Abdellah Taïas roman Den som är värd att bli älskad från 2017 kom ut på svenska i våras. I fredags mötte han författaren Mara Lee i ett samtal på Göteborgs stadsbibliotek under Europride och Kulturkalaset. Romanen består av fyra brev och handlar om homosexuella Ahmed, som lämnat Marocko för Frankrike. Mara Lee konstaterade att den skildrar hur våldet infiltrerar huvudpersonen Ahmeds intima relationer, relationerna till hans vänner, hans mor och hans älskare.

Taïa lämnade själv Marocko som ung och åkte till Frankrike i jakten på frihet. Han berättade om hur han lärde sig franska i vuxen ålder, hur han betraktade sitt modersmål arabiska som något fattigt i kontrast till den chica franskan, det språk han sedan också blivit författare på.

– Du skriver att han lärde sig franska på ett våldsamt sätt, och att han vill driva franskan ur sin kropp. Kan du identifiera dig med det, sa Mara Lee.

– Vi är alla i språkets våld, sa Abdellah Taïa. Vi har alla älskat någon och älskats av någon som använder språket på ett visst sätt – och sen tvingas vi höra hur samma ord används av diktatorer. Hur ska du kunna uttrycka något som verkligen är sant, om vissa ord inte accepteras på grund av den du är? Till och med hos den som älskar dig och som du älskar finns det en begränsad plats för sanningen.

Mindre rädd

Mara Lee återkom till ilskan i romanen som hon tycker är tydligare än i Taïas tidigare böcker.

– Det är för att jag har blivit mycket mindre rädd. Jag växte upp med tanken att vilken
västerlänning som helst var viktigare än mig. Det tog mig många år att komma ifrån rädslan att
den där västerlänningen ska säga att ”du har inget att komma med”. Jag ville hela tiden bevisa att jag också kan språket, att jag skriver dessa böcker på detta språk.

– Språket kan bära på många sorters våld. Språket har tjänat som kolonialt verktyg, sa Lee.

Mara Lee.

Taïa menar att vi tidigt upptäcker vem vi är genom språket, när någon hånar eller säger något grymt. Det handlar inte bara om språket som kolonialt verktyg.

– Jag upptäckte att jag var gay när jag blev förolämpad 1980 när jag var 6 år gammal. De här hårda orden som beskriver dig. Grymhet kan vara mycket mer subtilt än att någon säger försvinn, gå iväg.

Taïa berättar om sin uppväxt och om att när han flyttade till Frankrike var det inte för att fly sin familj, det var det marockanska samhället han behövde fly, för det hade drabbat hans familj lika mycket som honom själv om han kommit ut. Han kom till Frankrike, som han säger bara hade en illusion av frihet att ge.

– Jag hade inga rötter i franska språket, det var för sent när jag lärde mig språket. Jag var tvungen att uppfinna rötter ur ingenting för att skriva. Som när min mamma uppfann frukost till elva personer ur ingenting, hon fortsatte trots all förödmjukelse hon utsattes för. Så är det för mig att skriva på ett främmande språk. Jag skriver böcker, det är en väldigt hoppfull sak att göra.

Återkommande frågor

– Det finns alltid flera röster i det man skriver: röster från böcker man har läst, från vänner, filmer man har sett – de vill också vara med. Den här tanken om en jag-roman är en illusion. Jag tror att just brevformen gör det enklare att vara mer direkt.

En fråga som Taïa återkommer till genom samtalet är hur han som arabisk bög i Frankrike
tvingas förhålla sig till och svara på frågor om islam, homofobi och rasism.

– Människor förväntar sig att eftersom jag är bög så ska jag inte försvara araber, men jag kan inte vända dem ryggen. Det väcker ilska att leva i Frankrike och höra samma sak dag ut och dag in, att muslimer är terrorister. Naturligtvis behöver vi kritisera oss själva. Men muslimer är inte dåliga människor.