Hon går i nian och är en av de utvalda mentorer som håller lektionspass för skolans sjätteklassare kring frågor som maskulinitetsnormer och kränkningar.

– Jag är social av mig och tycker inte att det är svårt att prata med andra eller inför andra. Det viktigaste med att vara en mentor är nog att kunna få alla att känna att de inte behöver vara rädda för att säga fel, utan det viktiga är att säga vad man känner. För mig är det viktigt att visa att jag är ärlig och öppen och att de kan lita på att det jag säger. Att jag är samma i skolan som utanför. Det är som en livsstil, säger Stella Barisic.

Vad är det svåraste med att vara mentor?

– I början var jag själv fast i rädslan för att säga fel, men det är ju inte jag som ska berätta för andra vad som är rätt eller fel, utan jag kan ju bara utgå från mig själv och mina känslor. Sen ska jag fråga andra: Hur mår du? Vad kände du när det hände? Det som är bra med passen är ju att vi ska våga vara oss själva, säga det vi känner. Då kan man förstå andra och ta in vad som händer med de andra personernas känslor när jag gör eller säger något. Ta småbråk på skolan: det viktigaste är inte att vi ska berätta för läraren att nu har de bråkat och han gjort så, utan att alla som ser det säger ifrån. Att det aldrig är okej med kränkningar.

Det är roligt att prata med Stella Barisic. Tiden flyger iväg och hon talar snabbt och engagerat.

– Det finns mycket våld i Botkyrka. Man blir ledsen av allt som händer. Men det känns ändå bra att det finns program som MVP, som visar att man kan lösa problem. För även om det finns våld utanför, så märker jag att det blir lugnare i skolan. Sexorna är mycket stökigare i början av terminen, men när vi visar att en del saker är inte rätt så lugnar de ner sig. Det blir ju inte så kul att vara stökig om ingen annan gillar det. Det kan vara småbråk eller elaka ord och när andra säger till dem slutar det.

Men vad händer konkret om du ser att det är ett bråk på gång?

– Vi försöker agera så fort vi kan. Vi pratar med dem och jag kan prata om hur jag reagerade när jag såg vad som hände. Jag frågar hur mår du? Så svarar kanske personen och så är samtalet igång, säger hon och berättar att det hon lärt sig mest av är att våld inte bara är fysiskt utan kan ta sig flera andra former.

– Vi pratar mycket om vad som ingår i att vara ”utsatt”. Det viktigaste är att få den som är utsatt att inse att det inte är fel på honom/henne, utan det är mobbarna som gör fel. Och sen inte stanna vid att säga till utan att verkligen få eleverna att prata. Det tror jag är nytt för många: de flesta pratar inte hemma eller med kompisarna om vad de känner och när det gäller känslor finns inte något rätt eller fel. Känslor finns och styr hur vi känner oss. När folk vågar säga vad de känner egentligen, hur olika händelser får dem att känna, så kan man ju börja förstå andra, säger Stella Barisic och innan vi slutar samtalet säger hon:

– Innan visste jag inte så mycket om normer. Nu pratar vi om normer på varje pass. Det blir så tydligt att macho-normer kan få killar att göra saker de själva inte känner att de mår bra av. Och det gäller inte bara killar utan också tjejer har använt ord som ”bitch” och ”hora” mot andra. När vi pratar om det så säger de att de inte på tänkt på hur det fått andra att känna sig. Jag tycker att det allra viktigaste är att komma ihåg att det inte är personen det är fel på även om den gör fel. Man kan göra fel, inte vara fel.

Här är en del av MVP-teamet på Hammerstaskolan: Rektor Lena Bergström Häggberg, kurator Charlene Edlund, mentorerna och eleverna Anna-Maria Teymur, David Birhanu, Severius Khalaf och längst till höger lärarassistent Sidori Lahoud. Foto: Hanna Ross