Vilka tankar väckte avslöjandet om den chilenska adoptionsskandalen hos dig?

– Min spontana känsla var ”äntligen”.

Hur kommer det sig?

– Att adoptioner kan ha gått till på ett felaktigt sätt är inte alls nytt. Det här är saker som skett under lång tid, förmodligen lika länge som adoption pågått under rådande former – systematiserat, kommersialiserat. I svenska medier ser vi väldigt sällan den här typen av rapportering.

Skandalen som avslöjas i granskningen som chilenska journalister gjort i samarbete med SVT är alltså en bland många. 2002 sände SVT två dokumentärer, Sveket mot de adopterade och Barn till varje pris, där Per Lapins och Erik Sandberg skildrar oetiska adoptioner. Några kanske fortfarande minns Sri Lanka-skandalen från i höstas eller ”snyftartiklarna” för ett par år sedan om adoptanter som ”blivit av med” tilltänkta adoptivbarn i Kenya, sedan förstaföräldrarna trätt fram och sagt att barnen var stulna.

Sverige är det land som adopterat flest barn från det globala syd i förhållande till folkmängd, men skandaler får betydligt mer medieuppmärksamhet i andra stora adoptivländer. I Danmark skildrades adoptionerna som stoppades i Kenya även ur förstaföräldrarnas perspektiv – inte som en kränkning av adoptivföräldrars rättigheter, som i svenska medier. I Holland ålades staten att följa upp adopterade även efter att adoptionen ägt rum, sedan stora studier i 2000-talets början visat på hög grad av psykisk ohälsa, kriminalitet och missbruk bland utlandsadopterade.

Maria Fredriksson såg nyligen ett avsnitt av den svenska tv-serien Spårlöst där bakgrunden till en adoption från Korea, som genomförts 1987, visade sig vara att förstaföräldrarna hamnat i skuld till sjukhuset där deras nyfödda vårdats i kuvös. Skulden avskrevs mot att de adopterade bort barnet. Sjukhuset visade sig ägas av Social welfare society (SWS), den organisation som privata aktören Adoptionscentrum (AC) samarbetat med kring adoptioner från Korea under alla år. Detta berättades som en smålustig historia, men Maria Fredriksson kallar programmet adoptionspornografi.

– Vi i Sverige har inte lärt oss prata om adoption på ett mer nyanserat sätt, utan allt ska stämma med den traditionella bilden av en winwin-deal där alla inblandade vinner på det, slutet gott, allting gott och ändamålet helgar medlen. Därför går det att sända ett sådant avsnitt av Spårlöst utan att Uppdrag granskning tar vid direkt efter, säger hon.

Upprepade bortförklaringar

De svar som AC gett i intervjuer om Chile-adoptionerna känner Maria Fredriksson igen från tidigare skandaler. Hon konstaterar att det är samma visa om och om igen, decennium efter decennium – lagar och regler som gällde då har följts, adoptionsbyråerna har förlitat sig på lokala myndigheter och instanser. Att allt går rätt till kan inte garanteras fullt ut, men till största delen.

Det senaste uppropet som Maria Fredriksson tagit initiativ till handlar därför om att utkräva ansvar. Kraven, som kommer överlämnas till socialdepartementet, är att samtliga adoptioner som kan ha gått till på oetisk väg utreds, att adoptionsorganisationer och berörda myndigheter hålls ansvariga och att drabbade personer kompenseras i form av en officiell ursäkt samt ett skadestånd. Hon har också initierat ett upprop om att adoptionsverksamhet ska förstatligas.

AC är Sveriges största och äldsta adoptionsorganisation, eller byrå som kritiker ibland väljer att kalla dem för att understryka den kommersiella delen. Maria Fredriksson berättar att de flesta organisationer en gång har börjat som intresseföreningar för adoptivföräldrar. I många fall fick adoptivföräldrarna kontakt med barnhem via biståndsarbete, missionärsstationer och andra verksamheter på plats. I takt med att antalet adoptioner ökade, och omvärlden ställde krav på viss insyn, formaliserades de allt mer. Nämnden för internationella adoptioner (Nia) inrättades och blev sedan Myndigheten för internationella adoptioner (Mia), som nu finns under MFOF – en paraplymyndighet för familjerätt och föräldraskapsstöd. Adoptionsorganisationer har kommit och gått. Just nu finns tre som är auktoriserade av Mia, förutom AC, även Barnen framför allt – adoptioner (BFA-A) och Barnens vänner – internationell adoptionsförmedling (BV). De arbetar samtliga, på olika sätt, för att underlätta adoptioner.

Enligt barnkonventionen har alla barn rätt att veta sitt ursprung och ska därför registreras vid födseln, men många länder gör inte det.

– Ändå pågår adoptioner från den typen av länder som inte har personregistrering. Det ökar naturligtvis risken för att det sker oegentligheter. Korea har systematiserat det genom att införa en ”baby box” som gör det lättare att lämna bort sitt barn, eller om det är andra som lämnar bort, vilket också händer, säger Maria Fredriksson.

Hon kan inte se att formalisering och insyn lett till någon ändrad hantering av adoptionsfrågor. När MFOF i egna tillsynsrapporter upptäckt missförhållanden och ställt krav på åtgärder har bristande efterlevnad inte lett till indragen auktorisering.

– Min upplevelse är att de beklagar, rycker på axlarna, men det händer inte så mycket mer. Man fortsätter att göra upp med regimer som inte erkänner vare sig människors rättigheter generellt eller barns rättigheter specifikt och förväntar sig att allt ska gå rätt till.

Stöd till adopterade prioriteras inte

Som det ser ut i Sverige i dag har adopterade ingen rätt till ekonomiskt stöd i processen om de vill undersöka sin bakgrund. Det stöd som trots allt erbjuds är ytterst begränsat och därtill problematiskt, menar Maria Fredriksson. En tidigare adoptionsbyrå, som lagt ner adoptionerna men finns kvar som biståndsverksamhet, har stipendier för röttersök och återresa, samt psykologhjälp som adopterade kan söka förutsatt att de är medlemmar i föreningen. AC kan förmedla kontakt mellan adopterade, om de är betalande medlemmar, och personer på plats i sändarländer mot en schablonavgift. Återresa och det fortsatta sökandet behöver den adopterade kunna finansiera själv.

– Jag tycker inte att man som adopterad, vuxen person, som kommit hit i en process i vilken vi inte har någon agens, ska tvingas lösa medlemskap i en intresseorganisation för att vi ska få tillgång till det som skulle kunna leda till att vi faktiskt får information om vår bakgrund.

– Det är en sak om du som adoptivförälder vill vara med i en intresseorganisation, men jag som adopterad kanske inte alls har lust att vara med i den här föreningen, jag kanske inte ens stöttar den, påpekar Maria Fredriksson.

Ett upprop som hon tidigare tagit initiativ till kräver därför ett statligt röttersök- och återresebidrag. Uppropet skrevs under av 1 100 personer, och överlämnades till regeringen i januari 2017. Efter tre-fyra månader fick hon svar från socialdepartementet, Barnombudsmannen, Diskrimineringsombudsmannen och MFOF.

– De sa ungefär samma sak, det här ligger inte på vårt bord, vi kan se att det finns ett behov, men det är inte någon prioritet. MFOF säger att de också lämnat in en skrivelse angående detta, men sedan hände inget mer.

Vad beror oviljan, eller oförmågan, att ta emot de här berättelserna på, kan viljan att söka sina rötter uppfattas som en kritik i sig?

– Ja, du anklagas ofta för det och så ställs adopterade mot varandra. Det är det som gör det så viktigt att inte hamna i att vi ska bjuda ut våra privatliv. Vi uppmanas hela tiden att göra det, men om jag använder mig alltför mycket av känsloargument och personliga upplevelser i debatten, då blir alla motargument en kritik av mig som människa, inte en kritik av mina idéer och åsikter. Det funkar inte, det är dålig retorik.

Samtidigt konstaterar Maria Fredriksson att adoptivföräldrar blivit en stark och inflytelserik grupp i samhället, vars intressen får tydligt genomslag när adopterade gjort försök att lyfta kritiska frågor och nyansera debatten.

– Adoption är, kanske i högre grad än förr, en klassmarkör. Det kostar en bättre årslön att adoptera, vem som helst gör inte det. Många är människor med god ekonomi, goda nätverk, som sitter på vissa positioner och har andras förtroende.

Delsubventionerat av staten

Maria Fredriksson nämner partiledarna Jan Björklund (L) och Ulf Kristersson (M) som exempel och påpekar att adoptivföräldrar även finns inom medierna. Aftonbladet-journalisten Kerstin Weigl förespråkar i flera krönikor, bland annat denna, att internationella adoptioner ska uppmuntras, och raljerar i en annan över adopterades önskan att oegentligheter ska avslöjas.
I dokumentären Sveket mot de adopterade från 2002 uttalar sig AC:s dåvarande kanslichef Elisabet Sandberg med stolthet över att adoptivföräldrar blivit en så stark och inflytelserik grupp i samhället som finns över allt, även bland lagstiftarna.

– Detta dikterar allt – hur vi får tala om adoption, vilken bild som får komma fram och på vilka villkor. Det dikterar även möjligheten till postadoptionsverksamhet, säger Fredriksson.

Ser du några tendenser till att attityderna förändras?

– Det är svårt att uttala sig generellt. Jag ser en del adoptivanhöriga som naturligtvis ifrågasätter det här förfarandet när det väl kommer fram, men jag upplever ofta en väldigt stark ovilja att lyssna. Och jag kan förstå den. Det handlar trots allt om något väldigt privat och känslorelaterat. Det handlar om familjebildning, barnlängtan. Det är inte underligt att man tar åt sig på ett personligt plan. Även om vår kritik, som jag ser det, handlar om principer och rättigheter och politik.

– Jag tycker inte att min barndom, lycklig eller inte, hör hit. Var och en måste själv utröna vad som handlar om vad i ens uppväxt. Det viktiga är att vi försöker enas kring vilka rättigheter vi faktiskt har enligt barnkonventionen, FN:s övriga dokument och våra egna lagar. Det är något vi alla kan ställa oss bakom.

Vad är rimligt att kräva i form av rättigheter när det gäller barn som redan har adopterats?

– Jag tycker att man ska avskaffa alla former av preskriptionstid. Det säger sig självt att det kommer dröja länge innan det barnet växer upp och kanske får intresse för att söka sitt ursprung. Du kanske inte ens får ut dina papper från dina föräldrar, du har inte rätt till det förrän du är arton.

Att göra adoptionsaktörerna juridiskt ansvariga, att samordna dokumentationen och att inrätta statligt ekonomiskt stöd till röttersök och återresor är också rimligt, anser Fredriksson. Inte minst med tanke på att adoptanter får ett schablonbelopp på 75 000 kronor som inte är behovsprövat.

– Adoption är delsubventionerat av staten, men det finns ingenting för röttersök. I stället tar den största organisationen ut en avgift från adopterade som önskar hjälp. Det tycker jag är förkastligt. Ge den statliga myndigheten MFOF mer tänder och tydligare uppdrag, inrätta en postadoptionsservice värd namnet.

Vad krävs för att minimera riskerna med adoption framåt?

– Vi kan inte bedriva adoptionsverksamhet i länder som inte respekterar mänskliga rättigheter kring ursprung och registrering. I kombination med att adoptionsverksamhet omsätter så stora belopp och bygger på ojämlikhet – att det finns en patriarkal struktur, att kvinnor inte har tillgång till preventivmedel eller abort, att kvinnor saknar en stark position i samhället, att ensamstående mödrar stigmatiseras, att resursfördelningen är ojämn och de ekonomiska klyftorna enorma – i sådana länder frodas korruption och det finns naturligtvis incitament att lämna bort sina barn, alldeles oavsett om man vill eller inte. Då kommer det också finnas krafter som vill tillgodose efterfrågan som det politiska väst uttrycker, samt har både förmågan och viljan att betala för.

– Vilka goda intentioner den enskilda adoptanten än har är detta problematiskt och därför ska adoptioner inte skötas av privata aktörer. En stat kan garantera en kontinuitet som en privat förening inte kan göra. Som anställd i staten har du meddelarskydd och visselblåsarskydd. När vi pratar om en verksamhet som är så korruptionskänslig så måste det finnas.

På regeringens bord ligger just nu en lagrådsremiss med förslag till förändringar i adoptionslagstiftningen. Men inte heller den tar sikte på att stärka adopterades rättigheter:

– Nej nej, lagförslaget handlar primärt om att göra det lättare att adoptera.