Det är inte ovanligt att elever ställer frågor som inte har med lektionens tema att göra. Att någon räcker upp en entusiastisk hand för att mitt under en genomgång av ordklasserna fråga: ”Varför har alla fröknar såna där tofflor?” För det mesta påminner jag dem då om tid och plats.

En dag resulterade samma beteende i något mer ovanligt. Medan jag pratade om djuren på bondgården, samt visade bilder på plogar och harvar, avbröt ett barn helt sonika: ”Men varför har tjejer snoppar i munnen på datorn?” Vi bytte ämne för lektionen. ”Hur många av er har sett sånt där på datorn?” Vartenda barn räckte blygt upp handen.

Jag är klassföreståndare i årskurs 3. I syfte att lära mig mer om den värld barnen möter online gick jag på konferens arrangerad av stiftelsen Säkra varje unge i Göteborg den 21 mars 2018.

Ett av tio barn utsätts

Det är alarmerande statistik Åsa Kastbom, överläkare på psykiatriska kliniken i Linköping presenterar. Vart tionde barn har blivit utsatt för någon form av sexuellt övergrepp. 70 procent av förövarna tar kontakt med barnen via spel och sociala medier. Enligt psykologen Michael Lundgren har 50 procent av alla 15-åriga tjejer blivit tillfrågade om de kan ställa upp på sexuell posering.

Rebecca Larsson, utbildare för Säkra varje unge, beskriver hur grooming kan ta sin början i att någon bevakar barnets Instagramkonto. Efter att förövaren samlat på sig detaljer om barnets liv skriver den ett meddelande i vilket barnet uppmanas att skicka nakenbilder; annars hotar förövaren att ”skada dina kaniner eller din lillebror”.

Grooming förekommer även på spel med chattfunktion och betaltjänst. Barnet erbjuds betaltjänsten på spelet mot att det skickar en bild på sitt könsorgan. Trots att detta erbjudande är våldsamt nog, är det emellertid efter att första bilden skickats som förövaren har en hållhake. Med hjälp av en bild som skickats i ett barns naivitet – och/eller för att resten av klassen har spelets betalfunktion – tvingas barnet att kontinuerligt förgripa sig på sig själv inför webkamera. I vissa fall tvingas barnet till möte med förövaren under vilket den förgriper sig på barnet, menar Kastbom. Hon exemplifierar med ”Sanna, 15 år”, en tidigare patient som blivit utsatt för två våldtäkter efter att förövaren utövat grooming mot henne.

Varför berättar inte barnet?

Det är inte ovanligt att känna obehag inför att berätta om upplevelser av sexuella övergrepp. Än utövas skam- och skuldbeläggning av offer oavsett ålder och kön. Rädslan för att bli av med mobil/datortid är dock svårare att begripa. Som klasslärare bevittnar jag dagligen denna skräck. Denna rädsla, i kombination med skam och oro över att vara den som felat, resulterar i att barnen inte berättar om att de blivit kontaktade. Chansen att de berättar minskar ännu mer om de faktiskt skickat bilder som förövaren hotar att sprida. Barnen vet att välmenande vuxna kan komma att konfiskera datorn i affekt.

Larsson menar att datorförbud är helt fel väg att gå. Tvärt om:

– Vi måste vara på nätet tillsammans med barnen.

Spela spelen med dem. Följa dem på sociala medier. Lära oss hantera apparna de använder. Prata samma språk, för att öka vår trovärdighet. Vi måste ständigt påminna barnen om att det aldrig är deras fel om någon utnyttjar deras ringa ålder genom att exempelvis lura dem att skicka nakenbilder. Vuxenvärlden måste aktivt skuldavlasta barnen; oavsett om de handlat på grund av bekräftelsebehov, hot eller ekonomisk ersättning.

Vad kan vi göra?

Det tycks vara samma bud från samtliga föreläsare. Vi måste prata med barnen om sexualitet, kropp och kön.

– Vi är så stolta över ordet ’Snippa’, men det räcker ju inte! Barn vill veta vad de olika delarna heter också!, menar Kastbom.

Vi ansvarar bäst genom att vara en trygg informationskälla, eftersom barnen kommer att googla annars.

– Och på nätet, fortsätter Kastbom, finns det gott om olämpliga vuxna som gärna svarar på frågor och talar om sex med barnen.

Där finns även en allt mer aggressiv pornografi. Våldsporr med spädbarn. Oralsex där kvinnan eller barnet ska ge intryck av att kvävas under kräkningar och gråt. Kastbom menar att den porr i vilken spädbarn och barn utsätts för våld och övergrepp kan ha kopplingar till att den vanligaste dödsorsaken för barn mellan 0–4 år i USA är mord genom kvävning. Vi måste alltså närvara på nätet. I fråga om grooming uppmanar Larsson barnen till mantrat: ”Screenshot, blockera, tala med vuxen, polisanmäl!”

I okunskap frodas övergreppen

Vuxna måste ställa obekväma frågor. Alla som arbetar med barn bör utbildas i hur detta görs på pedagogiskt vis. Ett sätt är att kontakta stiftelsen Säkra varje unge.

– Vi erbjuder gratis utbildningstillfällen i nättrygghet för mellan-och högstadiet, tipsar Larsson.

Vidare krävs givetvis resurser till verksamheter som jobbar nära barn, exempelvis förskolor och skolor. Utsatta barn behöver bli sedda av vuxna ögon som tränats i att se tecken på grooming och sexuella övergrepp. Det är förhoppningsvis sant som Lundgren avrundar:

– I okunskap frodas övergreppen. I kunskapens ljus blir de till sist omöjliga.