vi ser hur kvinnors och hbtq-personers rättigheter attackeras. Flera EU-länder har blåst till strid mot Istanbulkonventionen som handlar om att bekämpa könsbaserat våld. På regeringsnivå attackeras nu också hbtq-rättigheter öppet. Det visade sig senast häromveckan då Ungern och Polen vägrade skriva under EU-ländernas rådsslutsatser om jämställdhet.
EU:s ordförandeland Österrike föreslog då en kompromiss för att Ungern och Polen skulle gå med på slutsatserna – att helt enkelt lyfta bort skrivningarna om hbtq-personers rättigheter. Att så lättvindigt offra våra rättigheter för att få med sig två av EU:s mest antidemokratiska länder är inget annat än en skam. Men vissas rättigheter är mer förhandlingsbara än andras.
Och då har jag inte ens gått in på hur EU:s handelspolitik fullständigt avskyr allt tal om mänskliga rättigheter, eller hur de ekonomiska dogmerna med åtstramningspolitik och nedskärningar slår extra hårt mot vissa människors mänsklighet, eller hur den strukturella rasismen förminskar så många människors liv.
Jag firar gärna FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Jag anser att den är grundläggande på så många plan, inte minst i hur vi ska organisera internationella relationer. Just för att jag på riktigt värderar denna 70-åring inser jag att det krävs en stor dos omsorg och arbete för att den inte ska förvandlas till dammiga rader av tomma ord.
Vi är många som inser allvaret i situationen och som kommer ta strid för den här lite skröpliga 70-åringen. Så de som pyser med tomma ord får se upp. Det finns de som snackar mänskliga rättigheter, och så finns det vi som driver på för en politik som gör verklighet av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
