Norska Vad ska folk säga är en stark film gjord av filmskaparen Iram Haq, som har sitt ursprung i Pakistan. Den bygger på hennes egna erfarenheter då hon som 14-åring skickades tillbaka till Pakistan för att året därefter få återvända till Norge. Haq har genom den här filmen lyckats fläka ut nästan varenda vidrig por som finns inom hederskulturen genom att i en tid, då begreppet hederskultur diskuteras högljutt och väcker känslor, servera en historia som inte döljer något.

Haq slog först igenom som skådespelare och är sedan länge ett känt namn i Norge. 2013 blev hennes film I’m yours, med bland andra Ola Rapace, Oscarsnominerad. Hennes senaste film Vad ska folk säga har blivit succé i Norge med 113 000 biobesökare.

Filmen handlar om 16-åriga Nisha som bor med sin pakistanska familj i Norge. När hon är hemma följer hon familjens regler och normer så gott hon orkar. Hon försöker halvhjärtat att skyla sig, deltar i familjefesterna och ger sken av att kontakten med vännerna handlar främst om skolarbete. Utanför hemmet lyckas hon dock leva ut som tonåring med sina norska vänner. Hon går på fester, provar på alkohol och flörtar med killar som hon vill.

Filmen tar en snabb vändning när fadern en kväll kommer på Nisha med att ha en kille på rummet. Fadern reagerar väldigt starkt och börjar under dödshot att misshandla båda ungdomarna. Snabbt därefter får Nisha under hot och tvång åka till Pakistan där hon lämnas hos släktingar som ska ta hand om henne. Hos familjen i Pakistan blir hon hårt kontrollerad och ständigt utsatt för övergrepp, misshandel och förnedringar. Till slut tvingas fadern att komma och hämta hem henne. Åter i Norge följer ett väldigt begränsat liv och en tid av känslokallt tvång från föräldrarnas sida för Nisha. Det är en fruktansvärd spiral av förtryck som aldrig verkar ta slut.

Berör på djupet

Det finns en genre realistiska filmer som det gör ont att se. Filmer som bara visar misär och elände så in i döden att det gör ont i magen och de vidrigaste scenerna återkommer i ens mardrömmar. Tidigare har jag känt så för filmer som Requiem for a dream (Aronofsky 2001) och Lilja forever (Moodyson 2001) och nu lägger jag till Vad ska folk säga till den listan.

Precis som de andra filmerna kommer jag att bära den med mig länge. Det är en stark film som berör på djupet och inte lämnar en. Jag vet inte om jag skulle rekommendera alla att se den, för den gör bara ont utan att väcka något hopp. Det är inte en film för alla, inte bara för att filmen gör ont att se, utan för att den också kan befästa fördomar om föräldrar från muslimska länder och stärka de islamofobiska strömningar som redan finns i samhället.

Hela filmen är välgjord och läskigt realistiskt, mycket tack vare den otroliga insatsen av Maria Mozhdah som spelar huvudrollen. Ändå är det något i berättelsen som skaver och inte känns verklighetstroget. I början av filmen har Nisha en varm och nära relation till sin pappa men när han hittar henne med en kille på rummet, där båda sitter oskyldiga och fullt påklädda, förvandlas han till ett monster efter ett endaste snedsteg som dottern gör. Han misshandlar henne gång på gång, tvingar henne till Pakistan och lämnar henne där utan att kommunicera sina tankar om hennes framtid.

När han ska hämta henne efter att släktingarna inte längre vill ha henne går han så långt att han nästan tvingar henne att hoppa från en klippa och dö. Modern är inte mycket bättre, hon reagerar knappt när hon återser dottern efter lång tid och säger att hon önskar att Nisha varit dödfödd. Naturligtvis kan filmen ses som en spegling av vad Iram Haq själv varit med om, men då hade jag önskat mer tydlighet om att det är en personlig tragedi som berättas. Som filmen presenteras nu är det lätt att få en uppfattning om att det är vanligt förekommande att föräldrar från muslimska länder inte knyter an till sina barn och kan börja agera som känslokalla odjur vid minsta lilla misstag.

Saknar fingertoppskänsla

Jag förstår att det inte är det lättaste att skildra hedersrelaterat våld på film, speciellt om man själv varit utsatt. Våldet förekommer inom familjen, inom en kontext där de känslomässiga banden är starka. Det krävs en välbalanserad retorik för att kunna påvisa essensen av hederskultur och berätta om band som blir så nära att de kräver de värsta formerna av förtryck, samtidigt som det är svårt för den utsatta att skjuta ifrån sig och lämna de förövare som är familj och närmaste. Det går heller inte att frånkoppla detta komplexa ämne från samtiden. I en tid där rasismen, med extrem rädsla för allt som heter islamiska traditioner gror skulle det inte skada med viss politisk fingertoppskänsla. Det är just denna balans och fingertoppskänsla som jag saknar i den här filmen.

Samtidigt kan jag förstå att det finns ett behov av den här filmen. När den otroligt populära serien Skam sändes förra året blev den muslimska karaktären Sana allas älskling och fick det att framstå som att det inte var så komplicerat att vara muslim och ändå få ihop umgänget med norska vänner. Det väckte i sin tur viss frustration hos tjejer som vuxit upp i muslimska familjer och haft det väldigt tufft på grund av den hederskodex som styr i många familjer. Den här filmen är deras röst, en film som uppmärksammar att inom många familjer så blir tjejer fortfarande straffade om de bryter mot de patriarkala normerna. Frågan är om den gruppen skulle känna igen sig i den här historien som ger en så skoningslös och kompromisslös bild av hederskulturen.

Med det sagt så är det här filmen med sitt tunga tema ändå en sevärd film. Filmen kan inte få speciellt högt betyg, då de flesta karaktärer är väldigt endimensionella, antingen goda eller onda. Det är ändå en imponerande film för det är modigt av Iram Haq att göra en film för att berätta det hon vill nå ut med, inte det som bör berättas och hur det bör berättas. Det är modigt att berätta en berättelse bortom samtiden. Därför känner jag att jag vill ge Haqs kompromisslösa film stående ovationer, trots dess brister.