I årtionden har vi hållit tyst. Förövare har kunnat fortsätta vara förövare. Trakasserier, kränkningar och övergrepp har kunnat fortsätta begås. För vi har varit tysta. Tills nu. I dag bryter vi tystnadskulturen som råder inom dövcommunityt. Nu är det slut med att slå dövörat till, nu slår vi näven i bordet! I dag kräver vi förändring. Nu är vi inte tysta längre.

Vittnesmålen som inkommit från kvinnor och icke-binära som är döva, hörselskadade eller med dövblindhet under hashtaggen #slådövörattill har vittnat om avsaknad av trygga rum, att förövarens känslor prioriteras över offrens, och att förövarnas övergrepp inte hindrar att de fortsätter att hyllas och prisas. Vittnesmålen har berättat att alla kontakter med psykiatrin avgörs av vart vi bor och den är inte likvärdig i hela landet. Samtidigt har tystnadskulturen varit otroligt stark och fått frodas.

Det måste bli en förändring. Vi kommer inte vara tysta mer, vi kommer att anmäla, backa varandra, samt ställa ansvariga till svars. Framförallt kommer vi att lägga skammen där den hör hemma – hos förövaren och de som skyddar eller ursäktar förövaren, inte hos de som blivit utsatta för övergreppen. Vittnesmålen visar tydligt att problemen är strukturella och finns överallt: inom föreningslivet, idrottsvärlden, skolor, kyrkan, public service och myndigheter. Vi ser att i många fall grundar sig våldet på den språkdeprivation som många döva har utsatts, och fortfarande utsätts för.

Förövare är människor. De ska få jobba och leva i samhället, umgås med folk och ha kompisar, men de måste leva med konsekvenserna av sina handlingar. De kan inte jobba med barn och ungdomar. De ska inte längre bli hedrade för sina insatser och inte få sitta i dövrörelsens styrelser. Om dessa konsekvenser uteblir, blir det ett symboliskt ursäktande av deras handlingar. Men trakasserierna, kränkningarna och övergreppen kan aldrig accepteras.

Det är en stor risk för oss att gå ut så här. Dels för att dövcommunityt är litet och dels för det spär på bilden av att det är en plats där alla håller varandra om ryggen.

Vi som står bakom det här uppropet tror på det dövcommunity som vi är en del av, och ser framtiden med tillförsikt. Vi tror benhårt på att kulturen kan förändras, och vi tror att den förändringen har börjat. Vi vill se ett starkt dövcommunity, och går ut med detta för att få till en varaktig förändring.

Vi kräver därför:

Här är våra vittnesmål:

Under en kongress för en organisation var vi flera från ungdomsförbundet på plats. Vi såg fram emot banketten på lördagskvällen, men kvällen blev mycket obekväm då en äldre gubbe som då var ordförande för en lokalförening gick upp på scenen och började prata om sina erfarenheter från livet som sjöman. Det var som att titta på porr, han beskrev allt in i minsta detalj på ett mycket sexistisk sätt. Vi från ungdomsförbundet gick ut ur salen, kvinnor i salen började prata med varandra, medan de flesta män skrattade. Jag sa ifrån till arrangören om att ”showen” inte var ok och att någon borde ha stoppat gubben. Arrangören tyckte jag var besvärlig, och gubben är fortfarande ordförande för lokalföreningen.

Jag hade inte ens fyllt 18 år och skulle delta på ett nordiskt mästerskap med mitt tjejlag. Med på resan var också ett gäng killar som också skulle tävla. Våra ledare var också med oss. På färjan hemåt från grannlandet drack jag mig full tillsammans med några av mina tjejkompisar. Jag vaknade till av att en av killarna i det andra laget redan var inne i mig. Jag hade då inte ens debuterat i sex och kände inte ens killen.

För flera år sedan bjöd en man som var anställd på min lokala dövförening ofta mig på vin när föreningen hade pubafton. Efter flera pubaftnar ville han att vi skulle bli ett par. Jag sade nej och fick veta att jag en dag skulle ångra mig. Sen träffades vi inte på ett tag tills föreningen hade sin första pubafton i sin nyöppnade lokal där han bjöd mig på vin igen. Ett gott tecken tänkte jag då. Men efter några glas blev jag konstig och hade mindre kontroll än vanligt. Jag har bara minnesfragment av denna kväll. I efterhand har jag insett att jag kanske blev drogad. Samma kväll våldtog han mig i sitt tjänsterum. Dagen därpå tvekade jag om jag skulle polisanmäla för jag var rädd att styrelsen och andra döva skulle få veta. Vi hade dessutom gemensamma vänner. Men jag gjorde en polisanmälan till slut trots jag blev ifrågasatt av mina vänner. Förövaren fick stanna kvar på sitt jobb. Styrelsen trodde inte mig och åtalet lades ned.

Jag var på en födelsedagsfest för några år sedan. På samma fest fanns mannen, som då var en av mina närmaste vänner. På krogen började jag bli för full och hittade inte min kompis som jag skulle sova över hos. Till slut tog jag mig till trapphuset där kompisen bodde och mannen var då med mig. Därefter minns jag inget tills jag vaknade morgonen därpå och fick skjuts hem av kompisens pojkvän. Jag sa inget om smärtan i underlivet. I duschen kom det blod och jag upptäckte flera blåmärken och flera djupa rivsår. Jag förstod att mannen hade våldtagit mig men anklagade mig själv för jag hade druckit och hade litat på honom. På sjukhuset visade det sig att han hade spräckt analen på mig. Jag höll tyst till en början för mannen var döv. När jag berättade för mina närmaste vänner ifrågasatte de då mig och mina skador och menade att jag skulle bita ihop och låta saken vara. Jag gjorde en polisanmälan utan stöd av mina vänner. Åtalet lades ner.

Jag arbetade på en arbetsplats där det fanns både döva och hörande anställda. En morgon såg jag hur en manlig kollega lyfte på vår kvinnliga chefs kjol. Hon skrattade lite och drog ner kjolen. ”Så där gör han alltid när jag har kjol” sa hon till mig med ett skratt. Jag kunde inte fatta vad jag just sett, men så småningom märkte jag att alla kollegor ursäktade vissa medarbetares dåliga beteende. En gång på fikat, vi var många där och mannen berättade grova sexskämt som jag inte alls tyckte var okej. ”Vi har sagt att han får prata sådär bara på fredagar!” förklarade en av mina kollegor för mig. Men jag tyckte inte han skulle få prata så alls.

På ett julbord med en ungdomsstyrelse och dess moderorganisation blir jag jagad runt av en kille som sitter i samma styrelse som mig. Trots jag säger att jag inte är intresserad blir han allt mer intensiv och är på mig ju fullare han blir. Flera av oss lägger märke till det. Vuxna män i moderorganisationen uppmuntrar honom att fortsätta. Till mig säger de ”ni är gulliga ihop”, som om min åsikt inte räknades. Jag rymmer till mitt hotellrum med några till och stannar där hela kvällen. Nästa morgon får jag se ett filmklipp med killen där han springer runt i hotellet och skriker ”Vart är hon? Jag måste prata med henne!! Vart är hon?!?”. Jag är chockad och några vuxna män i sällskapet säger ”han är verkligen kär i dig”.

Jag var 13 år när jag blev tillsammans med min första pojkvän. Han var också döv och gick några klasser över mig. Snabbt började han bestämma. Han bestämde när vi skulle ha sex och tvingade mig ha sex flera gånger om dagen. Det hände på skolan, under rasterna och under lektionerna. Allt hände på hans villkor. Jag trodde att det var så det skulle vara. Nu i efterhand inser jag att han våldtog mig även om vi var tillsammans.

Det finns något som påverkat mig och synen på min egen kropp väldigt mycket. Jag simmade när jag var yngre, och det fanns en ledare, en gubbe, som brukade granska oss tjejers kroppar när vi stod på rad vid bassängen. Jag var knubbig som barn, och till mig sa han att jag skulle bli tjock och ful när jag blev vuxen. Fortfarande idag kan jag bli osäker på min kropp, på grund av vad han sa.

Jag började gå hos en psykolog för att bearbeta övergrepp i barndomen. Psykologen jobbade med döva och hörselskadade men var själv hörande och kunde knappt något teckenspråk så vi hade tolk under besöken. Jag berättade att jag funderade på att berätta mer öppet om övergreppen och vem som gjort det, till min omgivning, för jag tyckte inte jag skulle skämmas längre utan han. Men psykologen sa att det fick jag absolut inte göra, då kunde det bli förtal och jag kunde åka i fängelse. Hen försökte verkligen hindra mig. Jag tyckte det var konstigt och efter ett par gånger hos den psykologen sa jag att jag ville träffa en annan psykolog och bad om att få träffa en döv psykolog som jag kände skulle förstå mig bättre. ”En döv psykolog” sa hen och skrattade ”det kan du ju drömma om”.

För några år sedan läste jag ett år på folkhögskolan. Jag träffade en kille där, som jag blev kär i och vi blev tillsammans. Men snart började problemen. Han tvingade mig att ha sex med honom, mot min vilja. Ofta höll han samtidigt fast mina händer så att jag inte kunde kommunicera med honom eftersom jag då inte kunde teckna. Efteråt skämdes jag, och hade skuldkänslor. Jag tänkte att det var mitt fel, att jag inte hade protesterat tillräckligt tydligt, eller sagt nej tillräckligt hårt.

Jag minns så tydligt när jag gick på högstadiet och var på ungdomsgården. Där satt det en äldre man i en ring med flera yngre killar. Mannen berättade om sina ligg och ”skämtade” rått. Minns att vi andra tyckte att det var obehagligt.

Jag var lärarvikarie på en SPSM-skola. Vi hade ett planeringsmöte där vi diskuterade schemaläggning. Vi var tre stycken i rummet – jag, en manlig lärare runt 40-45 år, och en arbetsledare. Klockan var 8 på morgonen. I rummet fanns en fåtölj, och i den låg ett plaströr med bollar i. Plötsligt säger den manlige läraren – min kollega – ”den där kan du väl sätta dig på? Rida lite, va?”. Jag blir helt ställd och vet inte vad jag ska säga. Chockad tittar jag på arbetsledaren, förväntar mig att han ska reagera, säga ifrån. Han ser generad ut, men säger inget. Vi fortsätter att prata om schemaläggning.

Mitt första förhållande var ett rörigt förhållande där han hade stor makt över mig. Några år efter att det tog slut var vi både på plats som tävlande inom samma sport på ett deaflympics. Näst sista kvällen lurade han mig till sitt rum. Trots att jag hade panik, skrek och sade nej lyckades han hålla fast mig och våldta mig. Det var ingen som hörde mig, förutom herrarnas coach som var hörande. Coachen avbröt våldtäkten och skällde ut honom. Jag var helt knäckt och smet ut. Dagen därpå hade herrarna en viktig match och trots han var en nyckelspelare blev han bänkad de första minuterna. Men sedan fick han spela. Coachen frågade efteråt mig några gånger hur jag mådde. Men sedan hände det ingenting. Idrottsförbundet kontaktade aldrig mig trots att de måste ha fått veta vad som hände.

Jag har två gånger blivit intervjuad av program inom public service och berättat om det som hänt mig i en tidigare relation. Det var en tuff process för mig att gräva upp mina minnen när jag gjorde intervjun första gången. Den gången tog programmet inte med intervjun med motiveringen att dövvärlden är för liten. Den andra gången satt jag framför teven och väntade spänt på att min intervju skulle komma i programmet. Efter att ett inslag var slut blev det plötsligt svart i rutan. Efteråt fick jag ett mejl från ansvariga att en högre chef tagit beslutet att inte publicera kort innan sändningen, återigen på grund av att dövvärlden är för liten.

När jag var yngre var jag placerad i fosterfamilj en period. Mamman i familjen jobbade inom socialtjänsten med barn. En kväll smet jag ut för att gå på fest hemma hos en mycket äldre person, en gubbe. Vi tyckte vi var coola som drack alkohol. Men en av männen våldtog mig. Jag lyckades springa därifrån, det var vinter och jag minns att jag sprang genom snön, tunt klädd, och smsade min fostermamma att hon skulle komma och hämta mig. Hon kom och jag hoppade in i bilen, tårarna rann och jag skakade. ”Jag tror att jag har blivit våldtagen”, sa jag. ”Du skulle inte ha smitit ut, till den där skumma festen. Då hade det inte hänt”. Så jag började tro på det, att det var mitt fel.

På ett nordiskt ungdomsläger som 19-åring vaknade jag naken med en 29-årig man. Han log och frågade om jag mindes något från kvällen innan. Jag mindes inget, men han berättade jag var mycket på honom och följde med honom in på hans rum och sade att sexet varit fantastiskt. Dagen efter ville han att vi skulle bli ihop. Jag sa nej, och då blev blev mycket svartsjuk. Tredje kvällen blev jag tvungen låsa mig in mig på toaletten. I efterhand fick jag veta att han hade våldtagit tre andra kvinnor med rohypnol vid andra tillfällen.

När jag gick på mitt andra år på Riksgymnasiet i Örebro blev jag våldtagen av en döv man. Fortfarande i dag minns jag exakt hur jag flydde halvnaken efter att varit inlåst. Polisanmälan genomfördes trots jag inte ville det då det kändes som det var mitt fel. Han dömdes till 2 års fängelse men fick straffreduktion till 3 månader och fick gå på fri fot direkt efter rättegången. Efter rättegången började mardrömmen. Rykten gick, han var på fri fot och Riksgymnasiet tog inte mig på allvar och erbjöd ingen hjälp när jag kom tillbaka till skolan efter 2-3 månaders frånvaro. Ingen frågade hur jag mådde. Flera trodde inte heller på mig. Av rädsla för att stöta på honom i stan började jag isolera mig och satt ensam på mitt rum i kollektivboendet medan andra ungdomar i min ålder var ute och hade roligt. När jag efter något år självmant sökte hjälp fick jag reda på att jag led av obehandlad PTSD.